Att släppa taget om en dröm man burit på i tio år var inte helt lätt. Har nog aldrig känt mig så vilsen som författaraspirant som då. Vem skulle jag vara utan den här fantastiska idén som skulle förändra den svenska fantastikgenren? Om den nu var så fantastisk när allt kom omkring. Allting kretsade till slut kring det där förbaskade bokkontraktet. Jag ville inget hellre än att bli antagen, utgiven och bekräftad för min ”unikhet”. Att bli sedd, trots min sociala fobi. Att börja om på nytt kändes som att bestiga en lodrät vägg utan redskap. Jag vågade knappt tänka tanken, ändå var jag nyfiken på vad som kunde finnas på andra sidan.
Så jag släppte allt. Och det gjorde ont. Det var som att lämna tryggheten bakom sig och kasta sig ut i det okända utan vetskap var man skulle komma att landa.
Jag torkade tårarna och sneglade på blocket som låg i bokhyllan, fattade pennan och lät tankarna välla ur mig. Fortfarande ängslig och matt efter allt gråtande började en helt ny berättelse växa fram. En berättelse som var helt min egen, skriven från hjärtat. Såsom jag ville skriva den.
