När jag besökte Författarkliniken förra året (som numer går under namnet Skriv) hade jag föreställt mig ett samkväm med enklare tilltugg och lågmälda röster. Istället möttes jag av ett gytter av människor som försökte överrösta varandra i trapphuset. Det var nära att jag vände om och gick. Kanske för att det inte riktigt var som jag föreställt mig. Författare är ju också individer med egna personligheter. Ändå hade jag en bild av att det skulle vara lugnt med lite livemusik i bakgrunden. Att till och med jag hade kunnat öppna upp för konversation och minglat.
Nu stundar Bokmässan i Göteborg. Jag är rädd, det erkänner jag. Som det känns just nu vill jag stanna hemma, missa tåget med flit, gömma mig någonstans. Mitt personliga utrymme kommer att begränsas.Det kommer vara varmt, svettigt, trångt och höggljutt. Vad händer om jag skulle tappa kontrollen mitt i allt?
Jag har aldrig gillat stora folksamlingar eller att stå i centrum, och kanske kommer det ligga mig i fatet om jag själv blir författare en dag. När man lever med social fobi och ångestproblematik måste man hela tiden jobba med sig själv. Detta är ett väldigt stort steg för mig, och vad som driver mig är kärleken till det skrivna ordet. Kanske går jag miste om något om jag inte åker?
Jag vet inte riktigt hur jag känner inför det här om jag ska vara ärlig. Jag vill, men ändå inte. Jag försöker intala mig själv att det kommer kännas så mycket bättre när jag väl sitter på tåget dit. Jag går ju inte ensam.
