Det är svärdtid, skräcktid – en tid då uråldriga hemligheter avslöjas och krafter som aldrig borde ha vaknat släpps lösa. Havet stiger, våren dröjer och överallt väntar människor, gudar och varelser på slutet. Några blir galna, andra försonas. Några förlorar dem de älskar – andra älskar mer än de trodde var möjligt.
För en tid sedan fick jag en förfrågan om jag ville recensera Oberg, som är den avslutande delen i serien Tvåhjärtat, vilket jag såklart tackade ja till. Ett berg som inte är ett berg. Väcker inte bara det nyfikenheten?
Nu var det förstås ett tag sedan jag läste Nedom, juli 2019 för att vara exakt, så jag var lite orolig för att inte hänga med i handlingen, men så snart jag började läsa hade jag inga problem med att komma in där andra boken slutade. Och jag mysläste. Det märktes att jag höll i en väl genomarbetad bok där det poetiska språket sitter som en smäck och den fornnordiska mytologin fortsätter att genomsyra berättelsen. Men jag saknade förstås lodjuret. Kanske att det blev en aning rörigt ibland med alla karaktärer och vem som gör vad, vilket gjorde att jag emellanåt fokuserade mer på Tvåhjärtats och gudinnornas kapitel, men jag hade överlag en trevlig lässtund. För ibland kändes det nästan som att jag befann mig i en trollskog tillsammans med karaktärerna. Fick också lite Narnia-vibbar.
Mot slutet satt jag på helspänn och undrade hur det skulle gå för Tvåhjärtat, Våg, Utter och de andra. Och berget. Vad fanns egentligen i det? Efter att ha läst ut Oberg känner jag mig nöjd som läsare. Jag rekommenderar denna trilogi starkt.
Betyg: 4,5/5
Tack för recensionsexemplaret Marija Ficher Odén!