Stockholms litteraturmässa

Så, hur var det då på mässan? Föll det den skraja skiten i smaken? Kan med en gång säga att det blev en mycket intressant upplevelse. Timmarna innan var jag helt uppe i varv och tyckte jag såg ut som skit; kjolen förstärkte bara min litenhet och stupbyxorna hade korvat sig vid ljumskarna. Jag skulle ju ändå möta upp debutanten Lovisa med sällskap utanför kulturhuset där mässan skulle hållas. Fan, och parfymen doftade inte alls som jag trodde. Sambons uppmuntran bet inte heller något nämnvärt på mig.

Något darrig traskade jag iväg till Sergels torg. Visitkorten kändes som bly i axelväskan. I foaljé 3 skulle marknaden finnas; representanter från förlag, egenutgivare, hybridförlag, tidskrifter och mer därtill. Näe, att börja langa ut visitkort kändes inte det minsta lockande. Vem skulle bry sig? Jag gungade fram och tillbaka på stället i mina MBT-skor. Det var som att jag hade förträngt hur jag gjorde på Bokmässan i Göteborg. Då gömde jag mig i och för sig i Fantastikgränden, men ändå. Här var allt litet och gemytligt. De såg mig. Och jag såg dem. Det fanns ingenstans att gömma sig. Jag försökte hålla rösten stadig. Inte stamma. Inte göra bort mig. Jag står snart på örat. Nu skiter jag i detta och går tillbaka till hotellrummet.

Vi gick några rundor bland bokborden. Jag kände mig inte alls som någon författare. Bara en wannabe med alltför stora drömmar. Jag fick då syn på en tjej, Nina J. Lux, som gav ut sina böcker själv (YA urban fantasy), och någonstans där släppte spärren och orden vågade sig försiktigt ut, och utan någon större panik räckte jag över första visitkortet. Fick fin respons på mitt val av genre, vilket gjorde att jag kunde slappna av något.

Näst på tur var Modernistas bord. Och där kände jag svetten bryta fram. De gav ut fantasy, och jag var välkommen att skicka in, men kanske skulle jag berätta lite kortfattat vad det är för fantasy jag skriver. Bara för att, liksom. Äsch, jag låter mina prinsar sköta snacket. Darrhänt ger jag tjejen på andra sidan mitt visitkort och håller bokstavligen på att sjunka igenom golvet.

”Okej, jag vidarebefordrar detta till manusgruppen.”

Du skulle göra vad?! Där och då ville jag nästan ha tillbaka visitkortet och glömma att jag ens frågade. För jag har ju i alla fall ingen chans. Min kropp darrade så mycket att jag hade svårt att hålla balansen. Fy fan, vad jag är löjlig! Jag måste väl ändå kunna stå för skiten jag skriver? Sedan bekantade vi oss med Novellix, som jag förstått är ett förlag som ger ut klassiska noveller, bland annat. Där kunde jag givetvis inte låta bli att plocka på mig lite böcker eftersom tjejerna var så trevliga. Utbytte också några meningar med företaget BoD, för visst har tanken funnit på att ge ut boken själv. De tyckte förstås att det var enklare att bli egenutgivare och utnyttja deras tjänster, men eftersom jag är knäpp tänker jag fortsätta leta förlag och agenturer.

Så, vad fick jag då ut av dagen? Jag fick träffa en mycket trevlig skrivarvän som jag hoppas få träffa igen. Jag lyckades prata med folk jag inte känner. Jag delade ut två visitkort. Jag gick trött och belåten tillbaka till hotellet och började planera inför kommande mässor. Och då blir det ännu bättre.