Det känns alltid lite surt när det dimper ner ett refuseringsmail i inkorgen. Speciellt när man precis varit på vårdcentralen och blivit stucken i armvecket (avskyr det) samtidigt som man brottas med en stundande menstruation och en lättare depression. Ja, kanske inte världens bästa kombination.
Detta var ingen standardrefus, utan en fin, positiv sådan från Bonnier Carlsen. Ett av drömförlagen förvisso, men jag blev inte fullt så nedslagen som jag blev förra gången. Ugh. Så nära. Igen. Kom igen nu, förlagen! Jag VET att det finns läsare! vill jag skrika. Tror inte det skulle leda någonvart om jag faktiskt gjorde det, men det är ju lite frustrerande att falla på mållinjen.
Jag hade aldrig vågat hoppas på några positiva svar från förlagen. Jag är så glad och stolt över mig själv som inte vek mig utan fortsatte berättelsen om Love och Melinde. Jag är fortfarande hoppfull. Sju förlag kvar.