Lunchmöte

Nu börjar det verkligen hända saker. Herrrrrregud på ren Ranelidska, säger jag bara. Det är fortfarande lite hemligt än vad som är på gång, men det jag kan säga är att det handlar om mitt skrivande 😉 Känslomässigt har det varit en riktig bergochdalbana. Beslut, beslut, beslut. Vad vill jag med mitt författarskap? Att jag nu ska träffa en bokbranschmänniska över en lunch känns oerhört stort. Och om jag är nervös? Så in i helvete, men det ska nog gå bra.

Känslan just nu.

Ett spännande erbjudande

Just nu känner jag mig som en vandrande nervknut. Det är beslut som ska fattas, svar som ska inväntas och motivation som ska hållas uppe. Fick veta nyligen att jag strukits från kursen jag hade sökt på Lunds Författarskola, för att jag saknade matematik A och tre års arbetslivserfarenhet (här trodde jag dock i min enfald att arbetsträning räknades in, men icke. Samma sak med matten, jag har papper som styrker att jag har stora svårigheter i det, men icke. Inga undantag. Jag var inte ens värd att refuseras.) Nåväl, jag får helt enkelt ta nya tag.

Och vad är det då för spännande erbjudande som har dykt upp? Jag kan säga att det finns en liten chans att Stjärnbärarens önskan kan bli bok, men det återstår att se vad agenten säger. Då det inte finns någon tydlighet i vem som ska göra vad blir det mer komplicerat för mig. Hur kommer resurserna att fördelas och hur mycket marknadsföring ska jag som författare stå för? Inte för att jag skulle ligga på latsidan och låta förlaget sköta allt, men jag vill heller inte vara den som drar hela lasset med att hitta potentiella läsare och sälja in boken till bokhandlar. Det är det svåra med mycket små förlag. Att synas och höras i bruset.

Oavsett hur jag gör är jag förstås väldigt tacksam att någon sett så pass mycket potential att det kan bli något av manuset, men det är svårt. Jag märker att jag är mer grinig än vanligt och spänner käkarna. Är jag inte dum som tar chansen är jag smart som tänker igenom beslutet noggrant. Kommer det ens gå runt? Om agenten tackar nej tänker jag prova en annan idé innan jag lämnar besked. Det är väl inte min mest briljanta plan, men provar man inte så får man ju aldrig veta 🙂

En vild chansning

Agenten skulle återkomma inom tre veckor, så jag lät manuset gå iväg till två mindre förlag under tiden. Dels det mycket lilla som jag velat så mycket kring och Ebes förlag. Just Ebes förlag var en vild chansning, för allt hänger på att de antar manuset på traditionellt vis om de är intresserade. Ändå känns det inte helt rätt. Och kanske är jag fortfarande bitter över hur nära det var med drömförlaget.

Annars då? Jo, jag har bokat biljetter till Bokmässan i Göteborg! Äntligen. Förra året blev det aldrig av att jag åkte på grund av ekonomin, men nu så. Det ska bli så kul att träffa alla skrivvänner! 😀

Som synes har bloggen hamnat lite i skymundan på senare tid. Det har varit rätt rörigt på sistone (jag har varit nedstämd och känt mig vilsen, både i det privata och i mitt författarskap) och inspirationen har inte riktigt funnits där. Dock försöker jag uppdatera ofta på mitt Instagramkonto @stjarnskadartrilogin. Jag kommer fortfarande att recensera böcker här. Och som det ser ut just nu kommer det nog bli ett par titlar lagom till hösten 🙂

Drygt ett år

Igår kom äntligen min efterlängtade refusering, från Gilla böcker. Bättre sent än aldrig, tänkte jag. Det var ett “vi-ber-om-ursäkt-tack-för-att-vi-fick-läsa-vi-har-beslutat-oss-för-att-tacka-nej” mail. Inga krusiduller. En typisk standardrefusering. Är inte speciellt ledsen, faktiskt. Eller? Jo, kanske lite. För jag började fundera på om Stjärnbärarens önskan gått vidare i processen eller om förlaget bara haft otroligt mycket att göra. Jag tror dessvärre det senare.

