När allt f*ckas upp

Kom inte på någon lämpligare titel, men som ni ser har det ekat rätt tomt här på bloggen. Kommer inte gå in på några närmare detaljer, men det har varit fullkomligt kaos den senaste tiden. Jag tror till och med att mars månad tog priset för årets skitmånad 2018, haha.

Jag kommer låta bloggen vila ett litet tag till. Just nu vill jag bara fokusera på mig själv och skrivandet. Hoppas ni förstår 

Deadlinen som sprack

Jävla skit, vill jag utbrista. Februari månad sög. Så. Hårt. Dock fick jag rycka in och jobba lite under bokrean, vilket var ytterst trevligt, men resten? Ugh… Jag kom aldrig i mål med redigeringen för laptopen fick för sig att lägga av. Sambon och jag lyckades nätt och jämt rädda den senaste versionen av Stjärnbärarens önskan innan allting kraschade, men jag förlorade både synopsis och det som jag hade skrivit på av Drömvandrarens hemlighet… Jag tänkte i min enfald att en ny dator ska väl inte krascha, men tänk så fel jag hade. Tur att garantin fortfarande gäller.

Och jag skäms. För jag vet inte hur många gånger jag sagt att jag snart är klar, och så upptäcker jag fler plotholes mitt i allt… Fy, de måste ha en ängels tålamod, de som väntar på att få läsa. Datorkraschen kunde jag aldrig förutse, men jag kunde ju faktiskt ha satt lite fart och varit mer produktiv.

Eller?

Jag har inte mått speciellt bra.

Sveriges mest hatade kontrollmyndighet kan inte hålla vad de lovar, vilket är grymt frustrerande. Det lovas hit och dit, men i praktiken händer inte ett skit. Min arbetsförmåga skulle ses över (om något behöver anpassas osv.) innan jag börjar jobba 50%, men de tiger värre än muren och kan inte ge några konkreta svar när jag gång på gång frågar vad som händer. Det har liksom varit så sedan början av december. “Detta ska inte behöva ta mer än tre månader”, sa min handläggare. Gissa vem som är inne i en ny tremånadersperiod?

När jag inte har några fungerande rutiner, fungerar ingenting. Det gäller också skrivandet. Varje dag är likadan. Jag gör det sen. Skjuter upp. Får mer ångest. Känner mig oviktig… Fick också veta att de som skulle utreda mig för eventuell ADD inte kunde ta emot mig, så nu måste jag på eget bevåg hitta ett annat ställe att skicka in min remiss till.

Puh, jag hoppas mars månad blir lite ljusare. Jag ska prova att skriva i intervaller igen och se om jag kommer igång med redigeringen.

När allt blir en tävling

Skiten MÅSTE bli klart. Helst igår. Visst är det så att de femtio första sidorna måste sitta som en smäck? Kan jag typ skita i att göra vid den här passagen och hoppas på det bästa? Det kliar i fingrarna. Allvarligt talat, skitmanuset står mig upp i halsen och jag vill bara skicka in det.

Fast. Om jag över huvud taget ska ha en chans att bli antagen, om det så blir av förlagen med stort F eller något annat, måste manuset vara top notch, precis som sexscenerna. Jag erkänner att jag är stressad, irriterad och fruktansvärt disträ. Dels för att min arbetsförmåga är under utredning (jag får inte jobba under tiden) och att en misstanke om ADD finns, och dels för att jag jämför mig med andra. Det är ofta där jag hamnar till slut. När allt blir en tävling och jag tappar fokus. Jag vill också vara snygg, smart och disciplinerad *yl* varför kan jag inte vara som den och den och den personen? Vad är det jag inte förstår?

Typ så.

Jag skäms. Först tänkte jag skicka iväg manuset redan vid årsskiftet. Jag andades verkligen flow! Sedan kom livet emellan och jag fick skjuta på deadlinen. Efter att ha resonerat lite med mig själv kom jag fram till att jag behöver februari månad på mig också att bearbeta manuset. Nu får det vila en vecka. Under tiden fortsätter jag strukturera Drömvandrarens hemlighet.

