Förlaget beslutade sig för att tacka nej till Stjärnbärarens önskan. Felet låg inte hos själva manuset, utan hos dem. De hade beslutat sig för att avvakta lite med fantasyn då de insåg att de inte kunde göra genren rättvisa. Givetvis blev jag förkrossad, det ska jag inte sticka under stol med. För någonstans trodde jag att det skulle gå vägen… Förläggaren tror verkligen på mig och mitt manus. Det passade bara inte just nu. Och hen kom med andra tips på hur jag kunde öppna upp intresset för genren och min trilogi.
Mitt i allt känslomässigt kaos kom jag på att det fanns ett förlag kvar på listan som ännu inte svarat. Jag mailade dem och frågade var i processen manuset befann sig (tror dock att de glömt bort att refusera…) Sedan hörde ytterligare ett förlag av sig till mig. Fan, det ÄR svårt. Jag menar verkligen inte att vara förmer eller vända dessa möjligheter till något negativt. Förläggaren som nyligen läst mitt manus driver också ett litet förlag, så det är inte storleken som är ett bekymmer. Det är bara det att det måste kännas bra. För är jag det minsta osäker så låser sig allt.
Som det ser ut nu verkar de renodlade fantasyförlagen ha manusstopp eller gått över till att bli hybrid, något som jag inte har råd med. Den traditionella vägen må vara krokig och stundtals överjävlig, men jag har i skrivande stund inte så mycket att välja på om jag vill få ut mina böcker. Det jag kan göra nu är att gråta ut och komma igen. Lyssna på den skrikigaste musiken Spotify har att erbjuda och klura ut en ny strategi. För visst förtjänar Stjärnskådartrilogin ett officiellt Instagramkonto?