Den fisljumna varmkorvens återkomst

Då var vi där. Igen. Manuset suger. Inte så konstigt kanske eftersom jag befinner mig mitt i värsta redigeringsdjungeln och ser inte vart jag sätter fötterna. Så mycket spretar texten. Och mitt i min ågren mailade jag förlaget med stort F och frågade hur färdigt manuset behöver vara vid inskickning. Tyckte jag var asduktig. Sedan började jag oroa mig för att vara alldeles för påträngande och lade redigeringen åt sidan. Fint.

Nej, manuset har samma utstrålning som en fisljummen varmkorv. Kanske kan det bli en grillare med senap om jag anstränger mig. Jag är banne mig inte mottaglig för positiv respons nu. För helvete, manuset är ju bra! En riktig bladvändare, sexet är top notch och Love och Melinde är som gjorda för varandra. Ändå sitter jag här och letar fel. Skrivandets vedermödor i ett nötskal. Jag har fått två positiva refuseringar och en standard. Det borde väl ändå säga något om manuset? Att jag har en mikroskopisk chans att lyckas. Och jag sitter där som någon slags bitterfröken och vill bara ge upp. Och jag som hade planerat en trilogi och en fristående uppföljare här.

Det var det som var det fina med att gå en skrivarkurs. Textsamtalen, engagerade lärare, möjligheten att få gnälla av sig lite och ändå få det bekräftat att jag skriver bra, att jag alltid fått en liten fingervisning om vad som kan göras bättre. För jag har som bekant en mycket bräcklig självkänsla och minsta lilla motgång får mig att gråta. Speciellt när det handlar om något jag verkligen brinner för.

Det är jobbigt och framförallt ensamt. Det har blivit svårare att sålla bland alla fina kommentarer och omdömen. Problemet är kanske att jag har för mycket idéer. För mycket av allting. Att jag är rädd för att göra mina läsare besvikna. De som faktiskt har läst delar av mitt manus och frågat efter mer. Varför känns det som att det kommer ta hus i helvete om jag misslyckas den här gången också? Hej, katastroftankar.

Jag vet inte. Poängen är i alla fall att jag kanske borde hitta någon att bolla idéer med, för har inte alla aspirerande författare en axel att gråta mot när det går trögt?

 

Att hållas på halster

Okej. Ingen panik. Ingen. Panik. Vi alla vet ju vid det här laget hur det brukar sluta när jag försöker leka författare; med en standardrefusering. Det betyder ingenting att en agent eller ett förlag är trevliga i tonen när man mailar och frågar försynt hur går det med manuset? Nu i veckan kommer de höra av sig och jag sitter bokstavligen som på nålar.

Fortfarande trött och stel efter flunsan har jag heller inte kunnat fokusera så mycket på manuset. Känner dock att det börjar klia lite i fingrarna nu. Jag lämnade karaktärerna över en bit paj och har sedan dess grottat ner mig i mörkeralvernas kultur. Det är lite medeltidsgoth över det hela. Så vackert och badass ♥

Ugh, vill jag ens veta vad de tycker? Vågar jag titta i inkorgen utan att få panik? Och inte nog med det är det min text som ska diskuteras nu på onsdag. Jag kommer bli fullkomligt överväldigad, haha. Det är ändå lite spännande hur mycket som fallit på plats efter tio års skrivande. Både berättelsen och min egen författarröst.

Is i magen

Just nu har jag god lust att maila agenturen och vråla hur går det med manuset?! Jag är bokstavligen en vandrande nervknut just nu. Jag vet att det kommer att skita sig som vanligt med en standardrefus och gråt och tandagnisslan, men vad gör man inte för konsten? Här pratar vi liksom om ett nålsöga som i princip är obefintligt. Här gäller det att vara unik. En litterär pionjär. Ett original. Jag tror inte att samkönat alv-sex hör dit även om det står högt i kurs när det kommer till slash fiction.