Dan före dopparedan

Det blev visst lite sisådär med bloggandet, men jag fick den stora äran att jobba några dagar under julruschen. Och vilken rusch sedan… Ja, jäklar. Det var typiska tre-kunder-behöver-min-hjälp-samtidigt-dagar, haha. Och all paketinslagning och kön som ringlade sig meterlång… På något vis grejade jag det, och hade mycket roligt! Det blev mycket skratt i kaoset 😀

Eftersom all energi gått åt till att jobba har jag varken redigerat eller blivit klar med julstöket. Mycket av planeringen blev omkullkastad då jobberbjudandet kom som en överraskning och jag tvingades fatta ett hastigt beslut; ska jag tacka ja, eller ska jag säga som det är att jag har mycket att göra med manuset? Det är inget jag ångrar såhär i efterhand. Att flytta fram deadlinen en vecka eller två. Jag saknade kollegorna och jag såg detta som ett perfekt tillfälle att få mer erfarenhet och bevisa att jag faktiskt kan.

Nu går jag på julledighet. Ingen stress. Manuset får vänta några dagar tills bruset har lagt sig. Har verkligen haft en fyrfilig Autobahn i skallen de senaste dagarna. Jag har tänkt på manuset konstant. Dock börjar allt falla på plats vilket är otroligt skönt. Skummade igenom texten nu i veckan och blev förvånad över hur bra det var. Förhoppningsvis tycket förlagen detsamma.

God Jul på er! 

Stjärnbärarens önskan i Tidningen Skriva

Ja, ni läste rätt. Nu går det läsa ett utdrag ur Stjärnbärarens önskan under rubriken Lektören läser! 😀 Jag har aldrig fått en längre text publicerad. Aldrig. Detta är stort. Så himla stort! Att lektören sett potential och att fler kommer att läsa… Ja, jäklar. Vad har jag gjort. Det är helt sanslöst. Att en liten del av manuset med stort M har hamnat i mitt favoritmagasin för skrivande människor. Jag fulgråter. För som jag har kämpat med mitt eget skrivande och så många gånger jag velat ge upp. Nu finns jag där. I ett sammanhang. Jag är en skrivande människa. Svart på vitt.

Tidningen Skriva #7 2017

Gestaltningen har alltid varit ett gissel för mig. Jag är rädd för att något ska missförstås. Säkerligen en rest från när jag bråkade med diverse myndigheter. Jag var extremt noggrann med att beskriva felet/bristen/problemet ur alla tänkbara vinklar så inget kunde tolkas fel, haha. Manuset har fått ett helt nytt flow i alla fall!

Och hej, förresten. Nu är jag tillbaka igen. Kommer uppdatera lite sporadiskt nu under slutspurten av redigeringen. Jag är taggad på att börja leta förlag igen och se refuseringarna samlas på hög 😉 Det är ju en del av författarskapet.

Bloggpaus

Nu när jag har fullt upp med jobb och redigering kommer jag göra ett litet uppehåll här på bloggen. Jag kommer fortfarande göra små uppdateringar på Instagram (heter anna.pettersson.forfattare där), så följ mig gärna där om ni vill följa redigeringsprocessen 🙂

Stjärnbärarens önskan har svällt rätt mycket nu och jag hade ingen aning om hur mycket redigering det skulle komma att bli i slutänden. Att bli klar på en månad känns uteslutet, haha, men lagom till årsskiftet borde manuset vara tillräckligt bra för utskick. Jag är väldigt peppad samtidigt som jobbet tar upp en del tid. Jag har inte riktigt hittat balansen än mellan det och skrivandet. Och det här med att ta sig tid… det får jag helt enkelt bli bättre på. Tror det hette någonting med disciplin…

Därför är det också ytterst tveksamt om jag kommer delta i NaNoWriMo i år. Jag vill väldigt gärna fortsätta på tvåan, men nu när handlingen är helt omkullkastad i ettan behöver jag skriva nytt synopsis. Nåväl, vi får se hur det blir.

