Stiltje, skulle jag säga. Det är semestertider. Orostider. Jag har kommit av mig helt vad gäller skrivandet. Har väl kastat ett getöga på råmanuset då och då, men inte känt något särskilt. Möjligtvis att jag hottade upp en kärleksscen, men det är allt. Rutinen verkar vara som bortblåst. Jag tänker på tok för mycket istället för att ta en dag i taget. Jag hade kunnat vara hur produktiv som helst, men icke. Ångesten lägger fälleben för mig och jag känner mig som den största sopan världen någonsin skådat 😛
Suck, kan jag bara inte få veta vad förlagen tycker så jag kan gå vidare med livet? Refusera mig bara, liksom. Dra inte ut på det. Eller så är det nu som mitt stackars manus måste genomleva de tolv stordåden för att visa sig värdig? Det verkliga eldprovet. Är jag värdig? Håller mitt författarskap? Vad är det för Ranelidskt dravel hon kommer med? Shiet asså, vem tror hon att hon är?! Gumman, då. Sluta lek! Fy fa-an, detta måste vara den mest avancerade väntan i världshistorien. Och att jag inte har någon kontroll gör ju inte saken bättre.
Nu får det faktiskt vara bra. Om jag kan släppa detta, om så bara under augusti månad, skulle jag bli glad. Men någonstans har ju drömförlaget ändå gjort mig hoppfull och det verkar ju gå bra för dem trots rådande omständigheter. Tänk om… det hade ju varit drömmen om de tackade ja den här gången. För om manuset var intressant förra gången så måste ju det vara snäppet bättre nu efter agentens fantastiska arbete. Fast, förra gången det kändes så ända in i själen bra med det lilla etablerade förlaget så tackade förläggaren i slutänden nej. Just för att fantasy allmänhet, och kanske mitt litterära experiment i synnerhet, inte skulle genera någon större vinst vilket jag ändå hade förståelse för. Det är en svår genre att nå ut med, och slänger man då in samkönad romantik kanske det blir än mer komplicerat; var är målgruppen? Det är några förlag som ännu inte har svarat på pitchen, så möjligheten finns ju fortfarande att se Stjärnskådartrilogin mellan hårda, eller mjuka, pärmar.