Bokrecension: Hetare

Hetare handlar om hungriga blickar, bultande skrev, blossande kinder och ansträngd andning. Om den första kärleken som kan göra ondare än den vassaste knivsudd. Och om den renaste och skäraste lyckan. Om skuld och skam, om förbjuden kärlek och om snuskiga tankar som inte tål dagens ljus. Om när pulsen sticker iväg och huden knottrar sig bara för att huvudpersonen vet att det inte finns någon annanstans på denna jord som hen hellre vill vara i just detta exakta ögonblick.

Och visst är det elva noveller som känns. Boken är, som titeln antyder, hetare än en vanlig ungdomsroman. Den sicksackar utan problem mellan vilt och upphetsande, kärleksfullt och ömt. Sin litenhet till trots rymmer denna bok väldigt mycket, vilket gör den till ett välkommet inslag bland ungdomsromanerna. Det är kärlek, som den ska vara.

Jag är imponerad över att ett så stort förlag som Rabén & Sjögren valt att ge ut denna novellsamling. Det känns riktigt hoppfullt, faktiskt. Dock är jag lite skeptisk till omslaget. Kanske har formgivaren valt att tolka fjärilar i magen eller pirret man känner när man är sugen på ett ligg (i mina ögon ser det ut som tarmar och jag ser inte hur det skulle bilda ordet Hetare…), men de bjärta färgerna och silverfolien är ändå ett plus. Gillar hur iögonfallande boken är. Den går liksom inte att missa när den är frontad i bokhandlarna.

Då jag är mycket kräsen av mig när det kommer till erotik och romantik hade jag ändå en trevlig lässtund. Kapitlet som fick mina glasögon att imma igen var “Happy Pride” som är skriven av Joel Mauricio Isabel Ortiz. Jäklar, det var länge sedan jag rodnade över en sexscen, haha. Även om boken var lite för mycket pang på för min smak, hade alla författare något som jag gillade.

Betyg: 4/5

Bokrecension: De ursprungliga

Tretton år har gått sedan virusgudinnans pest skördade många människoliv. Den unge Odal har sedan dess levt ett undangömt, inrutat liv i klostret i Dalen. Där har han tränats inför hämnden. När så en kallelse kommer från den mystiske Eldkungen förändras allt. Kriget är nära förestående och världen hotas av död och undergång. Odal lämnar sin trygga tillvaro för att ansluta sig till kungens armé. Elementens olika människoraser måste nu lära sig att samarbeta för att ha någon möjlighet att kunna överleva kriget. Jordens barn Odal förs samman med luftens barn Svala, vattnets barn Pål och eldens barn Regina i kampen mot det femte elementet virus. Tillsammans ställs de inför det faktum att till och med deras gudinnor svävar i fara.

Jag har varit lite sugen på att läsa De ursprungliga ett tag, så när författaren hörde av sig till mig kunde jag förstås inte tacka nej!

Här presenteras en alternativ sanning till vårt ursprung. De fyra elementen och ett virus som hotar världen. Hur de olika “raserna” måste gå samman för att överleva kriget som är nära förestående.

Språket är målande liksom miljöbeskrivningarna, men jag känner att tempot kunde ha trappats upp något. Prologen presenterar vad världen är på väg att ställas inför, och jag hade gärna velat se mer av det i första boken. Vad är det antagonisterna planerar? För när det äntligen började hända saker, var boken slut. Vilket kändes lite snopet. När det gäller karaktärerna fastnade jag direkt för sylfen Svala.

Trots att jag blev lite snuvad på konfekten tyckte jag ändå om boken. Författaren har byggt upp en fin värld här med ett spännande koncept, med olika kulturer, magi och varelser. Jag kommer absolut att läsa tvåan.

Tack så mycket för recensionsexet Cecilia Larsson Kostenius!

Betyg: 3/5

Bokrecension: Midnattsljus

Áili betalade ett högt pris när hon skyddade Urseiten från Borri noaidi. Nu plågas hon av inre demoner och i ett försök att fly undan dem lämnar hon Idijärvi sameby för gymnasieskolan i Kiruna. Men allt är inte som det ska i den lappländska staden. Skrämmande saker händer, saker som verkar centrera sig runt Áili vare sig hon vill det eller inte.

Sakta återvänder ljuset till Sápmi, men med ljuset kommer också ett löfte om en sista strid. Är det en strid Áili kan vinna utan att bli någon hon inte vill vara?

