Duktigt less på manuset klickade jag på ”skicka”. Nu är det i väg, och ångesten kom såklart som ett brev på posten, såsom den brukar göra när jag lämnar ifrån mig något jag jobbat på en längre tid. Det suger till i magen och en massa tankar far omkring i huvudet. Har jag nu förstått hur en roman är uppbyggd, eller har allt nötande varit till ingen nytta?
Det känns ändå bra att få lite distans till manuset. Jag känner för att skriva något nytt. Kanske ta tag i ett gammalt manus. På jobbfronten har jag haft rätt mycket att göra, och med en deadline, som jag fick flytta fram en vecka, höll jag på att bryta ihop. Jag vet att manuset inte är perfekt, men jag kände ändå en viss stolthet mitt i virrvarret av känslor. Det finns, vad jag tror, en början, en mitt och ett slut 🙂