Det måste vara på ett visst sätt. Annars är det inte på riktigt. Jag är ingen riktig författare om jag inte får hålla i ett fysiskt exemplar av min debutbok och filma hur jag konkar hem en låda från Förlagssystem. Jag vill också ladda upp bilder på vaderade blå PostNord-kuvert i staplar på köksbordet på Instagram. Jag vill signera. Jag vill, jag vill, jag vill! Och hur begränsande är inte det där tänket? Mitt torn rasade i söndags. Jag var så ledsen, besviken, arg och ångestladdad. Förlag som tiger som muren. Drömförlag som standardrefuserar. Möjligheter som tycks krympa framför ögonen på en. Eller? Varför gör jag om samma misstag genom att bygga högt utan att först ha kollat att grunden jag står på är stabil? Varför är det så viktigt att jonglera några pliktexemplar framför en kamera? Är jag mindre författare om Stjärnbärarens önskan skulle komma ut i ett annat format? Nej. Måste jag hetsa och stressa ikapp mina författarvänner? Nej. Det finns fler vägar. Och ibland behöver man kanske ta en omväg innan man hamnar rätt.
Planen nu är att kolla upp information om ett traditionellt förlag och testa några digitala förlag. Sedan har vi förstås utlandet där fantasy romance och lgbt fantasy är större. Det kräver dock lite mer planering och jobb. För det är tyvärr inte gratis att ta fram en provöversättning. Att skifta fokus är svårt, men att vara öppen för möjligheterna kommer nog öppna fler dörrar för min romantiska och normbrytande fantasy.