Redigerar bok efter mailkorrenspondens

Det känns konstigt att ha ett datum spikat för manusinlämning. Jag brukar många gånger ha alldeles för bråttom, speciellt när jag är ledsen och tycker att jag suger på att skriva. Då är det nästan som jag ber om att bli refuserad, så jag kan bevisa att jag inte är tillräckligt bra på det jag gör. Konstigt, men sant. Trots det suger det alltid till lite extra i magen när en bokbranschmänniska svarar på ens mail.

Och det blev några mail. Frågor. Nyfikenhet väcktes. De ville läsa, och jag satt där med ett halvfärdigt manus. Jag sade som det var, men det var inga problem. Nu fanns det plötsligt en tidsram att förhålla sig till. En överenskommelse. Jag har inga större förväntningar, det är ju trotsallt skitsvårt att bli utgiven, men efter den lite trevande kontakten kunde jag inte låta bli att le. Fy fan, vad har jag gett mig in på? Ångest! Det var bara att ta på sig glasögonen och sätta fart. Idag hade jag flyt. Imorgon blir det till att caféskriva.

Ugh, när en bokbranschmänniska säger att denne ser fram emot att läsa ens manus tror man inte att det är sant. Det var väl inget speciellt med min presentation? Av alla dessa förfrågningar ville de ändå se vad jag hade. Det finns inga garantier, men jag har gett mig fan på att skriva klart Stjärnbärarens önskan. Jag får helt enkelt ha mitt eget NaNoWriMo.


Stockholms litteraturmässa

Så, hur var det då på mässan? Föll det den skraja skiten i smaken? Kan med en gång säga att det blev en mycket intressant upplevelse. Timmarna innan var jag helt uppe i varv och tyckte jag såg ut som skit; kjolen förstärkte bara min litenhet och stupbyxorna hade korvat sig vid ljumskarna. Jag skulle ju ändå möta upp debutanten Lovisa med sällskap utanför kulturhuset där mässan skulle hållas. Fan, och parfymen doftade inte alls som jag trodde. Sambons uppmuntran bet inte heller något nämnvärt på mig.

Något darrig traskade jag iväg till Sergels torg. Visitkorten kändes som bly i axelväskan. I foaljé 3 skulle marknaden finnas; representanter från förlag, egenutgivare, hybridförlag, tidskrifter och mer därtill. Näe, att börja langa ut visitkort kändes inte det minsta lockande. Vem skulle bry sig? Jag gungade fram och tillbaka på stället i mina MBT-skor. Det var som att jag hade förträngt hur jag gjorde på Bokmässan i Göteborg. Då gömde jag mig i och för sig i Fantastikgränden, men ändå. Här var allt litet och gemytligt. De såg mig. Och jag såg dem. Det fanns ingenstans att gömma sig. Jag försökte hålla rösten stadig. Inte stamma. Inte göra bort mig. Jag står snart på örat. Nu skiter jag i detta och går tillbaka till hotellrummet.

Vi gick några rundor bland bokborden. Jag kände mig inte alls som någon författare. Bara en wannabe med alltför stora drömmar. Jag fick då syn på en tjej, Nina J. Lux, som gav ut sina böcker själv (YA urban fantasy), och någonstans där släppte spärren och orden vågade sig försiktigt ut, och utan någon större panik räckte jag över första visitkortet. Fick fin respons på mitt val av genre, vilket gjorde att jag kunde slappna av något.

Näst på tur var Modernistas bord. Och där kände jag svetten bryta fram. De gav ut fantasy, och jag var välkommen att skicka in, men kanske skulle jag berätta lite kortfattat vad det är för fantasy jag skriver. Bara för att, liksom. Äsch, jag låter mina prinsar sköta snacket. Darrhänt ger jag tjejen på andra sidan mitt visitkort och håller bokstavligen på att sjunka igenom golvet.

“Okej, jag vidarebefordrar detta till manusgruppen.”

Du skulle göra vad?! Där och då ville jag nästan ha tillbaka visitkortet och glömma att jag ens frågade. För jag har ju i alla fall ingen chans. Min kropp darrade så mycket att jag hade svårt att hålla balansen. Fy fan, vad jag är löjlig! Jag måste väl ändå kunna stå för skiten jag skriver? Sedan bekantade vi oss med Novellix, som jag förstått är ett förlag som ger ut klassiska noveller, bland annat. Där kunde jag givetvis inte låta bli att plocka på mig lite böcker eftersom tjejerna var så trevliga. Utbytte också några meningar med företaget BoD, för visst har tanken funnit på att ge ut boken själv. De tyckte förstås att det var enklare att bli egenutgivare och utnyttja deras tjänster, men eftersom jag är knäpp tänker jag fortsätta leta förlag och agenturer.

Så, vad fick jag då ut av dagen? Jag fick träffa en mycket trevlig skrivarvän som jag hoppas få träffa igen. Jag lyckades prata med folk jag inte känner. Jag delade ut två visitkort. Jag gick trött och belåten tillbaka till hotellet och började planera inför kommande mässor. Och då blir det ännu bättre.