Fortfarande tyst från agenten. Jag vågar inte spekulera i vad hen tycker om manuset. Det ÄR svårare att bli signad av en litterär agent än antagen av ett traditionellt förlag. Själv tycker jag att manuset inte är så pjåkigt, men det är lätt att vara partisk när man brinner för sin egen berättelse.

Vad har hänt sedan sist?

Förutom att min Instagram-plugin bestämde sig för att krascha totalt så har manuset gått iväg till en litterär agent! 😀 I ett tidigare inlägg berättade jag att ett litet förlag hade hört av sig och visat intresse för Stjärnbärarens önskan, men då jag inte kunde gå in ekonomiskt blev det inte av. Surt, förstås. När jag startade upp mitt instagramkonto @stjarnskadartrilogin snubblade jag över en litterär agent. Jag började följa och hen följde mig tillbaka. För ett par veckor sedan bestämde jag mig för att maila hen och presentera mitt manus, och det visade sig att hens intresse hade väckts, tack vare kontot. Jag försöker att inte ha alltför höga förväntningar, men då hen främst är intresserad av redan etablerade författare känns det extra stort att hen vill läsa.

Vad hände då med det mycket lilla förlaget som jag velat så mycket kring? Jag tänker som såhär; jag vill se vart det landar först innan jag går vidare med förlagsutskick. Det finns en oskriven regel att man inte ska skicka till både agenter och förlag samtidigt. Visst vill jag ha snabba svar, men jag tänkte ta ett steg tillbaka den här gången och inte ha för bråttom. Jag har ju en uppföljare att skriva på under tiden.

Mitt i allt fick jag även för mig att söka till Lunds Författarskola, så vi får se hur det går. Konkurrensen är hög och det är många sökanden. Chansen att jag skulle bli antagen känns försvinnande liten, men jag har samtidigt större chans att komma in där än att få ett ja från ett förlag.

Ett nej och en möjlighet

Förlaget beslutade sig för att tacka nej till Stjärnbärarens önskan. Felet låg inte hos själva manuset, utan hos dem. De hade beslutat sig för att avvakta lite med fantasyn då de insåg att de inte kunde göra genren rättvisa. Givetvis blev jag förkrossad, det ska jag inte sticka under stol med. För någonstans trodde jag att det skulle gå vägen… Förläggaren tror verkligen på mig och mitt manus. Det passade bara inte just nu. Och hen kom med andra tips på hur jag kunde öppna upp intresset för genren och min trilogi.

Mitt i allt känslomässigt kaos kom jag på att det fanns ett förlag kvar på listan som ännu inte svarat. Jag mailade dem och frågade var i processen manuset befann sig (tror dock att de glömt bort att refusera…) Sedan hörde ytterligare ett förlag av sig till mig. Fan, det ÄR svårt. Jag menar verkligen inte att vara förmer eller vända dessa möjligheter till något negativt. Förläggaren som nyligen läst mitt manus driver också ett litet förlag, så det är inte storleken som är ett bekymmer. Det är bara det att det måste kännas bra. För är jag det minsta osäker så låser sig allt.

Som det ser ut nu verkar de renodlade fantasyförlagen ha manusstopp eller gått över till att bli hybrid, något som jag inte har råd med. Den traditionella vägen må vara krokig och stundtals överjävlig, men jag har i skrivande stund inte så mycket att välja på om jag vill få ut mina böcker. Det jag kan göra nu är att gråta ut och komma igen. Lyssna på den skrikigaste musiken Spotify har att erbjuda och klura ut en ny strategi. För visst förtjänar Stjärnskådartrilogin ett officiellt Instagramkonto?

I högen

Drygt en månad. Snart så.

