Om dramaturgi är en krukväxt så måste deadline vara en grönsak. Min hjärna ger liksom upp. Jag är urusel på det, speciellt när jag sätter upp dem själv. När jag är min egen chef blir inget gjort, sedan när en bokbranschmänniska väl ser fram emot att läsa skiten och vi kommer överens om att nästa mailkonversation ska ske inom ett par veckor, vill jag bara lägga mig i fosterställning. Jag tror inte på mig själv. Allt jag skriver är skit. Mantrat är tydligt. Jag är så pass marinerad i självhat vid det är laget att peppen inte biter på mig.
Min lärare och jag pratade om det igår under textsamtalet. Det viktigaste var förstås att skriva, men att inte hänga upp sig så mycket på småsaker. Att ha en början, en mitt och ett slut. Att det finns en röd tråd. Finliret kommer senare. Problemet med mig är att jag älskar att gå ner på detaljnivå och vrida och vända på ord. Mitt manus liknar just nu ett hafsverk; jag bara skriver och försöker knyta ihop trådarna. Försöker hålla slutet öppet. Och nu börjar karaktärerna visa sina rätta sidor. Har de inte underfundig humor så är någon lite för kinky för manusets bästa. Suck! Är det så här det känns att vara författare vet jag inte om jag vill vara det, fast å andra sidan kan jag inte låta bli.
Idag fortsätter redigerandet, även om det tar emot. Jag vill skriva, men hur? Jag har synopsis och hela köret, ändå fortsätter den där känslan att gnaga i mig, att jag inte borde. Ingen gillar normbrytande fantasy. Romeo och Julia paketerade i två hormonstinna prinsar som längtar efter att få varandra. Och all annan skit runtomkring. Men jag älskar det, konstigt nog.