Detta var ju precis vad man behövde…

Inte.

Jag bestämde mig för att skicka in en manuspitch för ett par veckor sedan. Det föll knappast ut till min favör. Svensk fantasy är ingen prioritet. Typ. Berättelser som berör och som förtjänar en egen röst. Pyttsan. Nu ska jag fortsätta fulgråta och avundas de som blivit antagna. För om jag inte byter genre nu så får jag uppenbarligen finna mig att aldrig bli utgiven.


 

 

 

 

Varför gör det så jäkla ont att ständigt misslyckas. Att vara uppe i sjutton refuseringar kanske inte är så mycket, men det kanske säger något om mitt eget skrivande. Detta blir refusering tre av Stjärnbärarens önskan, och jag förväntar mig att det trillar in minst fjorton till.

Snart dags för mässa

Imorgon är det Stockholms litteraturmässa, och jag sitter bokstavligen som på nålar. Det är inte lika illa som den gången jag skulle besöka Bokmässan med stort B. Nu har jag åtminstone ett hotell inom gångavstånd om jag behöver vara ifred (rapport kommer senare). Visitkorten är nerpackade och jag försöker komma ner i varv efter allt semesterskoj. Man har ju liksom vräkt i sig sötsaker på Taxinge slottscafé och traskat runt i Gamla stan tillsammans med bästis, bland annat.

Dilemmat just nu är hur jag ska representera mig själv som författaraspirant. Jag är rätt tråkig. Och skulle jag bära högklackat dagen till ära skulle jag med största sannolikhet stå på örat. Och jag svettas som en gnu på savannen när jag är nervös. Och jag stammar. Och jag tänker bara på snuskigheter när det kommer till mina prinsar. Och jag äger inget färgglatt eller utmärkande, utan kommer vandra omkring som en vilsen skugga bland bokhögar och bord. Och så ska jag få den äran att träffa en debutant också…

Ändå hoppas jag att jag på något vis “tappar” etuiet i golvet så visitkorten flyger all världens väg. Bli avslöjad. Jag avskyr att prata om mig själv och vad jag gör, för i mitt huvud tvivlar jag skarpt på att någon skulle bry sig eller bli intresserad, något som hänger ihop med min sociala fobi. Alla andra är så mycket bättre än vad jag är. Jag ska bara hålla käft. Helst stå i ett hörn och skämmas.

Äsch, jag tänker bara säga att jag skriver fantasy, om någon skulle fråga. Och skulle ett mer utvecklat svar krävas skulle jag nog säga som det var, att det är homoerotiskt och helt jävla awesome.

Alternativt skulle jag något darrhänt räcka över ett visitkort och hoppas på att personen jag pratar med inte blir vit av förfäran och flyr sin väg.

Stjärnstatus (kortnovell)

Jag tror inte på mig själv.

Inte sällan jag tänker att jag inte är värd att lyckas. Jag, en författare. Jag smakar på det; låter orden lägga sig till rätta i munnen. Varför skulle jag? Ordkonstnär. Jag bara är. Ranelidskt dravel. Du skriver för mellanstadiebarn. Det blir lätt porr. Texter som pendlar mellan innovation och ren idioti. Det skulle krävas en hisspitch i Burj Khalifa för att över huvud taget komma till kontentan av vad min fantasytrilogi handlar om.

Jag suger.

Liksom, på riktigt. Vem kämpar i tolv jävla år i samma genre? Jo, jag. För att jag är envis som synden, egentligen. Mina karaktärer vägrar lämna mig ifred förrän deras berättelse hamnat på papper. Och att bögsex är vackert och helt ofrånkomligt när man väl har snöat in sig på det. Fan, att det alltid ska till intrasslade penisar och långt hår när jag sätter mig framför en blankt Worddokument. Kan jag liksom inte bara sluta vara tänd på män som är löjligt kåta på varandra?

Jag kan inte skriva.

Porten till den litterära societeten verkar vara försett med konstlås. Här måste man vara smart, innovativ, unik och något utöver det vanliga för att lösa pusslet. Ett facit kanske slumpas ut till ytterst ovetande drömmare som vill hålla sin berättelse mellan hårda pärmar. Nålsögat provocerar mig djupt. Fy fan, vad det blänger, himlar och blundar. Tänk vad ett nyinköpt förlagsavtal hade gjort för självkänslan. Lite räkmacka, sådär. Välkommen in i hundratusenkronors-klubben, gumman!  Men jag är pank. Helskotta, vad jag vill dyrka upp låskolven och smyga in som en katt bland hermelinerna och frottera mig med de likasinnade, men jag är inte där än.

Jag är inte värdig.

Vad vore ett besök hos förlaget? Tanken svindlar. I dessa helga salar där stjärnstatus och krossade drömmar lever sida vid sida. Jag är lika spännande som en nymålad vägg. Jag är inbunden som en bok. Bitter och missunnsam. Innerst inne ylar jag över orättvisor och gråter av en refusering. Lite så där lagom marinerad i självhat och kryddad i gamla oförrätter. Och så hade jag tänkt bli författare ovanpå det. Jag ska bara ha. Här krävs en motprestation av episka proportioner.

