Jag kan inte fatta att Stjärnbärarens önskan är hos förläggaren. Hur manuset liksom ligger i hens inkorg i väntan på att bli läst. Jag har överanalyserat mailet, om fler utropstecken tyder på pepp eller att hen bara är trevlig (för det är hen), och inte riktigt vågat stänga ner mailprogrammet. Förläggaren skulle kika på mitt litterära experiment så snart som möjligt. Jävlar… När är snart som möjligt? Ingen stress, tänkte jag. Heh, vem försöker jag lura? Jag vill ju veta, helst igår.
Innan manuset gick iväg var jag tvungen att rådfråga en annan författare om vad som skulle stå i mailet (på riktigt, jag svettades floder). Inga utsvävningar, bara att manuset var redigerat efter deras önskemål. Sagt och gjort. Efteråt förbyttes glädjen mot tårar och gråt; jag är så rädd för att misslyckas. Så rädd för att aldrig nå hela vägen fram. För vad ska jag säga till de som tror på mig? Tanken svindlar. Skamkänslor. Vem fan tror jag att jag är? Jag vill så gärna tro att Stjärnbärarens önskan är tillräckligt bra för att bli bok. Det känns ju bra!? Jag fick nästan sätta mig på händerna för att inte dra en lång rant om varför normbrytande fantasy behövs. Det hade inte varit professionellt någonstans.
Det är stort. Man är liksom framme och nosar på mållinjen, känns det som. Att det skulle ta närmare fjorton år att komma till den punkten där man har sporadisk kontakt med en förläggare. Ibland tänker jag att jag kanske hade varit utgiven om jag bara följde strömmen, normen och vad som är accepterat. Jag är en expert på att krångla till saker. Blandar genrer hejvilt och upptäcker att jag råkar vara jäkligt bra på något som aldrig får en chans. Är det så jävla petigt vilket kön protagonisterna föredrar för stunden i en fantasy?
Det märks att jag har nerverna utanpå. Dels för att jag nyss haft mens, och dels för att jag har släppt iväg ett manus som jag har arbetat om sedan i augusti. Hur vet jag att det är tillräckligt bra? Antar att det bara är att vänta och göra något annat under tiden. Två veckor är ju ingenting alls.