Bokrecension: Reisa

Världen är täckt av is. Solen har försvunnit och i mörkret föds skuggorna i natten, med glödande röda ögon och en omättlig hunger för människoblod. Under Stormen föds även en flicka, som får sitt namn efter den kvällen, Storm. Nyårsafton, tjugo år senare, attackerar Röda Ögonen Storms hem. Morgonen efter är huset färgat av död. Med hjälp av sin lillasyster Freiya leder Storm överlevarna till en ny plats, ett nytt hem. Men hur länge kan de fly från Röda Ögonen? Vem är den mystiska Kol och hennes krigiska klan? Och finns det ett sätt att tillsammans få ett slut på den eviga vintern?

Mitt första recensionsexemplar! Tusen tack, Emelie Kempe! Jag ska vara ärlig nu, detta är min första dystopiroman och jag har ingen aning om vad jag gett mig in på, haha. Jag förstod att det skulle handla om levande döda, en profetia och en vinter som varat i flera år. Verkar spännande! Förutom ett riktigt snyggt omslag blev jag nyfiken på hur en egenutgiven bok ställer sig mot den förlagsutgivna. Kommer förväntningarna att infrias?

Det första som träffade mig var språket, som både känns poetiskt och kraftfullt och håller ett lagom tempo. Dock märkte jag att jag hängde upp mig lite grann på kommateringen som blev lite som en parentes kring en del ord. Det blev lite hackigt på sina ställen, men skapade också en speciell rytm jag tyckte passade i boken. Karaktärerna som fastnade hos mig var definitivt Storm och Kol. Jag tyckte jag såg något som jag gillade där.

Det tog en stund för mig att komma in i berättelsen och hålla rätt på alla karaktärer; vem gör vad och varför? Men boken lyfte mot slutet och jag gillar hur författaren väver in Storms dagboksanteckningar i berättelsen, hennes ångest och smärta. Mycket snyggt! Överlag hade jag en bra läsning och är sugen på uppföljaren.

Infriades förväntningarna, då? Jodå, författaren sitter på något som kan bli riktigt bra i slutänden. Jag är inte så haj på det här med dystopier, men jag tror det kommer med tiden.

Betyg: 3,5/5

Reisa är första delen i Röda Ögon-serien.