Jag skriver vidare.

Ett par nya ögon

Då var det bestämt. Jag har fått glasögon på recept. Inte speciellt oväntat när allt kommer omkring så mycket som bokstäverna har hoppat och flutit ihop på sistone. Och den där tröttheten ovanpå det. Klart att man inte vill redigera text eller läsa böcker när ögonen inte vill samspela (dold skelning, plus ett mindre synfel).

Jag ser ändå fram emot att bli med glasögon. Dels för att jag kommer att få mer gjort och dels för att jag tycker det är snyggt. Win-win, liksom 🙂 Börjar bli lite trött på att bli trött, så att säga. Visst kan jag fortfarande skriva på som jag brukar, om jag vill, men det är med viss ansträngning jag gör det. Undrar just vilken färg och båge jag ska ha. Det finns ju hur mycket som helst att välja bland! Fast om jag känner mig själv rätt blir det förmodligen någon mörk färg.

Hur många av er har glasögon? 🙂

Klurar på titel och kommande intriger

Nu har jag kommit till den punkten där det är dags att döpa trilogin. Eftersom det är mycket snack om himlakroppar, alkemi och magi blev min spontana tanke Stjärnskådartrilogin. Det ger Loves fräknar lite mer tyngd i berättelsen 😉 Sedan började jag spåna lite smått på uppföljaren. Och eftersom karaktärerna tycks leva sitt eget liv för stunden verkar det bli en del erotik den här gången. Inget avancerat, eller…? Ack, drama.

Blev tvungen att ta en paus från skrivandet häromdagen när protagonisten kläckte ur sig att han kände sig som en främling i sin egen familj. Då insåg jag att jag inte skrivit något alls om Loves ursprung… Varför glömmer man sådana saker? Jag hade ändå en tydlig bild av både släktträd och magiska blodslinjer. Nä, nä. Älskogen är tydligen viktigare än varför kronprinsen blir kallad för smuts. Nåväl, det är caféskriva som gäller imorgon. Jag behöver byta miljö och få i mig en kopp varm choklad med en skvätt kaffe i (tack du barista som kom på den briljanta idén!)

I perioder frågar jag mig själv om jag har någon aning om vad jag ger mig in på. Som jag berättade tidigare tillhör det ovanligheterna att man skriver kontrakt på fler än en bok som debutant, även om ett par skrivarvänner har bevisat att det faktiskt går. Det krävs i slutänden något nytt, innovativt och unikt. Jag är inte där än hur mycket jag tjatar om mina prinsar. Sedan må språket och intrigen vara spännande, men utan det lilla extra är förlag och agenten svårflirtade 😛

Jag har garanterat stoff för tre, fyra böcker. Ändå är det något som nöter på mitt självförtroende. Att jag kanske inte borde. Jag har ju knappast valt den enklaste vägen till utgivning och att jag vill debutera med en fantasyserie gör det i praktiken ännu krångligare. Jag vet ju inte om jag kan leverera som det förväntas av en författare. Hur gör jag då? Lägger mig i fosterställning på golvet och ylar att jag inte kan? För tänk om jag inte klarar av att skriva en trilogi? Hur gör ni när ni börjar tvivla på er själva?

A blog update

I have been quite sad and distracted lately. Much has happened on a personal level and in the middle of everything I struggle on with the manuscript (that must be finished before June), which also received a bunch of “that is problematic!” talk… Why is everything  problematic or offensive these days? Is it not enough that two men fencing each other in bed? Where are the women? It is 2017 for fucks sake! And people who do not understand my subclinical hypothyroidism and my fear of getting worse. Yuck, I am not okay at the moment. Still love my job though. It keeps me afloat in this ocean of thoughts.

I will probably blog less frequently from now. I have to cherish my relationships and, above all, take care of myself. This was just a poor blog rant about my mood. I am so sorry about that. Everything was bring to a head when I found out my immune system brought a war against my thyroid (just a little, but still…). I have gotten back the joy and energy thanks to medicine but it can hardly heal what is happening around me.

In a few weeks, I get my much needed vacation. I miss my family and my closest friends. And I miss to write.

Tagga bokmässa

När man känner ett omåttligt behov av att omge sig med böcker och andra skrivande människor. Bokmässan i Göteborg gav definitivt mersmak, och jag längtar. Redan nu sitter jag och planerar outfit och vilka montrar jag ska besöka nästa gång, haha. Kanske hade saker och ting varit annorlunda om jag varit debutant, då hade jag definitivt haft något att “panika” över. Nu handlar det mest om vilken klänning som det skriker mest fantasy om och om det är så smart att bära högklackat en hel dag 😛

I väntan på nordens största litteraturfest tänkte jag besöka, om jag får  ledigt, Stockholms litteraturmässa som är första helgen i maj! Jag hade helt och hållet missat den. Är det några fler som ska dit? Kul att något bokrelaterat infaller lagom till ens födelsedag. Vad mer kan man önska sig liksom? 🙂

Nu väntar redigering av manus!