Bokrecension: Midnattsljus

Áili betalade ett högt pris när hon skyddade Urseiten från Borri noaidi. Nu plågas hon av inre demoner och i ett försök att fly undan dem lämnar hon Idijärvi sameby för gymnasieskolan i Kiruna. Men allt är inte som det ska i den lappländska staden. Skrämmande saker händer, saker som verkar centrera sig runt Áili vare sig hon vill det eller inte.

Sakta återvänder ljuset till Sápmi, men med ljuset kommer också ett löfte om en sista strid. Är det en strid Áili kan vinna utan att bli någon hon inte vill vara?

Äntligen fick jag tummen ur och beställde den avslutande delen av Idijärvi-trilogin. Som de flesta av er vet slutade Gryningsstjärna med en fet cliffhanger och jag själv blev en smula uppjagad av tanken att behöva vänta ett helt år på att få veta hur det hela skulle sluta, haha.

Vad som gör Midnattsljus annorlunda är att den inte är lika fartfylld, vilket drog ner förväntningarna en aning. Jag hade nog väntat mig en slutstrid mer åt det episka hållet, men det har överlag varit en trevlig läsning. Jag gillar att de små vardagliga sakerna också skapar spänning hos läsaren.

Det enda jag har att anmärka på är att jag hade gärna sett mer av Olivia då jag verkligen gillar henne, och vargen (alltså, vad hände i slutet? *yl*), men, liksom de andra böckerna, sträckläste jag Midnattsljus.

Jag tycker att Charlotte gav trilogin en värdigt avslut. Jag var nöjd när jag slog igen boken och jag hoppas att författaren har fler ungdomsromaner på gång.

Betyg: 4/5

Att skriva på uppföljaren

Det kliar i fingrarna. Än så länge finns bara prolog och anteckningar, något som i slutänden ska bli uppföljaren. Jag känner att jag tvekar, för jag vet hur det slutade förra gången. Då hade jag förvisso helt andra krav på mig själv. Jag skulle erövra den svenska bokmarknaden och bevisa för mina plågoris att jag minsann också kunde lyckas! Jag visste åt vilket håll det barkade åt, men det krävdes en blackout på Författarkliniken i Stockholm (2015) för att jag skulle komma till insikt. Och den insikten var inte trevlig. Fy fan, vad dåligt jag mådde. Aldrig mer…

Idag är jag mer försiktig. Jag ligger lågt. Låter saker och ting få ta sin tid. Jag VILL skriva om Love och Melinde, men samtidigt är jag rädd för att bli besviken. För tänk om ingen vill ha Stjärnbärarens önskan? Har jag inte då skrivit på Drömvandrarens hemlighet helt i onödan? Jag var på väg att ta tag i ett äldre manus för unga vuxna när tankarna började vandra igen; det där och det där hade passat så bra i uppföljaren; blodmagi, hamnskiftare, smakfull erotik, avslöjanden och det eviga kämpandet mot sina inre demoner. Ja, där har vi något!

Jag slits mellan att skriva klart och vänta på besked. Det har gått en månad nu sedan jag skickade in manuset till förlag (blev åtta den här gången) och jag är fortfarande sådär idiotiskt hoppfull. Det känns i magen att det kommer gå vägen, eller så är det snacket runtomkring som har präglat mig: “Klart att boken kommer att bli utgiven!” “Man ska aldrig säga aldrig. Tänk om du blir en ny J K Rowling?” “Men hallå? Du skriver ju bra! Boken kommer definitivt bli utgiven.” “Det är så nära nu!” “Jag ser potential.”

Jag är förstås väldigt tacksam över allt stöd och peppande som jag fått från bokbranschmänniskor, författare, skrivarvänner, lärare och klasskamrater från skrivarlinjen, lektörer och familj. Jag kan fortfarande inte fatta att jag blev publicerad i Tidningen Skriva, men jag tänker också att det kan vara lite vanskligt att inge alltför stora förhoppningar. Varje refusering gör så förbannat ont, för jag tar det personligt. Det blir som ett kvitto på att jag inte nått hela vägen fram, och att jag har svikit de som tror på mig.

Så, vad ska jag göra med uppföljaren? Skriva som om inget hänt eller vänta? Jag tror mer på det förstnämnda, för jag vet att jag inte kan låta bli.

