Ántes liv har präglats av de samiska traditionerna. För honom är det självklart att han, som familjens enda barn, ska fortsätta arbetet med renarna. Men plötsligt finns det något annat där, något som pockar och drar. Känslorna för bästa kompisen Erik har utvecklats till något större. Men vad skulle alla andra säga om de visste? Föräldrarna, släktingarna, klasskompisarna? Går renskötarlivet att kombinera med det liv Ánte vill ha? Och Erik, vad känner han?
Denna underbara lilla bok hamnade i brevlådan hos mig förra veckan. Vackert signerad av författaren själv. Jag har varit så peppad på att läsa Himlabrand, så det första jag gjorde när den kom var att sätta mig bekvämt tillrätta i soffan och läsa. Och vilken bok sedan. Här brottas Ánte med traditioner, fördomar, förväntningar och sedan kärleken som är så fint skildrad att jag blev tårögd. Mellan grabbig jargong och tonårspirr ser jag hur Moa Backe Åstot väver in sin egen röst och sätter sin egen prägel på ungdomsromanen. Här skildras förtryck och olikheter, men också hopp och att få vara den man är. Jag lider med och jag hejar på. Känslorna pilar kors och tvärs genom kroppen.
Berättelsen är karaktärsdriven och miljöbeskrivningarna något avskalade, något som jag inte alls tänkte speciellt mycket på då jag bara ville mysa ner mig i Ántes och Eriks relation. Detta är helt klart en stor berättelse i ett litet format.
Betyg: 5/5