Rubriken var väl en sanning med modifikation, haha. Det finns fortfarande lite småpill kvar att göra och tvivlet är starkare än någonsin. Manuset behöver inte vara tryckfärdigt, men det ska finnas en tydlig idé, att jag har en historia att berätta. En röd tråd.
Det känns fortfarande surrealistiskt när jag tänker på det. Det liksom knyter sig i magen på en, som det kan göra när man är nervös. Jag gillar inte meningen ser fram emot att läsa, det inger falska förhoppningar, och det triggar också igång tankarna, att jag kanske har en mikroskopisk chans att få ett ja.
Suck, ska det vara så jäkla svårt att ta till sig den fina responsen som manuset fick när jag gick på skrivarlinjen? Varför vältrar jag mig så mycket i gammalt skit? Mår jag bättre av det? Att intala mig själv om hur mycket jag suger på det jag gör? Det kan inte bli mer än en självuppfyllande profetia. Manuset är bra och kan säkerligen bli ännu bättre. Jag har hittat min nisch, min författarröst, min genre. Vad väntar jag på?
Ett nej.
Det var just det. Jag förtjänar det inte. Vad händer om jag lyckas? Det är väl lite det som är grejen med att vara neurotisk. När jag inget vet sätter jag mig på tvären och får ett ångestpåslag. Då är det lika bra att låta bli. Ändå är min stora dröm att bli författare. Ska min funktionsvariation få hindra mig? Troligtvis inte. Jag vet att jag inte kan låta bli.
Agenter ska ju vara ett nålsöga ännu mindre än de stora förlagen, så se det som en extra chans eller en bonus att de visat intresse. De har sporrat dig till att jobba med manuset, förbättra och fixa. Även om det blir ett nej så kanske de tar sig tid att komma med synpunkter som gör att du kan vässa det ännu mer inför förlagsutskick Håller tummarna
Tack, Sara <3
Varför skulle du inte förtjäna det? Du har kämpat och slitit och skrivitskrivitskrivit. Du förtjänar det. Så det så.
<3