Recension: Entertaining the Sombrevilles

Raphael has looks, charm and money. His mother adores him, his brother wishes to be him, and his sister fixes all his problems. Men want him, and he wants them. What he doesn’t want is a long, boring summer on his mother’s old family estate. But when they arrive, what greets him is a house packed with handsome strangers. While his sister struggles between duty and dreams, and his brother makes one wrong move after another, Raphael focuses on seducing the beautiful twins living at the estate. His plans are somewhat impeded, however, by a man who stirs feelings Raphael wants no part of, but finds increasingly difficult to avoid.

Jag vill på förhand be Elvira om ursäkt som fått vänta i evigheter på en recension.

Entertaining the Sombrevilles är en historisk berättelse förlagd i 20-talets England. Jag märkte rätt fort att denna bok kanske inte är som vilken “gay romance” som helst. Visst, det förekommer en hel del sex, men jag ser också problematiken med att vara en playboy och bjuda ut sig till okända män. Jag känner mig dock inte riktigt bekväm med tanken på att det hintas om att Raphael och Lucas haft sex med äldre män som minderåriga (kan vara min egen tolkning då det inte framgår hur gamla de var när de började utforska sin sexualitet) och att jag får lite pedofili-vibbar, men gillar man ageplay, eller tvivelaktigt samtycke för den delen, borde detta inte vara några problem.

Det har inte varit helt lätt att recensera den här boken. En del sexscener var verkligen top notch och jag fastnade verkligen för systern Charmaine, som jag gärna hade sett mer av då hennes partier i boken kändes rätt svaga i jämförelse, men som med de flesta “gay romance”-böcker är det ofta stort fokus på sex mellan män och att bikaraktärer oftast hamnar i skymundan.

Jag hade så gärna velat tycka mer om den här boken, för den hade sina bra stunder, men det blev för mycket kaka på kaka när det kommer till Raphaels och Lucas bravader i sänghalmen. Till och med jag som gillar sex tyckte det blev lite too much.

Jag ser dock fram emot att läsa fler böcker av författaren, för jag vet att Elvira har en pirathistoria som verkar mycket lovande 😉

Betyg: 3/5

Bokrecension: Demonviskaren

Svek. Lögner. Olycklig kärlek. Och en uråldrig ritual som kräver blod och offer.

Iszaelda måste återuppväcka Akares. Tillsammans med Acranta ger hon sig in i dödsvärlden Saxx för att finna honom. Ett kvickt uppdrag blir en härva av missförstånd och faror; tillfångatagna av dödsguden Maevux måste de göra allt för att överleva. En arkaisk ceremoni, demoner, en jakt på sanning och ett hav av blod. Var är Akares?

Keelan vet att förhållanden mellan alv och drake är lika med dödsstraff. Ändå blir han förälskad i någon han aldrig borde ha tittat åt. Känslorna leder honom till våghalsiga beslut till häxor, lögner och de mystiska dimmorna i Eytherthlarn. Snart finner han sig fångad under en fruktansvärd förbannelse.

Vad gör man när allt känns som mörkast? När ens egen kropp börjar förändras och ens blotta närvaro är en fara för andra? Och när man gjort något så hemskt, att ingen någonsin får veta…

Låter maffigt, inte sant? Med ett omslag som för tankarna till Tolkieninspirerad power metal kan det ju inte bli bättre, tänkte jag. Mycket riktigt, jag sträckläste Demonviskaren. Vad Lovisa Wistrand gjort annorlunda denna gång är att man får följa fler huvuden, något jag önskade att författaren hade gjort från första boken. Det gav handlingen mer fyllighet och djup.

Jag möts också av ett lite lugnare tempo, mörker och erotik; kärlek vid första ögonkastet och en relation som känns mer giftig än het (bad boys är nog inte riktigt min kopp te, tyvärr…) Jag märker också att jag blir något irriterad på en karaktär som brukar någon form av tonårsslang (vilken dryg jäkel för övrigt, haha) och att jag inte riktigt hänger med överallt. Tror att en tillbakablick i början hade gjort susen.

