Detta var ju precis vad man behövde…

Inte.

Jag bestämde mig för att skicka in en manuspitch för ett par veckor sedan. Det föll knappast ut till min favör. Svensk fantasy är ingen prioritet. Typ. Berättelser som berör och som förtjänar en egen röst. Pyttsan. Nu ska jag fortsätta fulgråta och avundas de som blivit antagna. För om jag inte byter genre nu så får jag uppenbarligen finna mig att aldrig bli utgiven.


 

 

 

 

Varför gör det så jäkla ont att ständigt misslyckas. Att vara uppe i sjutton refuseringar kanske inte är så mycket, men det kanske säger något om mitt eget skrivande. Detta blir refusering tre av Stjärnbärarens önskan, och jag förväntar mig att det trillar in minst fjorton till.

När förvirringen är total

En känsla av att inte duga. Att inte räcka till. Att vara så svindlande nära för att sedan få dörren i ansiktet. Om jag ens var nära, förstås.

“[…] Det är onekligen en spännande berättelse och ditt tema känns helt rätt i tiden!”

Ändå skulle det komma att krävas något extraordinärt i slutändan. Jag har det inte. Bara en dum jävla dröm om att bli författare och se mina prinsar leva lyckliga i alla sina dagar. Jag visste att det var galenskap att vända sig till en litterär agentur, men för första gången fick jag faktiskt mer än ett standardsvar, på ett manus som jag verkligen tycker om. Jag borde vara tacksam och spika upp skiten på väggen, men istället gråter jag. Hela veckan har varit en enda stor mailvaka. Jag började till slut bli hoppfull.

 

 

 

 

 

Jag vet att jag är överdrivet fånig nu. Jag borde egentligen bara borsta av mig och komma igen, men på något vis känns det rätt avlägset just nu.

Tokigheter som jag gjort vid inskickning av manus

Många förlag brukar skriva på sin hemsida hur de vill ha manusen. Som regel vill de ha ett läsvänligt typsnitt (föreslaget Times New Roman) i storlek 12pt med 1½ eller dubbelt radavstånd och breda marginaler. Det underlättar läsningen och anteckningar kan göras om det behövs.

Om jag ska vara ärlig så har jag inte alla gånger följt förlagets rekommendationer utan gjort allt för att sticka ut ur mängden, för var det inte så man skulle göra för att fånga deras intresse?

Nja, kanske inte riktigt så.

Första gången jag skickade in manus var jag sjutton år. Jag hade ingen större aning om hur det hela fungerade och kände mig allmänt vilsen, men efter en kort mailkonversation med förlaget stoppade jag mitt avstavade, klottriga manus i ett brunt kuvert och tejpade kanterna så inte det skulle gå sönder av postens hantering. Jag kom senare på att jag glömt följebrevet så jag tog första bästa papper jag kunde hitta. Det var halvblankt och nerfläckat, troligtvis av smuts, sedan en blyertspenna och berättade vad jag hette, vad jag gjorde och lät manuset tala för sig själv. Tre månader senare fick jag tillbaka manusbunten med en snäll refusering på nästan en hel A4. Jag kände mig stolt och stärkt av de snälla orden. De tyckte absolut att jag skulle fortsätta och utveckla mitt skrivande.

Jag fortsatte skicka in manus till olika förlag och var noga med att följa deras rekommendationer i hopp om att få fler, positiva refuseringar. Tänkte igenom följebrevet ordentligt och var självfallet tvungen att poängtera att protagonisten var gay och helt jäkla awesome, typ. Här började standardrefuseringarna välla in. Ett par av dem var till och med kyliga i tonen. Jag tyckte givetvis att förlagen var trångsynta som inte vågade ge mitt manus en chans, men jag tänkte aldrig på att det kunde vara berättelsens upplägg som det hela föll på (avsaknad av dramaturgi, gestaltning, världsbygge etc.) och inte för att huvudpersonen älskade en man.

Senaste gången jag skickade in manus satsade jag stort. Nu ville jag verkligen synas i manusfloden. Jag skrev ut följebrevet på rosa papper och fick hjälp av sambon att skriva ut några illustrationer på akvarellpapper som jag stoppade ner i de fodrade gröna kuverten. Jag kan med en gång säga att det inte gick bättre. Bilderna kunde aldrig fylla luckorna mitt manus hade.

Vad kan vi då lära oss av dessa tokigheter? För det första, se till så att manuset är genomarbetat och ta gärna hjälp av testläsare och lektörer innan du skickar in det till förlagen. Det gjorde aldrig jag. Undvik färgat papper och måla hellre med ord. Håll följebrevet kort, max en halv A4, där du berättar lite om dig själv, vad du gör och vad boken handlar om. Håll det rent och snyggt utan krusiduller. Och till sist, skriv inte med blyerts på halvblankt papper.

22580

Vad förväntade jag mig egentligen

Jag var först väldigt tveksam till att ställa upp i Harlequins författartävling, för jag vet hur besviken jag blir om jag inte går vidare, lyckas. Jag försökte hålla förväntningarna nere, även om det kändes som jag verkligen hade något på gång, för jag gillade verkligen mitt bidrag. Att alltid bli bortvald… Jag är ledsen; tårarna hänger i ögonfransarna. Folk tycks bli antagna till höger och vänster medan jag själv skriver så jäkla illa att det inte behövs en förklaring till varför jag misslyckas.

Jag behöver en kram.