Alvhumor

Så. Idag kom dagen jag bävat inför. Textsamtalet. Jag kände mig inte alls motviderad. Min text skulle slaktas, granskas och dömas. Jag var rädd, nervös och kände mig inte värd möjligheten att utvecklas som författare. Inte fan skulle någon förstå sig på mitt sätt att skriva. De skulle säkert säga, att de inte fattar. Att det inte förstår handlingen. Saker som jag hört förut. Att jag inte borde. Mitt språk är så eget och jag ruckar på fantasyns heliga principer. Vad vill jag egentligen med min text?

Men…

Jag är fortfarande överväldigad av responsen. Jag trodde inte att jag kunde skriva så… fängslande? Jag vet inte hur jag ska beskriva det, men jag insåg där och då att jag kanske sitter på en jäkligt cool berättelse 😀 Nu vill jag inget hellre än att få komma igång med skrivandet igen och utforska världen mer. Jag är så jäkla peppad och mina klasskamrater vill läsa mer.

Sedan fanns det förstås en del oklara saker att förtydliga i berättelsen, vilket som regel brukar finnas i ett råmanus, men bara känslan att jag faktiskt kan skriva gjorde mig så otroligt glad. Jag trodde att det inte var möjligt först, sådana problem som jag har haft med mina manus, men när jag släppte tanken på att vara andra till lags och skriva nästa bestseller vad det som att min författarröst blommade ut på riktigt 🙂