Bokrecension: Dödsviskaren

Blod. Offer. Kärlek på liv och död. Och en demonisk portal som hotar hela Sarador.

Iszaelda är förgiftad och en fara för alla i hennes närhet. Ensam ger hon sig av för att finna den viktiga livsblomman, och Akares följer efter för att vinna tillbaka hennes kärlek. Samtidigt närmar sig mörkret och attacken från demonerna. Portalen måste stängas nu.

I Iszaeldas frånvaro axlar Naeva rollen som ledare och gör allt för att samla allierade inför den kommande invasionen, men hur ska hon få städerna att inse allvaret? De är för få, och fienden för många. Keelan ger sig av för att häva Nyx förbannelse och Nyx vill bara finna Iszaelda. Allt är en enda härva, gruppen är splittrad och hotet kryper närmare och närmare. Känslorna flammar, svärden slår och kärleken svider i hjärtat.

Kommer Iszaelda att återvända i tid? Vad finner Keelan i skogens djup? Kan Nyx förbannelse hävas? Vem offrar sig själv och sin framtid för att rädda dem alla? Och vem kommer att kunna viska med de döda?

I den avslutande delen av Alvblodstrilogin dras allt till sin blodigaste spets. Känslorna flyger kors och tvärs. Det bjuds på svek, galenskaper och en överraskning som fick mig att utbrista: men-vad-fan-är-författaren-seriös, haha. Helt klart HEA, även om jag inte riktigt höll med allt (bad boys kommer nog aldrig riktigt bli min grej, tyvärr). Och en mycket het scen — helt klart uppfriskande i en annars så traditionell genre som fantasyn är. Kanske något pang på, men inkluderande. Izsaeldas förgiftning lutade mycket åt det jag först trodde, men att det skulle vara på grund av… Njae, jag höll nästan lite på att Izsaelda skulle välja den där snyggingen i öknen istället 😉

Det har ändå varit en bra läsning. Jag börjar mer och mer tycka om Lovisas karaktäristiska språk och jag fick verkligen upp ögonen för häxan Thaa. Så cool på alla sätt och vis! Och grymt att Naeva började stå upp för sig själv och visa lite jävlar anamma (kvinnor kan, de med). När jag började närma mig slutet insåg jag vilket äventyr jag har varit med om. Jag känner mig nästan lite sorgsen, faktiskt. Nöjd, men sorgsen. Jag ville inte att det skulle ta slut, så jag snigelläste Dödsviskaren trots att jag ville sluka boken på en gång. Och visst bjuder slutet på en framtida fortsättning i denna fantastiska fantasyvärld som Lovisa Wistand har skapat.

Betyg: 4/5

Tack för recensionsexet Whip Media!