Trots detta kunde jag inte lägga ifrån mig boken. Den olyckliga kärleken river i kroppen på mig och jag gillar att Lovisa inte räds för att ta ut svängarna när det börjar hetta till mellan karaktärerna. Det märks att det är en fantasy för vuxna. För den är mycket sexigare än ettan. Drivet i texten finns där liksom Lovisas speciella författarröst som jag faktiskt mer och mer börjar tycka om.

Förväntningarna har varit skyhöga på uppföljaren och jag tycker ändå att mycket har infriats. Författaren känns mer säker på sitt skrivande och texten håller bättre kvalitet. Jag är fortfarande lika fäst vid draken Nyx, om inte mer, och även Iszaelda har börjat växa i mina ögon. Konstigt nog fattade jag även tycke för halvdemonen Vnipos. Och slutet. Hallå?! När jag äntligen började fatta tycke henne…

Skulle jag då rekommendera Demonviskaren? Absolut. Det har varit en bra läsning och jag ser så fram emot sista delen i Alvblodstrilogin 😉

Betyg: 4/5

Här kan ni läsa recensionen jag skrev om Drakviskaren.

Tack så mycket Whip Media för recensionsexet!

Det tror jag först när jag ser det

Efter att ha ordat lite om saken på Instagram visade det sig att jag var i gott sällskap. Dock kvarstod känslan att jag kanske skulle ha gjort bättre research från början. Det var snudd på att jag ville be förlaget om ursäkt. Lyckligtvis var det inget av drömförlagen, då hade jag verkligen tagit till lipen 😛

Och jag vrider och vänder på scenariot in i det sista; om en klar majoritet gillar vad de ser, hur kommer det sig att jag aldrig tar mig över tröskeln? Det kan vara mycket som spelar in, förstås: Fel tidpunkt. Fel genre. Redan spikad utgivning. För udda. För unikt. För porrigt. Eller att jag bara är en liten skit med alldeles för stora drömmar som bara är ute efter att förändra den svenska bokmarknaden. Ett manus med ett Ranelidskt språk, intrasslade penisar och en töntig profetia.

“Du är så nära nu”, fick jag veta, men det tror jag först när jag ser det. Och varför är jag så förbannat hoppfull? Istället för att marinera mig i självhat och ge upp mitt författarskap spinner hjärnan vidare på kommande intriger i Stjärnskådartrilogin.

Vi har ett nytt rekord!

Och där damp första refuseringen ner i mailkorgen. Ja, jäklar. Refuserad i expressfart. Modell standard, från AlfaBeta. Jag undrar just hur mycket de läste av Stjärnbärarens önskan, OM de ens läste något. Det bådar ju inte gott för mina prinsar 🙁

Nåja, det är ingen idé att hänga läpp (eh, vem försöker jag lura egentligen…) jag har fortfarande fem förlag kvar på listan. Så, vad sägs om att skruva ner förväntningarna lite och kanske ta en kurs i knyppling?

Och där gick jag i mål!

Äntligen, säger jag bara. Livet har varit rörigt och jag har slitit hund, men igår skickade jag äntligen in Stjärnbärarens önskan till sex olika förlag. Det känns hoppfullt på något vis. Jag har fått mycket god respons från testläsare och jag känner ett fett jävlar anamma inför bok två, men först ska jag försöka njuta av en välförtjänt semester. Jag behöver koppla bort allt ett tag. Inte tänka. Bara vara. Kanske komma till insikt. Umgås med familj och vänner.

När jag skickade in mitt förra manus var känslan mest “meh”. Nu vill jag bara ställa mig på åkern och jubla med armarna i vädret, haha. Jag borde egentligen vara försiktig med att tänka att Stjärnbärarens önskan kommer bli bok, ändå kan jag inte låta bli. Det här manuset kan vara det bästa jag skrivit, och då är jag min egen största kritiker. Jag har aldrig känt såhär när jag har författat ihop en text.

