Ni vet den där känslan när man kämpar år ut och år in med något som man verkligen tror på och sedan blir avvisad gång på gång? Man deltar i novelltävlingar utan framgång, skickar in olika manus till förlag för att sedan få tillbaka ett standardsvar, söker olika skrivarlinjer men inte kommer in. Man blir ledsen och modfälld, avundsjuk och frustrerad. Hur ska man kunna utvecklas när man blir stående utan svar? Varför blev inte mitt manus valt?
———
Ivrigt påhejad av familj, vänner och svensklärare. De såg en författartalang. Mina texter blev bejublade hemma och märkta med höga betyg i skolan. De uppmuntrade mig att skicka in mina alster till tävlingar och tidningar, börja blogga och visa sig mer. Att gå från hackkyckling till författaraspirant var omvälvande. Någonstans hade mina känslor och erfarenheter blivit ord och meningar. Jag skrev dikter och berättelser under svensklektionerna. Jag hade hittat något som jag faktiskt var bra på och kunde inte fokusera på annat än den nyfunna förmågan att skapa världar och intrig. Det var också en trygghet. Jag kunde vara sig själv fullt ut utan dömande blickar och nedlåtande kommentarer.
Visst var det lite jobbigt med det välmenta tjatet, att jag borde lägga upp texterna på nätet och kanske tjäna en slant på det, eller bli upptäckt. För jag var ju så bra på att skriva. Inte kunde en sådan talang hållas gömd? Jag blev ofta arg och ifrågasatte. Det var mina ord, ingen annans. Jag ville bli utgiven, men det skulle vara på traditionellt vis. Inte genom någon dum blogg eller någon avancerad hemsida. Jag var femton år och hade precis bestämt sig för att det var författare jag skulle bli.
Det välmenta tjatet kom och gick i perioder. När läraren senare tipsade om lokaltidningens årliga novelltävling tvekade jag inte en sekund, och efter det gick det bara utför. Det där välmenta tjatet om framgångar och författartalanger hade gjort mig oerhört känslig för kritik, och för att misslyckas. Jag minns speciellt ett tillfälle när jag gråtandes rev sönder tidningen och var nära på att be om ursäkt för att jag aldrig lyckades charma någon jury med mina texter. Jag mindes avundsjukan gentemot de andra tjejerna som hyllades för sina alster. Stressen och pressen som sköljde över mig. Jag skrev inte längre för mig egen skull. Jag skrev för att jag ville bli känd. Jag ville ha ett bevis på att även ett mobboffer kunde lyckas. Jag ville göra alla stolta.
Jag försökte och försökte. Nej, nej och åter nej. Jag skämdes och vågade sällan berätta hur skrivandet gick. Sade möjligvis lite skämtsamt att jag kanske sitter på en bestseller. Jag studerade hur språket var i fantasyböcker och försökte själv anamma det med varierande resultat. Jag hade ingen aning om hur en berättelse var uppbyggd, men den skulle skrivas till varje pris och ges ut innan jag slutat 9:an.
Det hände aldrig.
Nu är jag vuxen. Det tjatas inget mer, ändå sitter det så djupt rotat. Jag minns fortfarande det där varma lyckoruset när jag äntligen blev bekräftad i skolan, att jag hade funnit min nisch, skrivandet. Att gå från en vilsen tapetblomma till någonting större; en flicka som också kunde lyckas lika bra som sina klasskamrater, var nog det största som kunde hända.
———
Detta är inget jag direkt pratat om eftersom jag inte vill vara alltför personlig i bloggen, men jag kände ändå att ni bloggläsare kanske vill ha en förklaring på varför jag reagerar så starkt på motgångar. Jag strävar inte längre efter att bli känd, men jag kan fortfarande känna et styng av avundsjuka. Jag ser detta som ett färdigskrivet kapitel nu, det är därför jag väljer att publicera det och gå vidare som den författare jag vill vara.
Åh vad jag känner igen mig i den där biten om att alla i ens närhet peppade och uppmuntrade ens skrivande när man var ung. Jag fick böcker om skrivande av släktingar, alla pratade om mig som en blivande författare och även om jag aldrig såg det som ett möjligt yrke (jag ville inte ens låta någon levande själ läsa det jag skrev) så kändes det fint att någon trodde på en. Speciellt när jag i alla andra avseenden var lite av en alien.
Intresset höll i sig … tills den dagen då min debutroman släpptes. Då blev det tyst som i dödsskuggans dal. Ingen sa något om mitt skrivande mer. Ingen släkting verkade längre hysa några förhoppningar. Det var som om jag gjort alla besvikna.
Så jag tror jag förstår delvis vad du går igenom och det är inte lätt. Men det är så lätt att skriva för helt fel anledningar och det är något jag kämpat med länge. Att skriva för att få bekräftelse eller att skriva något man tror skulle imponera på vissa personer. Nu säger jag inte att det gäller dig, bara att det är vanligt. Skriv för att du tycker om det och för att det ger DIG nöje först och främst. Det tror jag är det bästa och mest hållbara sättet att skriva på.
Kram
Katarina
Tack för din kommentar, Katarina <3