Mässigt värre

Det var en mycket trött tjej som klev innanför dörren i fredags kväll. Knapert med sömn och hög på adrenalin. Jag har fortfarande svårt att ta in besöket. Att ha andats samma luft som tusentals andra besökare. Som författare, agenter och förlagsfolk. Det kändes väldigt avlägset, liksom den legendariska räkmackan. Men nästa år, om jag ska tro mina eminenta skrivarkollegor. Då är det jag som sitter i en monter och signerar böcker om prinsar som är löjligt kåta på varandra. Knappast. Jag gick från professionell författaraspirant till gladunsjuk pessimist på stört, haha.

Jag hade innan besökt förlaget med stort F och var genomsvettig. Mina stackars nerver, alltså. Nog för att jobbet har gjort mig mer talför, men detta var något alldeles särskilt. Jag har nu satt upp en deadline för inskickning av manus. Skit också. Way to go, författarwannabe! De kommer att avsky det…

Frukostminglet blev heller inte som jag hade tänkt mig. Jag bubblade helt enkelt över av alla synintryck och ljud, vilket i sin tur triggade igång min ångest. Ett odefinierat obehag. Ett illamående som levde runt i min kropp. Kallsvettig. Jag var färdig med mässan, tyckte jag då. Vem fan vill prata med en sådan som jag? Och i förvirringen krockade jag nästan med gastronomen Edward Blom på vägen ut. Gråtfärdig gick jag till närmaste café på mässan och köpte mig en svindyr lunch. Inte ett dugg duktig. Bara till besvär. Kämpade med att få i mig smoothie och smörgås. Jag kände mig ensammast i världen, även om jag skulle hänga med Lovisa och hennes fästman senare.

Men jag höll ut. Trött och lite småskakis mötte jag upp dem i Whip Medias monter och sedan flöt resten av vistelsen på. Det var betydligt mer folk ute på mässgolvet och jag började reflektera över mina ouppnåeliga författardrömmar under tiden som vi kryssade mellan besökare och utställare; har jag kraft som debutant att hålla en signering i detta gytter av människor? Kanske om jag tillämpar öronproppar och Ipren, men annars? Att synas? Och jag tänkte hur fantastiskt det skulle vara att få se sin egen bok i en monter. Jag föreställde min en inbunden bok med silverglittrig papperskant. Kanske med mina prinsar på à la Harlequin. Bara tanken fick mig att flina som en idiot.

Det bästa med Bokmässan var förstås Fantastikgränden. Och att få träffa andra fantastikförfattare, skrivarvänner och bloggläsare. Det är alltid roligt att höra att min blogg fortfarande läses! Överlag hade jag det väldigt trevligt, även om jag fick gå undan en stund för att hämta andan. Och när jag tänker på det så har jag gjort otroliga framsteg. Detta hade inte varit möjligt för ett par år sedan och jag längtar redan till nästa gång. Då får vi se om de har rätt 😉

Mässnerver

Dan före bokmässedan. Alltså, mina nerver. I år åker jag dit själv. Nu på fredag. Imorgon. Självvalt, förstås. Jag behöver en utmaning. Jag hoppas ändå att jag får träffa mina blogg- och skrivvänner på plats!  Det lättaste är nog att hålla utkik efter en svartklädd, vilsen tjej med ett linne som det står Författaraspirant på. Jag smiter dock iväg strax innan de öppnar för allmänheten. Mitt psyke är inte kompatibelt med den mängd människor som kommer att trängas på mässgolvet därefter, haha.

Vad som kommer vara nytt för i år är att jag ska på frukostmingel i Bokfabrikens monter! 😀 Hur häftigt är inte det? Var först osäker på om jag skulle tacka ja, det är ju trotsallt en helt ny situation jag kommer ställas inför, men jag kände att min psykiska funktionsnedsättning inte ska få begränsa mig. Jag är ju ändå där i jobbsammanhang. Det kommer bara vara nyttigt att prata med branschfolk.