Jag räknar dock med en refuseringsfest utan dess like. Ni ska få er beskärda del av tårar och krossade författardrömmar, jag lovar 😉 Att försöka debutera med en fantasytrilogi som dessutom innehåller ljuv romans mellan två prinsar är såklart skitsvårt. Hade jag varit smart hade jag följt den litterära strömmen, men icke. Jag ska alltid experimentera och bli duktig på något som är så smalt att det aldrig skulle bli utgivet på traditionellt vis. Men tänk om…? 😛

När allt f*ckas upp

Kom inte på någon lämpligare titel, men som ni ser har det ekat rätt tomt här på bloggen. Kommer inte gå in på några närmare detaljer, men det har varit fullkomligt kaos den senaste tiden. Jag tror till och med att mars månad tog priset för årets skitmånad 2018, haha.

Jag kommer låta bloggen vila ett litet tag till. Just nu vill jag bara fokusera på mig själv och skrivandet. Hoppas ni förstår 

Deadlinen som sprack

Jävla skit, vill jag utbrista. Februari månad sög. Så. Hårt. Dock fick jag rycka in och jobba lite under bokrean, vilket var ytterst trevligt, men resten? Ugh… Jag kom aldrig i mål med redigeringen för laptopen fick för sig att lägga av. Sambon och jag lyckades nätt och jämt rädda den senaste versionen av Stjärnbärarens önskan innan allting kraschade, men jag förlorade både synopsis och det som jag hade skrivit på av Drömvandrarens hemlighet… Jag tänkte i min enfald att en ny dator ska väl inte krascha, men tänk så fel jag hade. Tur att garantin fortfarande gäller.

Och jag skäms. För jag vet inte hur många gånger jag sagt att jag snart är klar, och så upptäcker jag fler plotholes mitt i allt… Fy, de måste ha en ängels tålamod, de som väntar på att få läsa. Datorkraschen kunde jag aldrig förutse, men jag kunde ju faktiskt ha satt lite fart och varit mer produktiv.

Eller?

Jag har inte mått speciellt bra.

Sveriges mest hatade kontrollmyndighet kan inte hålla vad de lovar, vilket är grymt frustrerande. Det lovas hit och dit, men i praktiken händer inte ett skit. Min arbetsförmåga skulle ses över (om något behöver anpassas osv.) innan jag börjar jobba 50%, men de tiger värre än muren och kan inte ge några konkreta svar när jag gång på gång frågar vad som händer. Det har liksom varit så sedan början av december. “Detta ska inte behöva ta mer än tre månader”, sa min handläggare. Gissa vem som är inne i en ny tremånadersperiod?

När jag inte har några fungerande rutiner, fungerar ingenting. Det gäller också skrivandet. Varje dag är likadan. Jag gör det sen. Skjuter upp. Får mer ångest. Känner mig oviktig… Fick också veta att de som skulle utreda mig för eventuell ADD inte kunde ta emot mig, så nu måste jag på eget bevåg hitta ett annat ställe att skicka in min remiss till.

Puh, jag hoppas mars månad blir lite ljusare. Jag ska prova att skriva i intervaller igen och se om jag kommer igång med redigeringen.

När allt blir en tävling

Skiten MÅSTE bli klart. Helst igår. Visst är det så att de femtio första sidorna måste sitta som en smäck? Kan jag typ skita i att göra vid den här passagen och hoppas på det bästa? Det kliar i fingrarna. Allvarligt talat, skitmanuset står mig upp i halsen och jag vill bara skicka in det.

Fast. Om jag över huvud taget ska ha en chans att bli antagen, om det så blir av förlagen med stort F eller något annat, måste manuset vara top notch, precis som sexscenerna. Jag erkänner att jag är stressad, irriterad och fruktansvärt disträ. Dels för att min arbetsförmåga är under utredning (jag får inte jobba under tiden) och att en misstanke om ADD finns, och dels för att jag jämför mig med andra. Det är ofta där jag hamnar till slut. När allt blir en tävling och jag tappar fokus. Jag vill också vara snygg, smart och disciplinerad *yl* varför kan jag inte vara som den och den och den personen? Vad är det jag inte förstår?

Typ så.

Jag skäms. Först tänkte jag skicka iväg manuset redan vid årsskiftet. Jag andades verkligen flow! Sedan kom livet emellan och jag fick skjuta på deadlinen. Efter att ha resonerat lite med mig själv kom jag fram till att jag behöver februari månad på mig också att bearbeta manuset. Nu får det vila en vecka. Under tiden fortsätter jag strukturera Drömvandrarens hemlighet.