Manuset har inte blivit bortglömt. Skönt. Mycket att göra på förlaget. Fullt förståeligt. En förläggare läser ju inte bara intressanta manus har jag förstått nu. Det har förstås varit tålamodsprövande från och till, men jag tror på det här. Det ska gå. Det är svindlande nära. Hoppas, hoppas, hoppas. Jag har inte kämpat för ”min” genre helt förgäves. Jag vet att det finns läsare. Mina prinsar är redo för världen nu. Kom igen, förlaget!
Annars har det varit stiltje i skrivandet. Jag tänker i vanlig ordning för mycket. Drömmer alldeles för stort. Vill det här så himla mycket. Det börjar bli tröttsamt att vänta, men den som väntar på något gott och så vidare. Att förläggaren hörde av sig är ju positivt i sig. Stjärnbärarens önskan har eller kommer att bli läst, men om vi får någon återkoppling den här veckan eller nästa återstår att se.
