Ett par nya ögon

Då var det bestämt. Jag har fått glasögon på recept. Inte speciellt oväntat när allt kommer omkring så mycket som bokstäverna har hoppat och flutit ihop på sistone. Och den där tröttheten ovanpå det. Klart att man inte vill redigera text eller läsa böcker när ögonen inte vill samspela (dold skelning, plus ett mindre synfel).

Jag ser ändå fram emot att bli med glasögon. Dels för att jag kommer att få mer gjort och dels för att jag tycker det är snyggt. Win-win, liksom 🙂 Börjar bli lite trött på att bli trött, så att säga. Visst kan jag fortfarande skriva på som jag brukar, om jag vill, men det är med viss ansträngning jag gör det. Undrar just vilken färg och båge jag ska ha. Det finns ju hur mycket som helst att välja bland! Fast om jag känner mig själv rätt blir det förmodligen någon mörk färg.

Hur många av er har glasögon? 🙂

Klurar på titel och kommande intriger

Nu har jag kommit till den punkten där det är dags att döpa trilogin. Eftersom det är mycket snack om himlakroppar, alkemi och magi blev min spontana tanke Stjärnskådartrilogin. Det ger Loves fräknar lite mer tyngd i berättelsen 😉 Sedan började jag spåna lite smått på uppföljaren. Och eftersom karaktärerna tycks leva sitt eget liv för stunden verkar det bli en del erotik den här gången. Inget avancerat, eller…? Ack, drama.

Blev tvungen att ta en paus från skrivandet häromdagen när protagonisten kläckte ur sig att han kände sig som en främling i sin egen familj. Då insåg jag att jag inte skrivit något alls om Loves ursprung… Varför glömmer man sådana saker? Jag hade ändå en tydlig bild av både släktträd och magiska blodslinjer. Nä, nä. Älskogen är tydligen viktigare än varför kronprinsen blir kallad för smuts. Nåväl, det är caféskriva som gäller imorgon. Jag behöver byta miljö och få i mig en kopp varm choklad med en skvätt kaffe i (tack du barista som kom på den briljanta idén!)

I perioder frågar jag mig själv om jag har någon aning om vad jag ger mig in på. Som jag berättade tidigare tillhör det ovanligheterna att man skriver kontrakt på fler än en bok som debutant, även om ett par skrivarvänner har bevisat att det faktiskt går. Det krävs i slutänden något nytt, innovativt och unikt. Jag är inte där än hur mycket jag tjatar om mina prinsar. Sedan må språket och intrigen vara spännande, men utan det lilla extra är förlag och agenten svårflirtade 😛

Jag har garanterat stoff för tre, fyra böcker. Ändå är det något som nöter på mitt självförtroende. Att jag kanske inte borde. Jag har ju knappast valt den enklaste vägen till utgivning och att jag vill debutera med en fantasyserie gör det i praktiken ännu krångligare. Jag vet ju inte om jag kan leverera som det förväntas av en författare. Hur gör jag då? Lägger mig i fosterställning på golvet och ylar att jag inte kan? För tänk om jag inte klarar av att skriva en trilogi? Hur gör ni när ni börjar tvivla på er själva?

A blog update

I have been quite sad and distracted lately. Much has happened on a personal level and in the middle of everything I struggle on with the manuscript (that must be finished before June), which also received a bunch of “that is problematic!” talk… Why is everything  problematic or offensive these days? Is it not enough that two men fencing each other in bed? Where are the women? It is 2017 for fucks sake! And people who do not understand my subclinical hypothyroidism and my fear of getting worse. Yuck, I am not okay at the moment. Still love my job though. It keeps me afloat in this ocean of thoughts.

I will probably blog less frequently from now. I have to cherish my relationships and, above all, take care of myself. This was just a poor blog rant about my mood. I am so sorry about that. Everything was bring to a head when I found out my immune system brought a war against my thyroid (just a little, but still…). I have gotten back the joy and energy thanks to medicine but it can hardly heal what is happening around me.