Äntligen fick jag tummen ur och beställde den avslutande delen av Idijärvi-trilogin. Som de flesta av er vet slutade Gryningsstjärna med en fet cliffhanger och jag själv blev en smula uppjagad av tanken att behöva vänta ett helt år på att få veta hur det hela skulle sluta, haha.

Vad som gör Midnattsljus annorlunda är att den inte är lika fartfylld, vilket drog ner förväntningarna en aning. Jag hade nog väntat mig en slutstrid mer åt det episka hållet, men det har överlag varit en trevlig läsning. Jag gillar att de små vardagliga sakerna också skapar spänning hos läsaren.

Det enda jag har att anmärka på är att jag hade gärna sett mer av Olivia då jag verkligen gillar henne, och vargen (alltså, vad hände i slutet? *yl*), men, liksom de andra böckerna, sträckläste jag Midnattsljus.

Jag tycker att Charlotte gav trilogin en värdigt avslut. Jag var nöjd när jag slog igen boken och jag hoppas att författaren har fler ungdomsromaner på gång.

Betyg: 4/5

Bokrecension: Demonviskaren

Svek. Lögner. Olycklig kärlek. Och en uråldrig ritual som kräver blod och offer.

Iszaelda måste återuppväcka Akares. Tillsammans med Acranta ger hon sig in i dödsvärlden Saxx för att finna honom. Ett kvickt uppdrag blir en härva av missförstånd och faror; tillfångatagna av dödsguden Maevux måste de göra allt för att överleva. En arkaisk ceremoni, demoner, en jakt på sanning och ett hav av blod. Var är Akares?

Keelan vet att förhållanden mellan alv och drake är lika med dödsstraff. Ändå blir han förälskad i någon han aldrig borde ha tittat åt. Känslorna leder honom till våghalsiga beslut till häxor, lögner och de mystiska dimmorna i Eytherthlarn. Snart finner han sig fångad under en fruktansvärd förbannelse.

Vad gör man när allt känns som mörkast? När ens egen kropp börjar förändras och ens blotta närvaro är en fara för andra? Och när man gjort något så hemskt, att ingen någonsin får veta…

Låter maffigt, inte sant? Med ett omslag som för tankarna till Tolkieninspirerad power metal kan det ju inte bli bättre, tänkte jag. Mycket riktigt, jag sträckläste Demonviskaren. Vad Lovisa Wistrand gjort annorlunda denna gång är att man får följa fler huvuden, något jag önskade att författaren hade gjort från första boken. Det gav handlingen mer fyllighet och djup.

Jag möts också av ett lite lugnare tempo, mörker och erotik; kärlek vid första ögonkastet och en relation som känns mer giftig än het (bad boys är nog inte riktigt min kopp te, tyvärr…) Jag märker också att jag blir något irriterad på en karaktär som brukar någon form av tonårsslang (vilken dryg jäkel för övrigt, haha) och att jag inte riktigt hänger med överallt. Tror att en tillbakablick i början hade gjort susen.

Trots detta kunde jag inte lägga ifrån mig boken. Den olyckliga kärleken river i kroppen på mig och jag gillar att Lovisa inte räds för att ta ut svängarna när det börjar hetta till mellan karaktärerna. Det märks att det är en fantasy för vuxna. För den är mycket sexigare än ettan. Drivet i texten finns där liksom Lovisas speciella författarröst som jag faktiskt mer och mer börjar tycka om.

Förväntningarna har varit skyhöga på uppföljaren och jag tycker ändå att mycket har infriats. Författaren känns mer säker på sitt skrivande och texten håller bättre kvalitet. Jag är fortfarande lika fäst vid draken Nyx, om inte mer, och även Iszaelda har börjat växa i mina ögon. Konstigt nog fattade jag även tycke för halvdemonen Vnipos. Och slutet. Hallå?! När jag äntligen började fatta tycke henne…

Skulle jag då rekommendera Demonviskaren? Absolut. Det har varit en bra läsning och jag ser så fram emot sista delen i Alvblodstrilogin 😉

Betyg: 4/5

Här kan ni läsa recensionen jag skrev om Drakviskaren.

Tack så mycket Whip Media för recensionsexet!

Bokrecension: Saker ingen ser

”Jag kysser alltid främlingar på nyår”, säger hon och rättar till sin mössa.
”Jag med”, säger han, fast det inte är sant.
Hon harklar sig.
”Vet du att nyårskyssen säger hur resten av året kommer att bli?”