Stjärnbärarens önskan ligger i manushögen i väntan på att bli läst. Det är med nagelbitande spänning som jag väntar. Förlaget får in väldigt många manus, så det är inte så konstigt att det tar lite tid. Ingen ska tro att jag glider räkmacka bara för att förläggaren ville läsa om mitt manus, men kanske nagelfars det mer än övriga alster. Sitter ändringarna eller har jag helt missat poängen? 😛

Det känns skönt att veta var i processen manuset befinner sig. Det mesta av nervositeten har släppt och jag har börjat spåna lite på uppföljaren. Ack, denna omöjliga kärlek. Så förbjuden, så vacker. Är det olikheterna som till slut driver isär dem eller är det något annat. Något mycket mörkare? Jag vill bara få ur mig berättelsen så prinsarna kan få bli lyckliga någon gång!

Tänker fortfarande lite på målgrupp, risker och lönsamhet. En förläggare har såklart (eller jag hoppas det) bättre koll än vad jag har. Jag kan bara utgå från mig själv och min egen upplevelse kring hbtq-fantasy, men kanske är det så med just mitt manus att det krävs en målgrupp motsvarande ett fullsatt Globen för att det ska vara lönsamt? Fast egentligen, det är ju bara två personer som blir förälskade i varandra och har det lite mysigt emellanåt. Varför göra en så stor grej av vad de har mellan benen?

Har jag då någon backupplan om jag skulle bli refuserad? Nära på samtliga fantastikförlag har manusstopp på obestämd tid, så det kommer att bli en utmaning. Jag har fortfarande “enmansförlaget” som fortfarande är intresserade av manuset, men jag vet inte vad jag vill. Är jag alldeles för kräsen? Samtidigt är jag inte i närheten av de ekonomiska muskler som krävs för att vända mig till hybridförlagen. För att ge ut boken själv och göra allt jobb skulle inte fungera i längden för mig. Inte för att jag på något vis är lat, det är bara inte kompatibelt med min funktionsvariation.

Jag fortsätter att hålla tummarna. För jag vet att det är många som stöttar, peppar och hejar på mig. Att vara så nära. Det känns hoppfullt.

Ett knapptryck bort

Jag kan inte fatta att Stjärnbärarens önskan är hos förläggaren. Hur manuset liksom ligger i hens inkorg i väntan på att bli läst. Jag har överanalyserat mailet, om fler utropstecken tyder på pepp eller att hen bara är trevlig (för det är hen), och inte riktigt vågat stänga ner mailprogrammet. Förläggaren skulle kika på mitt litterära experiment så snart som möjligt. Jävlar… När är snart som möjligt? Ingen stress, tänkte jag. Heh, vem försöker jag lura? Jag vill ju veta, helst igår.

Innan manuset gick iväg var jag tvungen att rådfråga en annan författare om vad som skulle stå i mailet (på riktigt, jag svettades floder). Inga utsvävningar, bara att manuset var redigerat efter deras önskemål. Sagt och gjort. Efteråt förbyttes glädjen mot tårar och gråt; jag är så rädd för att misslyckas. Så rädd för att aldrig nå hela vägen fram. För vad ska jag säga till de som tror på mig? Tanken svindlar. Skamkänslor. Vem fan tror jag att jag är? Jag vill så gärna tro att Stjärnbärarens önskan är tillräckligt bra för att bli bok. Det känns ju bra!? Jag fick nästan sätta mig på händerna för att inte dra en lång rant om varför normbrytande fantasy behövs. Det hade inte varit professionellt någonstans.

Det är stort. Man är liksom framme och nosar på mållinjen, känns det som. Att det skulle ta närmare fjorton år att komma till den punkten där man har sporadisk kontakt med en förläggare. Ibland tänker jag att jag kanske hade varit utgiven om jag bara följde strömmen, normen och vad som är accepterat. Jag är en expert på att krångla till saker. Blandar genrer hejvilt och upptäcker att jag råkar vara jäkligt bra på något som aldrig får en chans. Är det så jävla petigt vilket kön protagonisterna föredrar för stunden i en fantasy?

