Drygt en månad. Snart så.
Stjärnbärarens önskan ligger i manushögen i väntan på att bli läst. Det är med nagelbitande spänning som jag väntar. Förlaget får in väldigt många manus, så det är inte så konstigt att det tar lite tid. Ingen ska tro att jag glider räkmacka bara för att förläggaren ville läsa om mitt manus, men kanske nagelfars det mer än övriga alster. Sitter ändringarna eller har jag helt missat poängen? 😛
Det känns skönt att veta var i processen manuset befinner sig. Det mesta av nervositeten har släppt och jag har börjat spåna lite på uppföljaren. Ack, denna omöjliga kärlek. Så förbjuden, så vacker. Är det olikheterna som till slut driver isär dem eller är det något annat. Något mycket mörkare? Jag vill bara få ur mig berättelsen så prinsarna kan få bli lyckliga någon gång!
Tänker fortfarande lite på målgrupp, risker och lönsamhet. En förläggare har såklart (eller jag hoppas det) bättre koll än vad jag har. Jag kan bara utgå från mig själv och min egen upplevelse kring hbtq-fantasy, men kanske är det så med just mitt manus att det krävs en målgrupp motsvarande ett fullsatt Globen för att det ska vara lönsamt? Fast egentligen, det är ju bara två personer som blir förälskade i varandra och har det lite mysigt emellanåt. Varför göra en så stor grej av vad de har mellan benen?
Har jag då någon backupplan om jag skulle bli refuserad? Nära på samtliga fantastikförlag har manusstopp på obestämd tid, så det kommer att bli en utmaning. Jag har fortfarande ”enmansförlaget” som fortfarande är intresserade av manuset, men jag vet inte vad jag vill. Är jag alldeles för kräsen? Samtidigt är jag inte i närheten av de ekonomiska muskler som krävs för att vända mig till hybridförlagen. För att ge ut boken själv och göra allt jobb skulle inte fungera i längden för mig. Inte för att jag på något vis är lat, det är bara inte kompatibelt med min funktionsvariation.
Jag fortsätter att hålla tummarna. För jag vet att det är många som stöttar, peppar och hejar på mig. Att vara så nära. Det känns hoppfullt.
