Det finns säkert massvis som kunde ha gjorts bättre. Berättelsen haltade lite mot slutet och kanske flög protagonisten fram och tillbaka onödigt mycket mellan olika scener, fast vem är jag att döma? Jag var bara så jäkla less på manuset att jag inte såg storyn för alla ord. Perfektionisten inom mig primalvrålade och jag ylade ikapp, för jag ska inte tro att jag är en författare bara för att jag har skrivit ett halvdant manus som i princip har krävt tolv års tankeverksamhet. Så jäkla dumt.
Och jag börjar förstås se en ljusning efter allt slit. Att hålla förväntningarna nere går liksom inte längre. Jag tar för givet att agentens vänlighet och nyfikenhet kommer att leda till något annat. Invaggad i någon falsk trygghet går jag med ångesten ringlades våt och kall i magen. Jag tittar till mailen oftare än jag borde och vill bara få det överstökat. Få höra precis som det är, att jag inte duger.
Oavsett vad kommer jag i alla fall få någon form av respons. Jag har nått ytterligare ett delmål på min resa mot utgivning. Innerst inne är jag oerhört tacksam, men känslan av att inte vara tillräckligt bra är svår att tackla. Jag vet att jag kan, ändå sitter det en liten djävel på axeln och talar om för mig att det är lika bra att skita i allt och gå vidare. Varför är det så svårt att ge sig själv en klapp på axeln att man faktiskt försöker? Dramaturgin har varit ett gissel och att plöja skrivhandbok efter skrivhandbok har i slutänden bara lett till tårar. Det är frustrerande när jag inte förstår hur ramverket fungerar, med planteringar, vändpunkter, hjältens resa, karaktärsutvecklingar etcetera.
Men jag kämpar vidare. Någon gång ska det gå, så det så.
