Kriget är över. Virusgudinnan är besegrad. På natthimlen syns skuggan av det som finns kvar av henne och i sin stjärnbild bär hon resterna av systrarna – jord, eld, luft och vatten.
Elementens kärnor har slukats av Dunklets drake. Men när fyra ägg har lagts kommer Oriana åter till Manhem. Så löd hennes löfte och hot. Odal återvänder till en förändrad värld där elementen inte längre är pålitliga. Han måste återställa balansen, för att förhindra fullständig förintelse. Pål utkämpar en inre strid där Svala spelar en stor roll. Hur mycket kan en person begära och längta? Och vad gör du när ingen kan uppfylla dina önskningar?
När jag fick en förfrågan om jag ville förhandsläsa och recensera Orianas bälte, som är den tredje delen i serien De fem elementen, kunde jag inte tacka nej. För jag var ju ändå nyfiken på hur berättelsen skulle arta sig efter kliffhangern i Gudarnas Skymning.
Först och främst. Det är mycket som händer. Och jag känner kanske att jag inte riktigt hängde med i svängarna. Karaktärer som färdas hit och dit och moraliska dilemman. Kanske hade berättelsen mått bra av att bromsas upp en aning och handlingen broderats ut. Trots detta är Orianas bälte den bästa boken i serien hittills. Jag märker att författaren har blivit varm i kläderna och språket sitter som en smäck. Starka karaktärer (framförallt kvinnor) och drakar. Kan det bli bättre?
Endast ett barn av alla element i balans kan förgöra energidraken. Något som får Odal att skyndsamt vilja para ihop vatten med luft och jord med eld. Pål vill så gärna ha ett barn ihop med Svala som fortfarande är osäker om hon vill. De bråkar, skiljs åt och återförenas igen. Jag märker av stressen och brådskan och hur Svala nästan tvingar sig själv att gå med på att bilda familj. Jag känner verkligen med karaktärerna.
Nu är jag mer än spänd på vad som kommer att hända framöver i De fem elementen. För nu har berättelsen verkligen tagit fart.
Betyg: 4/5
Tack så mycket för att jag fick förhandsläsa din bok, Cecilia Larsson Kostenius!