Igår var det inte bara ett utan två drömförlag som tackade nej till Stjärnbärarens önskan. Och det svider. Så. Jävla. Hårt. Förlaget som jag trodde mest på gav ett liknande svar som det jag fick när jag själv skickade in manuset 2018. Manuset passade inte in just nu. Passade inte in. De önskade oss lycka till med att hitta ett förlag som var rätt för min bok, men vilket förlag är rätt när tystnaden fortsätter att vara så kompakt? Jag gråter snart, vilket jag spenderade gårdagen med att göra. Gråta och köra över mig själv som en jävla ångvält. För allt jag rör vid blir till bajs, så känns det.
Går det här att vända till något positivt? Stjärnbärarens önskan har ju ändå fått en kvalitetsstämpel, så jag vet att manuset håller. Det är bara genren som verkar vara fel (hur vågar jag ens skriva fantasy med två bisexuella protagonister, liksom). Det andra drömförlaget, som tidigare har gett ut fantasy som jag har läst och uppskattat, skrev att de inte skulle gå vidare med manuset. Ett svar i alla fall. Och om jag ska fortsätta vara pessimistisk så kostar det en hel del att få manuset översatt. Pengar som just nu inte finns. Och jag drömmer så mycket om att få hålla min egen bok i handen och signera. Är jag dum som inte ens kan fundera över digitala förlag? Förvirringen är minst sagt total.
