Då har det gått en månad sedan första pitchen. Två förlag har vänligt avböjt, två har fått läsa varav det ena har tackat nej. Resterande har ännu inte svarat. Drömförlaget har inte hört av sig. Gah! Frustrerande. Jag undrar så vad förläggaren tycker om det. Såklart är detta förlag bara ett av några drömförlag som jag gärna hade sett Stjärnskådartrilogin utgiven hos, men det är något särskilt när just ett av dem, efter säkert tusen manus, kände igen Stjärnbärarens önskan och att det nu ligger uppe för läsning på manusgruppens bord.
Kom igen nu, manuset. Visa vad du går för. Detta är ju ett gyllene tillfälle för förlagen att vara först med något som knappt finns i utgiven form i Sverige. Något nytt och eget, liksom. En fantasy romance som kan läsas av fler än bara den inbitne fantasynörden. Där kärlek får vara kärlek och att majoriteten av karaktärerna är bisexuella. Här finns psykisk ohälsa och karaktärer med funktionsvariationer. Och en gnutta erotik. Och bara det borde ju väcka nyfikenhet?
Samtidigt är jag rädd för att misslyckas. Att jag sviker mina följare om förlagen skulle tacka nej även denna gång. Att manuset är bra, men fortfarande skriven i fel genre. En sådan genre som få läser. En genre som inte passar in. Hade jag placerat prinsarna på ett gymnasium i storstan, gett dem vanliga namn och tonårsbekymmer och struntat i allt vad fantasy heter hade säkert ingen sagt något. Men jag fungerar inte så. Jag vill ha magi, drakar, en episk kärleksberättelse, ont och gott och annat som jag själv har längtat så länge efter att få se i en bok.
Vägen till utgivning har varit minst sagt krokig sedan jag startade bloggen 2012 (inläggen från 2012 till mitten av 2015 raderades dock efter fiaskot med förra manuset). Nu har jag kommit ut ur den snåriga skogen och Stjärnbärarens önskan har aldrig varit så bra som det är nu. Och med en agent i ryggen borde jag ha åtminstone en liten chans att få in foten på något av förlagen.