Många förlag brukar skriva på sin hemsida hur de vill ha manusen. Som regel vill de ha ett läsvänligt typsnitt (föreslaget Times New Roman) i storlek 12pt med 1½ eller dubbelt radavstånd och breda marginaler. Det underlättar läsningen och anteckningar kan göras om det behövs.
Om jag ska vara ärlig så har jag inte alla gånger följt förlagets rekommendationer utan gjort allt för att sticka ut ur mängden, för var det inte så man skulle göra för att fånga deras intresse?
Nja, kanske inte riktigt så.
Första gången jag skickade in manus var jag sjutton år. Jag hade ingen större aning om hur det hela fungerade och kände mig allmänt vilsen, men efter en kort mailkonversation med förlaget stoppade jag mitt avstavade, klottriga manus i ett brunt kuvert och tejpade kanterna så inte det skulle gå sönder av postens hantering. Jag kom senare på att jag glömt följebrevet så jag tog första bästa papper jag kunde hitta. Det var halvblankt och nerfläckat, troligtvis av smuts, sedan en blyertspenna och berättade vad jag hette, vad jag gjorde och lät manuset tala för sig själv. Tre månader senare fick jag tillbaka manusbunten med en snäll refusering på nästan en hel A4. Jag kände mig stolt och stärkt av de snälla orden. De tyckte absolut att jag skulle fortsätta och utveckla mitt skrivande.
Jag fortsatte skicka in manus till olika förlag och var noga med att följa deras rekommendationer i hopp om att få fler, positiva refuseringar. Tänkte igenom följebrevet ordentligt och var självfallet tvungen att poängtera att protagonisten var gay och helt jäkla awesome, typ. Här började standardrefuseringarna välla in. Ett par av dem var till och med kyliga i tonen. Jag tyckte givetvis att förlagen var trångsynta som inte vågade ge mitt manus en chans, men jag tänkte aldrig på att det kunde vara berättelsens upplägg som det hela föll på (avsaknad av dramaturgi, gestaltning, världsbygge etc.) och inte för att huvudpersonen älskade en man.
Senaste gången jag skickade in manus satsade jag stort. Nu ville jag verkligen synas i manusfloden. Jag skrev ut följebrevet på rosa papper och fick hjälp av sambon att skriva ut några illustrationer på akvarellpapper som jag stoppade ner i de fodrade gröna kuverten. Jag kan med en gång säga att det inte gick bättre. Bilderna kunde aldrig fylla luckorna mitt manus hade.
Vad kan vi då lära oss av dessa tokigheter? För det första, se till så att manuset är genomarbetat och ta gärna hjälp av testläsare och lektörer innan du skickar in det till förlagen. Det gjorde aldrig jag. Undvik färgat papper och måla hellre med ord. Håll följebrevet kort, max en halv A4, där du berättar lite om dig själv, vad du gör och vad boken handlar om. Håll det rent och snyggt utan krusiduller. Och till sist, skriv inte med blyerts på halvblankt papper.
