Det är hungertid, orostid – en tid av korta somrar med magra skördar och långa, hårda vintrar. Rädslan följer i hungerns spår, och får en jordemor att gå ut i skogen för att sätta ut det märkliga hennes egen svärdotter fött. Sju år senare måste hon ge sig av för att finna varelsen tillsammans med sin svartsinte son och sin lärling. De förföljs av korpar och får ett lodjur som vägvisare, och snart märker de att skogen döljer sådant de trodde bara fanns i sagorna. Samtidigt sprider sig skräcken vid kusten när hemrifolkets första kung samlar den största armé någon sett.
Jag gillade verkligen den här boken. När författaren tog kontakt med mig beskrev hon den som en fantasy som utspelar sig i Hälsingland under bronsåldern, vilket man verkligen känner när man läser boken. Det är täta granskogar, nordiska djur, troll, fornnordisk mytologi. Tvåhjärtat påminner lite om Johanne Hildebrandts Valhalla-böcker som jag slukade. Jag vill också slå ett slag för namnen i boken. Jag gillar hur karaktärerna är döpta efter djur och natur. Och där fanns också en ”talande” lokatt. Det var nog det bästa med hela boken, haha. Efter några sidor var jag fast och jag fastnade också rätt omgående för jordemodern Lin och ynglingen Bris.
Om jag skulle hitta något att anmärka på så tyckte jag att boken kändes alldeles för kort. Jag hade velat veta mer om oknyttet som föddes i prologen. Vart blev det av hen efter att hen blivit ivägburen av Urm? Varför är hen så viktig? Annars hade boken ett härligt flow och var riktigt trevlig att läsa. Jag som har varit lite anti mot mindre förlag blev glatt överraskad över hur välarbetad historien känns, för att inte tala om omslaget. Känns som att det börjar bli dags för en utflykt till Tivedens nationalpark igen! 🙂
Tack så mycket för recensionsexet Marija Fischer Odén!
Betyg: 4,5/5