In a few weeks, I get my much needed vacation. I miss my family and my closest friends. And I miss to write.

Tagga bokmässa

När man känner ett omåttligt behov av att omge sig med böcker och andra skrivande människor. Bokmässan i Göteborg gav definitivt mersmak, och jag längtar. Redan nu sitter jag och planerar outfit och vilka montrar jag ska besöka nästa gång, haha. Kanske hade saker och ting varit annorlunda om jag varit debutant, då hade jag definitivt haft något att “panika” över. Nu handlar det mest om vilken klänning som det skriker mest fantasy om och om det är så smart att bära högklackat en hel dag 😛

I väntan på nordens största litteraturfest tänkte jag besöka, om jag får  ledigt, Stockholms litteraturmässa som är första helgen i maj! Jag hade helt och hållet missat den. Är det några fler som ska dit? Kul att något bokrelaterat infaller lagom till ens födelsedag. Vad mer kan man önska sig liksom? 🙂

Nu väntar redigering av manus!

Fricking beautiful

I am not an avid fan of melodifestivalen but when five stylish men in blazers strolling on a treadmill… that is something! Oh, and add mark to the long-haired dancer *squeals* how cute! He is so similar to a character in my book who is also a dancer. Coincidence? I think not 😉

And of course a new story emerged during their performance. Maybe I should try to write something new after I finished my manuscript and sent it of to Publishers/Agents? Just for fun. A novella? Lad lit with a twist? This could be interesting 🙂

En liten sneak peek

Nu har jag laddat upp ett utdrag ur Stjärnbärarens önskan här på bloggen! Kika gärna in och tyck till, om ni vill 🙂

Det är alltid lite känsligt att visa upp det man har skrivit, men hur ska man annars kunna utvecklas eller hitta läsare om man håller allt för sig själv? Detta är själva startskottet för hela trilogin, eller tetralogin, har inte riktigt bestämt mig än. Man gör tydligen vad som helst för att skrämma bort förlagen, haha.

Prologens vara och icke vara

I mina tidigare utkast har jag alltid haft en prolog. Det har blivit mer regel än undantag just för att jag skriver fantasy. Jag undrar varför? Personligen uppskattar jag prologer i längre serier, men jag har också märkt hur den väcker frustration, nyfikenhet och upplevs som ett onödigt hinder många hoppar över.

Jag valde att radera prologen efter en tid eftersom en klar majoritet tyckte den var onödig. Låt läsaren bli överraskad! sades det. Jag lät mig övertygas, men kände efter en tid att det var något som fattades. Allting blev så diffust.

Och sedan…

Uppvaknandet.

Äntligen. In medias res. Helt perfekt. Ni vet känslan när saker och ting faller på plats och man själv rycks med i handlingen? Jag blev nästan tårögd. Nu förstår jag bättre varför Melinde beter sig som han gör. Åh

Funderar på om jag ska lägga upp “prologen” på bloggen som en teaser när den blivit mer genomarbetad. Den lilla snutten som visas i headern kanske inte säger så mycket om handlingen, men i korta drag handlar det om familjehemligheter och kulturkrockar. Nu tänker jag inte avslöja något mer 😉

Vad tycker ni läsare om prologer i böcker?

Min första bokrea

Som butiksbiträde. Nu har det värsta ruschen lagt sig, men jag har ändå fått min beskärda del av felmärkningar, griniga kunder och slutsålda titlar, haha. Jag har helt klart fått ett nytt perspektiv på bokrean. När det är lugnt har jag pluggat reakatalog och när det har varit mycket att göra har jag försökt vara rapp och flexibel (svara på frågor samtidigt som man tar betalt, tillexempel). Och ovan på det vill jag inget hellre än att skriva på manuset.

