Jag har nästan dragit mig lite för att skriva på Stjärnbärarens önskan. Inte för att jag har gett upp det – det skulle jag aldrig göra – men för att det har väckt så mycket känslor hos mig. När allt känns så förbannat rätt börjar man nästan undra, om det är så här det ska kännas när man skriver på boken med stort B? Skillnaden är som natt och dag, som att allt äntligen fallit på plats och jag bara behöver plita ner handlingen, men det är inte så lätt, har jag märkt. Jag gillar inte att göra mina karaktärer illa, men nu känns det oundvikligt. Fy, pms-gråten är inte långt borta. En del passager kändes bara så självklara att jag var tvungen att ha med dem…
Nåja, några ord ska jag väl kunna få ner innan semestern är slut. Jag vet att jag inte kan vara ifrån manuset särskilt länge innan jag är där och pillar igen. Sedan börjar skolan i augusti och då har jag liksom inget val. Då är det tänkt att jag ska ha grovmanuset klart lagom till vintern. Jag märker också att hämningarna har släppt lite efter Anna Ahlunds bok Du, bara, så nu är kärleksscenerna precis som jag vill ha dem; smakfulla, erotiska och förbannat sexiga 😉