En känsla av att inte duga. Att inte räcka till. Att vara så svindlande nära för att sedan få dörren i ansiktet. Om jag ens var nära, förstås.
”[…] Det är onekligen en spännande berättelse och ditt tema känns helt rätt i tiden!”
Ändå skulle det komma att krävas något extraordinärt i slutändan. Jag har det inte. Bara en dum jävla dröm om att bli författare och se mina prinsar leva lyckliga i alla sina dagar. Jag visste att det var galenskap att vända sig till en litterär agentur, men för första gången fick jag faktiskt mer än ett standardsvar, på ett manus som jag verkligen tycker om. Jag borde vara tacksam och spika upp skiten på väggen, men istället gråter jag. Hela veckan har varit en enda stor mailvaka. Jag började till slut bli hoppfull.
Jag vet att jag är överdrivet fånig nu. Jag borde egentligen bara borsta av mig och komma igen, men på något vis känns det rätt avlägset just nu.
Nej, vad tråkigt. Jag förstår att du är besviken, men precis som du skriver är det bara att komma igen. Du har något spännande och unikt. Jag håller tummarna för att förlagen inser det!
Tack Sara <3