Hopplös författaraspirant

Varför finns det alltid något som lockar mer än skrivandet? Jag menar, sociala medier och annat skit man skummar igenom var femte minut. Likaså mailen. Vad är egentligen problemet? Sätt dig ner och skriv, för fan! Latare författaraspirant får man leta efter. Jag har snart skrivit halva utkastet och lyckats trycka in en rykande het kärleksscen mellan en antagonist och hans kärleksintresse. Vet ej om den kommer tillföra berättelsen något, men jag kände mig pilsk.

Jag är fortfarande mycket förtjust i mina präster som rockar både flätor, sidecuts och piercingar. Kanske inget som skriker fantasy precis, men jag har då aldrig sett en piercad alv förut (snacka om att rucka på fantasyns heliga principer *mummel mummel*) Prinsarna fortsätter att bekanta sig med varandra och handlingen är lika spännande som att se färg torka. Hela jag är full av tvivel och jag kommer med all sannolikhet inte att bli färdig med grovmanuset till jullovet. Jag kanske borde sammankalla några testläsare redan nu? Bara för att se att handlingen inte har börjat spåra ur. Fast hur kan något som redan är spårat göra det? Homoerotisk fantasy, kom igen! Du ska inte tro att du är något, tösabit. Kan du bara inte följa strömmen och sluta snuska till det? Konservativt och engelskspråkigt ska det vara! *ironi*

Nu när bokmässeruset har lagt sig ser jag hur lång och krokig min väg kommer att bli. Jag känner både ett jävlar anamma och hopplöshet. Jag är inte riktigt övertygad om jag har vad som krävs för att bli författare, ändå sitter jag här och sliter med manus hundrafemtioelva och tror att jag har något på gång. Jag är rejält sugen på att bränna mina skepp och skicka in de första femtio sidorna till en agent, bara för att bevisa för mig själv att jag suger. Min egen författarröst är ett poetiskt dravel som skulle få Ranelid att skämmas, ändå hyser jag någon form av hatkärlek till det. Huvudpersonen är alldeles för mjäkig och söt, liksom prinsessaktig. Och det jobbigaste är att jag älskar det. Love passar så jäkla bra ihop med Melinde ♥

Chefen tror i alla fall att jag kommer sitta på bokmässan och signera min egen bok om några år. Hon är alltid så peppande. Alltså, tänk bara känslan när DHL kommer med leverans till butiken och jag får packa upp och fronta min egen bok? Jag ska banne mig filma det om det sker. Kan jag bara inte dra på mig skygglapparna och bara köra på? Liksom skita i folks godkännanden och predikningar om att det aldrig kommer att gå. Jag har ju liksom alla förutsättningar nu att göra det här manuset bra.