Just denna vecka består bara av jobb och minimalt med skrivtid. Jag ska dock inte klaga. Jag får ju jobba med det jag gillar bäst. Sedan undrar en del vad en introvert gör inom handeln. Jag ser det som att jag har en jobbroll som jag går in i när arbetskläderna och namnskylten åker på. I början var det förstås lite läskigt i och med att jag har social fobi. Jag stammade, gav tillbaka fel växel, glömde saker och fick en blackout, men tack vare peppen från chefen så lyckades jag till slut komma över tröskeln och bli mer självsäker. Det var då det blev ännu roligare på jobbet! Sedan har medicinen också hjälpt en del. Det underlättar alltid att vara piggare när det är mycket att göra 😉

Har ni fyndat något än på bokrean?

Bokbloggsjerka 24 – 27 februari

Det var länge sedan jag hakade på jerkan. Denna gång handlar det om “bokköpstvång”.

Jag kan inte gå in på en bokhandel utan att köpa böcker som jag känner ett absolut tvång att äga just där och då. Jag utgår ifrån att alla känner igen sig (eller har jag fel?), var tror du att detta tvång/denna impuls bottnar i?

Jag som jobbar i en bokhandel känner absolut ett måste att köpa böcker. Dels för att det är viktigt att var uppdaterad (hehe) och dels för att det är svårt att motstå frestelsen när vi får in nya titlar hela tiden. Det är alltid någon bok som fångar mitt intresse, speciellt om boken har ett riktigt vackert omslag. Då blir jag genast nyfiken och köpsugen. Eftersom jag skriver händer det att chefen tipsar om romaner med skrivandet som tema, eller en ny fantasy, och då kan jag förstås inte låta bli att köpa dem.

Jag tror mitt köptvång bottnar i att stilla min nyfikenhet och utforska hur andra författare har skrivit, för kanske kan jag lära mig något ut av det? Därför är jag alltid nyfiken på bestsellers i fantasygenren. Ungdomsromaner med HBTQ-tema har på senare tid blivit min nya last då jag själv utmanar normerna i min egen bok. Där har jag köpt de flesta böcker som kommit in utan att tveka.

Börja smått och leta sig upp?

Tyvärr tar vi inte emot fler manus för bedömning…

Jag tror jag har finkammat Google nu efter mindre förlag som ger ut fantasy. Ordet manusstopp lyser mot mig som ett ilsket trafikljus; tji fick du som inte skyndade dig! Visserligen fanns där några förlag som fortfarande tar emot manus under olika perioder, men de känns inte helt rätt för mig och mitt manus. Är jag dum som är så kräsen? Uppenbarligen. Chansen att bli antagen är antagligen större, speciellt bland de förlag som erbjuder betallösningar, men vill jag verkligen “köpa” mig till ett bokkontrakt? På det planet är jag nog rätt gammalmodig av mig när det kommer till utgivning. Jag drömmer om det där telefonsamtalet. Jag vill höra någon säga vi älskar ditt manus och vill ge ut det! Därför kommer vägen till min debut förmodligen bli en utmaning.

Det enklaste hade varit att maila intressanta förlag och presentera mig själv. Göra som en liten manuspitch. Bespara mig den ångestfyllda väntan vid ett spontanutskick. Föra en dialog. Låter det helknäppt? Kanske, men jag känner att jag inte har något att förlora på det. Möjligtvis min nyfunna självkänsla, men jag är rätt van vid att den är körd i botten, haha.

Börja smått och leta sig upp har varit ett hett tips. Det har ju hänt att utgivna böcker på mindre förlag plockats upp av de större, när de sett att boken sålt bra. Nu tror jag inte att Stjärnbärarens önskan kommer att sälja i några jätteupplagor om den någonsin blir antaget, men jag kanske hittar ut till mina läsare som längtar efter något mer än trollkarlar och eldsprutande drakar. Där kärleken är fri och ingen gör någon grej av det. Jag önskar att förlagen kunde förstå det.