Snälla, säg att jag har något som åtminstone sticker ut lite grann? Bara lite. Genren är väldigt utbredd i USA. Är det något agenter har koll på? Hade jag bara varit mer effektiv hade säkert inte en klar majoritet av de mindre förlagen haft manusstopp på obestämd tid.

Idag får jag vackert tejpa fast mig i kontorsstolen om jag ska få något gjort. Jag har nämligen inlämning den här veckan och manuset är i en enda stor oreda. Vad har jag då gjort under den här tiden? Gett fjärilen medicin, haft ångest över eventuella biverkningar, fått tillbaka energin (men den kan man absolut inte lägga på skrivandet), unnat mig två par skor på rean (jag sparade 1000 spänn) och skickat efter ett set med polykroma färgpennor (också rabatterat och skonsamt för plånboken).

Det är dags att skärpa till sig lite om jag över huvud taget ska få någonting gjort. Det gills inte att jag har suttit och fantiserat ihop kärleksscener och intriger. Jag måste ju få ner det på papper också. Jag får tänka att för varje nej är jag närmare ett ja. Om inte annat får jag börja knyppla.

Om att dra ner gylfen till sitt liv

Textsamtalen flyter på bra trots att jag var en aning tveksam till om jag skulle fortsätta. Jag tror mycket har att göra med min osäkerhet kring att läsa andras texter och att jag är rädd för att såra någon. Sedan har jag aldrig gått ner på detaljnivå och reflekterat på det vis min skrivargrupp gör. Idag satt jag mest och lyssnade, helt fascinerad över hur de plockade isär texten och analyserade karaktärernas beteenden.

Det kläcks också en del roliga kommentarer och stödet man får är helt fantastiskt. I början var jag rädd för att ta illa vid mig, men på något vis har jag ändå kunnat diskutera mitt manus utan att få fullständig panik, haha. De har hittills tagit erotiken med ro, men vänta bara tills det hettar till mellan mina prinsar 😉

Sedan tog jag ju givetvis en risk med att skicka in ett stycke manus till agenterna redan nu, men jag tyckte att de första 50 sidorna kändes så pass genomarbetade att jag inte hade något att förlora. I december kommer jag påbörja redigeringen av Stjärnbärarens önskan. Jag har märkt att jag är en sådan som skriver smått, men redigerar stort. Jag känner mig väldigt peppad!

Jag har också märkt att berättelsen börjar gå åt det mörkare hållet. En plats som kommer vara viktig för Loves utveckling är skabbigt, nedgånget och fullständigt livsfarligt! Vad ska det komma att bli av honom? 😮

Hursomhelst. Jag kommer fullfölja kursen och fortsätta peppa mig själv. Även om det inte är det lättaste att bli antagen med en trilogi som debutant tänker jag inte sluta att försöka 🙂

Vad gör man när det inte känns rätt?

Jag minns glädjen när jag fick antagningsbeskedet. Äntligen hade jag förärats en plats på skrivarlinjen. Tredje gången gillt. Lyckan var total och glädjetårarna formligen sprutade, men kanske hade jag alldeles för höga förväntningar på kursen.

Jag var nog den enda som saknade erfarenhet av att läsa andras texter. Den enda som skrev fantasy. Den enda som var rätt igenom grön och inte hade diskuterat text på djupet. Och jag skämdes och oroade mig för att ingen skulle förstå. Oron var delvis befogad när läraren erkände att han inte någon vidare koll på fantastik. Hur skulle jag nu kunna utvecklas? tänkte jag. Att jag senare upptäcker att jag inte har övat upp med seende tillräckligt för att kunna lämna konstruktiv kritik och peka ut svagheter och styrkor i en text, fick mig verkligen att känna mig som en dålig författare.

Jag känner mig fortfarande kluven. Jag trodde kursen skulle kicka igång mitt skrivande på riktigt. Den har snarare gjort mig mer osäker än någonsin. Om två veckor ska jag ha textsamtal igen och jag ser inte direkt fram emot det.

