Att skriva som en ofärdig författare

“Skicka inte in ett manus som är färdigt i deras ögon, det skulle bara bevisa att du som författare inte har något mer att ge. Visa att manuset har potential att utvecklas istället, för visst har du väl en början, en mitt och ett slut?”

Jag hänger ofta upp mig på antalet ord. En fantasy ska vara lång och episk, med drakar, alver, dvärgar och annat jox i sann Tolkienanda. En utvald, en mentor och mörka krafter. Mitt nuvarande manus skiljer sig ganska markant från det gamla. Det är som en mischmasch av psykisk ohälsa, erotik och rågmjölsgröt, för fan vad det äts gröt hela tiden! Det måste väl ändå finnas något mer att skriva om än älskog, främlingsfientlighet och mörka hemligheter, och gröt?

Tydligen inte.

Jag är kort och koncis i både tal och skrift. Varför ska jag då ge mig på att skriva en tegelsten? Är det förväntningarna som säger att jag borde det, eller är det bara jag som har fått för mig att det är mer klädsamt med en fantasyroman på 600 sidor? Att det visar på ett litterärt hantverkskunnande? Jag vet ju att det finns korta fantasyböcker, som Dragonlance-serierna av Margaret Weis och Tracy Hickman. De var sällan längre än 300 sidor och mitt tonårsjag slukade dem.

Visst ligger största fokus nu på att bli så klar jag bara kan med manuset innan jag skickar in det, men jag vill ändå ta i beaktande att jag är en ofärdig författare och att jag kommer att få redigera skiten ur mitt manus den dagen jag blir antagen. Det kommer jag inte undan ifrån. Just nu ska några lösa trådar knytas ihop och sedan resterande text snyggas till. Jag kan säga att jag är något neurotisk och ångestladdad. Word fick för sig att strula igår. Jag började hyperventilera och skrika på min sambo, just för att jag snart ska skicka in mitt alster till den litterära agenten som jag har kontakt med. Vem blir inte hispig av den tanken? Jag vet inte ens om jag hinner bli klar. Jag tvivlar så fruktansvärt mycket på mig själv just nu.

Och jag är känslig och gråtmild och ingen riktig författare. Punkt.