Mässigt värre

Det var en mycket trött tjej som klev innanför dörren i fredags kväll. Knapert med sömn och hög på adrenalin. Jag har fortfarande svårt att ta in besöket. Att ha andats samma luft som tusentals andra besökare. Som författare, agenter och förlagsfolk. Det kändes väldigt avlägset, liksom den legendariska räkmackan. Men nästa år, om jag ska tro mina eminenta skrivarkollegor. Då är det jag som sitter i en monter och signerar böcker om prinsar som är löjligt kåta på varandra. Knappast. Jag gick från professionell författaraspirant till gladunsjuk pessimist på stört, haha.

Jag hade innan besökt förlaget med stort F och var genomsvettig. Mina stackars nerver, alltså. Nog för att jobbet har gjort mig mer talför, men detta var något alldeles särskilt. Jag har nu satt upp en deadline för inskickning av manus. Skit också. Way to go, författarwannabe! De kommer att avsky det…

Frukostminglet blev heller inte som jag hade tänkt mig. Jag bubblade helt enkelt över av alla synintryck och ljud, vilket i sin tur triggade igång min ångest. Ett odefinierat obehag. Ett illamående som levde runt i min kropp. Kallsvettig. Jag var färdig med mässan, tyckte jag då. Vem fan vill prata med en sådan som jag? Och i förvirringen krockade jag nästan med gastronomen Edward Blom på vägen ut. Gråtfärdig gick jag till närmaste café på mässan och köpte mig en svindyr lunch. Inte ett dugg duktig. Bara till besvär. Kämpade med att få i mig smoothie och smörgås. Jag kände mig ensammast i världen, även om jag skulle hänga med Lovisa och hennes fästman senare.

Men jag höll ut. Trött och lite småskakis mötte jag upp dem i Whip Medias monter och sedan flöt resten av vistelsen på. Det var betydligt mer folk ute på mässgolvet och jag började reflektera över mina ouppnåeliga författardrömmar under tiden som vi kryssade mellan besökare och utställare; har jag kraft som debutant att hålla en signering i detta gytter av människor? Kanske om jag tillämpar öronproppar och Ipren, men annars? Att synas? Och jag tänkte hur fantastiskt det skulle vara att få se sin egen bok i en monter. Jag föreställde min en inbunden bok med silverglittrig papperskant. Kanske med mina prinsar på à la Harlequin. Bara tanken fick mig att flina som en idiot.

Det bästa med Bokmässan var förstås Fantastikgränden. Och att få träffa andra fantastikförfattare, skrivarvänner och bloggläsare. Det är alltid roligt att höra att min blogg fortfarande läses! Överlag hade jag det väldigt trevligt, även om jag fick gå undan en stund för att hämta andan. Och när jag tänker på det så har jag gjort otroliga framsteg. Detta hade inte varit möjligt för ett par år sedan och jag längtar redan till nästa gång. Då får vi se om de har rätt 😉