Det mesta av tiden kommer förmodligen att spenderas i Fantastikgränden och på Café skriva. Alternativt sitter jag och kurar på en avskild plats och försöker ta in allt. Det kommer vara överväldigande och utmanande, och jag kommer säkert fråga mig själv hur det kommer att bli om jag själv blir utgiven författare. Jag kommer säkert vara hög på adrenalin innan jag ens stigit in i mässhallen 😛

Något som fick mig att balla ur fullständigt tidigare i veckan var att ett av mina drömförlag började följa mig på Instagram. Mig? Jag som inte är något speciellt. Vågar jag ens gå förbi deras monter utan att skämmas? Skit också. Fredagen kommer bli helknäpp! Vi ses i vimlet 🙂

Offline

Det har varit ganska tyst här på bloggen, men jag kände att jag behövde en paus. Det har varit rätt rörigt på sistone och jag har heller inte haft någon motivation till att redigera klart manuset, så det där med att bli klar lagom till Bokmässan kommer nog aldrig att ske. Det får ta den tid det tar helt enkelt. Det viktigaste är att jag kommer ner i varv och börjar ta hand om mig själv. Det har också laborerats en del med medicinen; jag är speedad och slö om vart annat (det börjar dock jämna till sig nu) och jag har så smått börjat träna mediyoga varvat med sjukgymnastik hemma. Jag är som en vandrande nervknut på grund av ångesten.

En sak i taget. Jag kan inte göra mer än mitt bästa utifrån de förutsättningar jag har. Jag är fortfarande oerhört pepp på Bokmässan och ser fram emot att träffa likasinnade! Funderar också på om jag ska gå igenom manuset lite idag. Suget börjar nämligen komma tillbaka 😀

Detta var mest bara en kort uppdatering. Får se om det blir några fler blogginlägg innan Bokmässan, annars så kommer det en rapport efter det 🙂

Stressa lugnt!

Reflektioner

Med en dryg månad kvar till Bokmässan börjar såklart reflektionerna komma, om det verkligen är en så bra idé att jag åker. Jag vet att jag längtar, det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot det, ändå kan jag inte låta bli att vrida och vända på olika scenarier som utspelar sig i mitt huvud. Detta kan bli väldigt bra, men också helt åt helsike fel. Det finns liksom inget mellanting i min värld. Jag är rädd för att vara till besvär och i vägen. Jag är inget märkvärdigt. Och det är så dumt att jag tänker på det viset. För visst får jag också drömma om att bli utgiven och skriva passionerat om undersköna män som finner varandra? Det skulle aldrig falla mig in att börja prata om mitt eget skrivande om det inte fanns tillfälle för det. Om ingen frågar, förstås. Det är väl lite därför som jag tryckt upp ett linne på skoj just för att den frågan ska ställas. Kanske inte min mest briljanta idé, känns en aning kontraproduktivt så här i efterhand, men det kan vara kul att utmana sig själv och se hur reaktionerna blir 😉

Och på tal om skrivandet så går det sakta men säkert framåt. Tanken är att bli klar med redigeringen innan Bokmässan. Agenten föreslog mer romance, att kärleken mellan Love och Melinde verkligen får ta fart i första boken, och det håller jag med om. Åh, de är så fina tillsammans!  Frågan är om jag ska satsa på mitt wildcard eller om jag ska hålla mig till förlagen jag skickade mitt gamla manus till? Jag försöker undvika spontanutskick i största möjliga mån med detta manus. Jag vill hellre presentera mig och mitt verk för potentiella förlag. Det är ju som sagt lite speciellt att skriva samkönad erotisk fantasy på svenska. Och dessutom en serie. Visst kan jag alltid överraska dem, men det känns inte rätt. Förhoppningsvis klarnar det när jag besöker Fantastikgränd i år. Sedan jag började jobba i bokhandeln har jag blivit mer kräsen och fått ett helt annat perspektiv på böcker och skrivandet. Förra gången sket jag fullständigt i vilket förlag det blev, nu är jag mer återhållsam.

Jag är nervös. Inte bara inför mässan, utan också för att jag är ett litet steg närmare ett “ja”. Att jag kommit så pass långt att mitt manus har blivit kallad för bladvändare, att protagonisterna är så fina tillsammans, att chanserna för att bli antagen faktiskt har ökat, om än mikroskopiskt. Och det tack vare att jag skrotade mitt gamla manus helt och började om på nytt. Det var då allt föll på plats. Jag vet inte om det finns något förlag som är redo för mina prinsar, men med alla ungdomsböcker med HBTQ-tema som kommit ut på senare tid, hoppas jag att det också finns plats för min fantasy.