Jag får oftast frågan om jag någonsin övervägt egentutgivning. Det har jag, många gånger. Ändå blir jag lite beklämd varje gång någon utbrister ”Ge ut boken själv och skit i förlagen!” För mig är hela debatten och egenutgivningens vara och icke vara en hel vetenskap. Är det verkligen så lätt som det sägs? För mig som är psykiskt funktionsnedsatt blir det lite som att bestiga ett berg; att vara sin egen chef och kunna bestämma vartenda liten detalj skulle ge mig svindel. Kapital, marknadsföring och upplagor. Redaktör, formgivare och lektör. Och ovanpå allt, skriva en uppföljare.
Idag har det aldrig varit så lätt att publicera texter. Jag skulle med lätthet kunna lägga ut hela mitt alster här på bloggen, gratis. I all sin enkelhet. Bara klistra in och klicka på ”publicera”.
Min stora dröm är att passera genom det berömda nålsögat och bli med förlag. Att någon har sett något i min text som är värt att satsa på. Dessvärre har många innovativa mindre förlag manusstopp på obestämd tid och jag är fortfarande lite osäker på om jag vågar ge mig i kast med de större förlagen igen. Varför gör en standardrefusering så ont?
Jag erkänner att jag är något avis på de som lyckas, kanske ”gladunsjuk” som Charlotte uttryckte det i kommentarerna när hon blev antagen. Jag känner stressen och pressen. Vill inte vara sist på bollen. Vill också vara med. Vill inte hamna utanför. De gör det omöjliga medan jag sitter här och regisserar en kärleksscen som är som hämtad ur Brokeback Mountain. Gah! Ångest!
Det är rätt mycket tankar som snurrar i mitt huvud just nu. Jag hade kunnat skita i förlagen och gå min egen väg, men jag har inte riktigt vad som krävs för att göra det bra. Pengar är inte det viktigaste för mig, men jag behöver ha någon som hjälper mig att nå ut.
”regisserar en kärleksscen som är som hämtad ur Brokeback Mountain.”
Nu blir man ju jättenyfiken!! 😉
Jag såg inte heller egenutgivning som ett alternativ för min del. Känns alldeles för krångligt och jobbigt (+bara tanken på hur mycket tid det kommer att ta från skrivandet!) och dessutom blir det bara ”ännu en egenutgiven bok” som kommer att ha så låga förväntningar på sig från omgivningen.
Eftersom vem som helst verkligen kan ge ut vad som helst i dag är det svårt att veta vilka egenutgivda böcker som är bra och vilka som har stavfel överallt. Då tror jag istället mer på hybridförlag, mellansteget, där de har en vanlig urvalsprocess men man får betala kostnaden – om man har råd med det. Som Hoi eller Calidris. Då får boken samma behandling som på de vanliga förlagen.
Men varför sitter du där och är gladunsjuk för? Du kommer ju att landa värsta agentkontraktet här snart!! ;D
Jag känner det samma. Frågan är bara om hybridförlagen accepterar min genre…
Njae, jag tror inte det, men drömma kan man väl alltid 😉
Ugh, är så trött på ”annars får du ge ut boken själv”-snacket. Man MÅSTE faktiskt inte egenpublicera bara för att det är ett alternativ, för som du säger handlar det ju inte bara om att lägga ut boken på en blogg någonstans (även om det självklart går bra om det är vad man vill göra), man måste kunna branschen och vara villig att satsa massa tid och pengar på det, på sådant som ett förlag skulle göra åt en om man skulle bli antagen. Liksom, all cred till de som orkar självpublicera, men det är verkligen inte för alla.
Precis.