Inte.
Jag bestämde mig för att skicka in en manuspitch för ett par veckor sedan. Det föll knappast ut till min favör. Svensk fantasy är ingen prioritet. Typ. Berättelser som berör och som förtjänar en egen röst. Pyttsan. Nu ska jag fortsätta fulgråta och avundas de som blivit antagna. För om jag inte byter genre nu så får jag uppenbarligen finna mig att aldrig bli utgiven.
Varför gör det så jäkla ont att ständigt misslyckas. Att vara uppe i sjutton refuseringar kanske inte är så mycket, men det kanske säger något om mitt eget skrivande. Detta blir refusering tre av Stjärnbärarens önskan, och jag förväntar mig att det trillar in minst fjorton till.
Visst gör det ont med refuseringar. Jag har en mapp på mailen som heter ”Manussvar”. Där ligger svaren till mina manus samlade. Visst att tre av dem är positiva och avser Drakviskaren, men resterande är stenhårda refuseringar till alla möjliga manus. Hur många jag är uppe i nu? 110 stycken. Då är väl 107 refuseringar då 😉 Kan lätt säga att det är en deprimerande mapp att gå in i …! Jag dumpar mest refuserna där så att jag slipper se dem bland de vanliga mailen.
Förresten har jag säkert 10-15 refuseringar till i en annan mail, det glömde jag. 🙂 Yippie!
Jag samlar också mina refuseringar i en mapp på mejlen och den besöker jag inte ofta. I skrivandets stund innehåller den 13 refuseringar. Sedan har det varit ett par förlag som jag aldrig fått svar från. Men jag har sex förlag att vänta in angående Lika Olika så fler lär det väl bli 😉
Tycker minsann det verkar som ett ”litteraturpris” för flest refuseringar varje år vore på sin plats. En stoooor fin pokal 🙂