Svek. Lögner. Olycklig kärlek. Och en uråldrig ritual som kräver blod och offer.
Iszaelda måste återuppväcka Akares. Tillsammans med Acranta ger hon sig in i dödsvärlden Saxx för att finna honom. Ett kvickt uppdrag blir en härva av missförstånd och faror; tillfångatagna av dödsguden Maevux måste de göra allt för att överleva. En arkaisk ceremoni, demoner, en jakt på sanning och ett hav av blod. Var är Akares?
Keelan vet att förhållanden mellan alv och drake är lika med dödsstraff. Ändå blir han förälskad i någon han aldrig borde ha tittat åt. Känslorna leder honom till våghalsiga beslut till häxor, lögner och de mystiska dimmorna i Eytherthlarn. Snart finner han sig fångad under en fruktansvärd förbannelse.
Vad gör man när allt känns som mörkast? När ens egen kropp börjar förändras och ens blotta närvaro är en fara för andra? Och när man gjort något så hemskt, att ingen någonsin får veta…
Låter maffigt, inte sant? Med ett omslag som för tankarna till Tolkieninspirerad power metal kan det ju inte bli bättre, tänkte jag. Mycket riktigt, jag sträckläste Demonviskaren. Vad Lovisa Wistrand gjort annorlunda denna gång är att man får följa fler huvuden, något jag önskade att författaren hade gjort från första boken. Det gav handlingen mer fyllighet och djup.
Jag möts också av ett lite lugnare tempo, mörker och erotik; kärlek vid första ögonkastet och en relation som känns mer giftig än het (bad boys är nog inte riktigt min kopp te, tyvärr…) Jag märker också att jag blir något irriterad på en karaktär som brukar någon form av tonårsslang (vilken dryg jäkel för övrigt, haha) och att jag inte riktigt hänger med överallt. Tror att en tillbakablick i början hade gjort susen.
Trots detta kunde jag inte lägga ifrån mig boken. Den olyckliga kärleken river i kroppen på mig och jag gillar att Lovisa inte räds för att ta ut svängarna när det börjar hetta till mellan karaktärerna. Det märks att det är en fantasy för vuxna. För den är mycket sexigare än ettan. Drivet i texten finns där liksom Lovisas speciella författarröst som jag faktiskt mer och mer börjar tycka om.
Förväntningarna har varit skyhöga på uppföljaren och jag tycker ändå att mycket har infriats. Författaren känns mer säker på sitt skrivande och texten håller bättre kvalitet. Jag är fortfarande lika fäst vid draken Nyx, om inte mer, och även Iszaelda har börjat växa i mina ögon. Konstigt nog fattade jag även tycke för halvdemonen Vnipos. Och slutet. Hallå?! När jag äntligen började fatta tycke henne…
Skulle jag då rekommendera Demonviskaren? Absolut. Det har varit en bra läsning och jag ser så fram emot sista delen i Alvblodstrilogin 😉
Betyg: 4/5
Här kan ni läsa recensionen jag skrev om Drakviskaren.
Tack så mycket Whip Media för recensionsexet!