Hopplös författaraspirant

Varför finns det alltid något som lockar mer än skrivandet? Jag menar, sociala medier och annat skit man skummar igenom var femte minut. Likaså mailen. Vad är egentligen problemet? Sätt dig ner och skriv, för fan! Latare författaraspirant får man leta efter. Jag har snart skrivit halva utkastet och lyckats trycka in en rykande het kärleksscen mellan en antagonist och hans kärleksintresse. Vet ej om den kommer tillföra berättelsen något, men jag kände mig pilsk.

Jag är fortfarande mycket förtjust i mina präster som rockar både flätor, sidecuts och piercingar. Kanske inget som skriker fantasy precis, men jag har då aldrig sett en piercad alv förut (snacka om att rucka på fantasyns heliga principer *mummel mummel*) Prinsarna fortsätter att bekanta sig med varandra och handlingen är lika spännande som att se färg torka. Hela jag är full av tvivel och jag kommer med all sannolikhet inte att bli färdig med grovmanuset till jullovet. Jag kanske borde sammankalla några testläsare redan nu? Bara för att se att handlingen inte har börjat spåra ur. Fast hur kan något som redan är spårat göra det? Homoerotisk fantasy, kom igen! Du ska inte tro att du är något, tösabit. Kan du bara inte följa strömmen och sluta snuska till det? Konservativt och engelskspråkigt ska det vara! *ironi*

Nu när bokmässeruset har lagt sig ser jag hur lång och krokig min väg kommer att bli. Jag känner både ett jävlar anamma och hopplöshet. Jag är inte riktigt övertygad om jag har vad som krävs för att bli författare, ändå sitter jag här och sliter med manus hundrafemtioelva och tror att jag har något på gång. Jag är rejält sugen på att bränna mina skepp och skicka in de första femtio sidorna till en agent, bara för att bevisa för mig själv att jag suger. Min egen författarröst är ett poetiskt dravel som skulle få Ranelid att skämmas, ändå hyser jag någon form av hatkärlek till det. Huvudpersonen är alldeles för mjäkig och söt, liksom prinsessaktig. Och det jobbigaste är att jag älskar det. Love passar så jäkla bra ihop med Melinde

Chefen tror i alla fall att jag kommer sitta på bokmässan och signera min egen bok om några år. Hon är alltid så peppande. Alltså, tänk bara känslan när DHL kommer med leverans till butiken och jag får packa upp och fronta min egen bok? Jag ska banne mig filma det om det sker. Kan jag bara inte dra på mig skygglapparna och bara köra på? Liksom skita i folks godkännanden och predikningar om att det aldrig kommer att gå. Jag har ju liksom alla förutsättningar nu att göra det här manuset bra.

Alvhumor

Så. Idag kom dagen jag bävat inför. Textsamtalet. Jag kände mig inte alls motviderad. Min text skulle slaktas, granskas och dömas. Jag var rädd, nervös och kände mig inte värd möjligheten att utvecklas som författare. Inte fan skulle någon förstå sig på mitt sätt att skriva. De skulle säkert säga, att de inte fattar. Att det inte förstår handlingen. Saker som jag hört förut. Att jag inte borde. Mitt språk är så eget och jag ruckar på fantasyns heliga principer. Vad vill jag egentligen med min text?

Men…

Jag är fortfarande överväldigad av responsen. Jag trodde inte att jag kunde skriva så… fängslande? Jag vet inte hur jag ska beskriva det, men jag insåg där och då att jag kanske sitter på en jäkligt cool berättelse 😀 Nu vill jag inget hellre än att få komma igång med skrivandet igen och utforska världen mer. Jag är så jäkla peppad och mina klasskamrater vill läsa mer.

