Okej, så hur började alltsammans? Jag var sjutton år och jävligt bestämd. Typ. Det var på den tiden jag inte hade någon aning om hur det hela funkade. Jag hade skrivit min första roman och tyckte det var dags att bli författare på riktigt. Jag trodde liksom att det bara var att skicka in sitt alster och vips så blev man utgiven. Är dramaturgi en krukväxt? Lite så var det.
Vad har jag då lärt mig av alla dessa refuseringar? Att jag inte riktigt är där än som debutant. Möjligtvis att jag suger, men vem har inte brottats med tvivlet någon gång? Här kommer några vanliga frågor:
När fick du din första refusering?
2004 om jag inte minns fel. Det var faktiskt en snäll refusering från Bonnier Carlsen som tyckte jag skulle fortsätta med mitt skrivande.
Hur snabbt har du blivit refuserad?
Nordstedts (tre veckor). Salomonssons Agency på andra plats (fyra veckor).
Fast, hur länge har du fått vänta på en refusering?
Sju månader.
Hur många manus har du fått refuserade?
Tre.
Hur många refuseringar är du uppe i nu?
Femton. Kan vi slå det? 😉
Hur hanterar du en refusering?
Vanligtvis med frustration…
Vad är din drömrefusering?
En sådan där positiv sak som ger någon form av konstruktiv kritik. Något som formligen skriker: vi vill se en omarbetad version av skiten! Fast där råder det väl delade uppfattningar om man kan polera en bajskorv eller ej.
Vad gör du om du blir antagen?
Då har jag verkligen gjort mig förtjänt av ett glas finlir och en gourmetburgare med extra allt.