Det märks att jag har nerverna utanpå. Dels för att jag nyss haft mens, och dels för att jag har släppt iväg ett manus som jag har arbetat om sedan i augusti. Hur vet jag att det är tillräckligt bra? Antar att det bara är att vänta och göra något annat under tiden. Två veckor är ju ingenting alls.

Jag är klar!

Igår blev jag äntligen klar med redigeringen. Känslan går inte att beskriva med ord! 😀 Manuset blev cirka 80 000 ord långt, längre än vad jag vågat hoppas på. Åh, jag hoppas att förläggaren ska gilla ändringarna. Jag har verkligen kämpat, koncentrationssvårigheterna till trots. När jag kavlade upp ärmarna och började rensa bort allt fluff och lullull hamnade manuset på cirka 57 000 ord. Under NaNoWriMo nådde jag den mytiska gränsen på 70 000 ord. Sedan fortsatte manuset att svälla till min stora förvåning. Det fanns mer att berätta. Mer att utforska. Jag var så glad och peppad när jag satte sista punkten!

Men samtidigt är jag lite ledsen, faktiskt. Jag tror stenhårt på mitt manus, absolut, det är bara det att det är annorlunda. Skiljer sig från mängden. En sådan bok som, vad jag vet, ännu inte utkommit på svenska. Som på Goodreads går under taggarna M M Romance, Lgbt och Fantasy. En ekvation som inte vill sig riktigt än på svenska. Och jag saknar det. Den där smäktande kärleken mellan två varelser av samma kön som jag gladeligen läser om. För inte fan kan jag vara den enda i Sverige som gillar den genren? Eller?

Det är ett litet, men väletablerat förlag som ska få den stora äran att läsa om Stjärnbärarens önskan. Förhoppningsvis lyckas jag sudda ut tveksamheterna som fortfarande finns inför genren. Imorgon går manuset i väg och sedan är det bara att vänta.

Galen julrusch och en sprucken deadline

God fortsättning på er!

Det var ett tag sedan jag skrev något (och WordPress senaste innovation ‘Gutenberg editor’ tycks inte göra saken lättare, så ser inlägget märkligt ut kan det bero på det…) Julruschen är över för i år. Jag har proppat i mig orimliga mängder choklad och försökt smälta kaoset som uppstod med havererande kortläsare, dryga kunder och svettiga armhålor. Kan fortfarande inte fatta att jag lyckades installera en ny kortläsare när det var som mest hektiskt. Jag borde fan få medalj, haha 😛

Med skrivandet har det gått lite sisådär. Eftersom jag fick rycka in extra på jobbet sprack deadlinen. Först blev jag stressad med tanke på hur jag så gärna ville leverera manuset på utsatt datum, men samtidigt är det inte schysst mot förläggaren att skicka in ett hafsverk för bedömning. Nog för att manuset börjar närma sig 75 000 ord, men handlingen måste ju sitta också. Att damma av den där nygamla idén kan vara det bästa jag har gjort. Är verkligen förtjust i “varelsen” som bor i en av prinsarna 😉 Är dock inte helt nöjd med kärleksscenerna. Får se om jag kan få någon ordning på dem utan att det blir för… ahem… sexigt?

Det känns ändå så ända in i själen bra. Jag tror verkligen på Stjärnbärarens önskan. Att det faktiskt kan bli något av det. För jag har aldrig tidigare känt så starkt för en berättelse. Min berättelse. Nu tänkte jag låta manuset vila i en vecka, men i januari ska det vara klart. Jag är supernervös! Tänk om hen inte gillar ändringarna? Tänk om jag har missförstått och gjort fel? Det kommer hursomhelst bli en mycket spännande väntan.