Sedan fanns det förstås en del oklara saker att förtydliga i berättelsen, vilket som regel brukar finnas i ett råmanus, men bara känslan att jag faktiskt kan skriva gjorde mig så otroligt glad. Jag trodde att det inte var möjligt först, sådana problem som jag har haft med mina manus, men när jag släppte tanken på att vara andra till lags och skriva nästa bestseller vad det som att min författarröst blommade ut på riktigt 🙂

Det är något som skaver

Med min blogg, alltså. Nu uppdaterar jag väldigt sporadiskt eftersom jag arbetstränar och skriver på bok samtidigt (för hur roligt att det egentligen att läsa om mina halvdana försök att få ihop ett “shitty first draft”?) Jag har funderat lite på följande:

  1. Finns det något med mitt skrivande som jag kan blogga mer om?
  2. Vilka dagar ska engelska blogginlägg publiceras?
  3. Ska jag ha månadens fantasy eller månadens långhår?
  4. Ska jag fortsätta med bokrecensioner?
  5. Är det lönt att ha en YouTubekanal om jag bara ska prata svenska?

Nästa vecka är det också introduktionsdag på skolan. Jag är supernervös och kommer förmodligen göra bort mig totalt. Och vad ska jag ha på mig?! Kan fortfarande inte begripa vad de har sett i mitt manus. Nu får jag helt enkelt finna mig i att de kommer att få ta del av både vuxenlekar och intriger. Puh, det märks att jag inte är van.

enhanced-24598-1460746020-1

 

 

 

 

 

 

När någon ber mig berätta om mitt skrivande…

 

 

Hej augusti

Augusti månad.

Skolan börjar om tre veckor och jag har skrivande stund inte gjort ett skit med manuset, om man inte räknar med de otaliga dagdrömmarna om handlingen, förstås. Ytterligare en karaktär har kommit till och flera har strukits. Två kapitel har raderats och nu står jag åter på 20 000 ord. Har jag tur hinner jag skriva ett par tusen ord innan kursen drar igång.

Just nu har jag hoppat fram och tillbaka mellan början, slutet och kärlekscenerna, så lite struktur kanske vore på sin plats. Jag dragit mig lite från att skriva på boken ett tag eftersom jag har funderat mycket på den rådande mansdominansen i fantasy. Å ena sidan kan jag erkänna att jag är med och upprätthåller den, fast å andra sidan har jag skippat Conan barbaren-idealet och gett karaktärerna möjligheten att få vara “starksköra” och sig själva.

Jag är nog mest rädd för att få kritik. Att jag exkluderar. Att jag inte har koll. Jag skriver bara från hjärtat och älskar berättelsen som så smått har börjat ta form. Jag tror det bara är att finna sig i att man inte kan glädja alla, men alltid någon 🙂

Från det ena till det andra. Har ni några bra tips på fina anteckningsböcker som är lätta att ta med sig? Gärna spiralinbundet, men det är inget krav 🙂

Om man kanske skulle ta tag i manuset

Jag har nästan dragit mig lite för att skriva på Stjärnbärarens önskan. Inte för att jag har gett upp det – det skulle jag aldrig göra – men för att det har väckt så mycket känslor hos mig. När allt känns så förbannat rätt börjar man nästan undra, om det är så här det ska kännas när man skriver på boken med stort B? Skillnaden är som natt och dag, som att allt äntligen fallit på plats och jag bara behöver plita ner handlingen, men det är inte så lätt, har jag märkt. Jag gillar inte att göra mina karaktärer illa, men nu känns det oundvikligt. Fy, pms-gråten är inte långt borta. En del passager kändes bara så självklara att jag var tvungen att ha med dem…

Nåja, några ord ska jag väl kunna få ner innan semestern är slut. Jag vet att jag inte kan vara ifrån manuset särskilt länge innan jag är där och pillar igen. Sedan börjar skolan i augusti och då har jag liksom inget val. Då är det tänkt att jag ska ha grovmanuset klart lagom till vintern. Jag märker också att hämningarna har släppt lite efter Anna Ahlunds bok Du, bara, så nu är kärleksscenerna precis som jag vill ha dem; smakfulla, erotiska och förbannat sexiga 😉