Det händer mycket i korridorerna på Sibylla allmänestetiska läroverk. Där finns Fride som är så kär i Miriam att hen inte kan tänka på annat. Yodit som målar och försöker ta plats i gänget. Johannes som läser Karin Boye och försöker få plats i livet. Aron, vars tvillingsyster Linn fick all talang. Och Linn, som undrar vad hon ska göra med den. Och så är det Sebastian, han som ska kyssa en ny person varje månad. Ett nyårslöfte som trasslar till saker för fler än honom själv.

En normskapande bok som jag hade svårt att lägga ifrån mig. Jag fick lite nostalgikänslor, faktiskt. Jag har själv varit estet. Jag kunde nästan känna doften av bildsalen och minnas alla färgstarka personer som gick där. Åh, vilka minnen 

Precis som med Ahlunds debutbok, Du, bara, innehåller boken en del sex, vilket jag tycker är befriande på något vis. Naturligt. De bara är. Upphetsande, kladdigt och pirrigt, som det kan vara när man är kåt och kär. Här skildras ungdomars liv på ett mycket bra sätt med allt vad tankar, drömmar, rädslor och förhoppningar innebär. Jag kände igen mig i mycket, speciellt i karaktären Yodit. Att försöka ta plats. Geez, författaren vet verkligen vad hon gör, haha. Jag gick nog igenom hela mitt känsloregister när jag läste Saker ingen ser (jag tror nog att de allra flesta kommer att känna igen sig på ett eller annat vis.)

Dock tyckte jag att det kanske var lite för många huvudpersoner att följa. Jag blandade ihop två karaktärer rätt ofta och tyckte ibland att handlingen spretade lite. Jag fick inte något grepp om Fride bland annat, men det är nog för att (bli inte arga nu) queer och icke-binär är relativt nytt för mig.

Överlag gillade jag boken väldigt mycket och väntar med spänning på fler böcker av Anna. Jag vill helt klart ha mer.

Betyg: 4,5/5

Tack Anna Ahlund och Rabén & Sjögren för recensionsexet! 🙂

Bokrecension: Reisa

Världen är täckt av is. Solen har försvunnit och i mörkret föds skuggorna i natten, med glödande röda ögon och en omättlig hunger för människoblod. Under Stormen föds även en flicka, som får sitt namn efter den kvällen, Storm. Nyårsafton, tjugo år senare, attackerar Röda Ögonen Storms hem. Morgonen efter är huset färgat av död. Med hjälp av sin lillasyster Freiya leder Storm överlevarna till en ny plats, ett nytt hem. Men hur länge kan de fly från Röda Ögonen? Vem är den mystiska Kol och hennes krigiska klan? Och finns det ett sätt att tillsammans få ett slut på den eviga vintern?

Mitt första recensionsexemplar! Tusen tack, Emelie Kempe! Jag ska vara ärlig nu, detta är min första dystopiroman och jag har ingen aning om vad jag gett mig in på, haha. Jag förstod att det skulle handla om levande döda, en profetia och en vinter som varat i flera år. Verkar spännande! Förutom ett riktigt snyggt omslag blev jag nyfiken på hur en egenutgiven bok ställer sig mot den förlagsutgivna. Kommer förväntningarna att infrias?

Det första som träffade mig var språket, som både känns poetiskt och kraftfullt och håller ett lagom tempo. Dock märkte jag att jag hängde upp mig lite grann på kommateringen som blev lite som en parentes kring en del ord. Det blev lite hackigt på sina ställen, men skapade också en speciell rytm jag tyckte passade i boken. Karaktärerna som fastnade hos mig var definitivt Storm och Kol. Jag tyckte jag såg något som jag gillade där.

Det tog en stund för mig att komma in i berättelsen och hålla rätt på alla karaktärer; vem gör vad och varför? Men boken lyfte mot slutet och jag gillar hur författaren väver in Storms dagboksanteckningar i berättelsen, hennes ångest och smärta. Mycket snyggt! Överlag hade jag en bra läsning och är sugen på uppföljaren.

Infriades förväntningarna, då? Jodå, författaren sitter på något som kan bli riktigt bra i slutänden. Jag är inte så haj på det här med dystopier, men jag tror det kommer med tiden.

Betyg: 3,5/5

Reisa är första delen i Röda Ögon-serien.

Bokrecension: Drakviskaren

Hämnd. Kärlek. Förbjuden magi. Och en tusenårig kraft som väcks till liv igen.

Vid 21 års ålder får alla kvinnliga solalver en förmåga. Men Iszaelda får ingen. Hon är annorlunda. Utstött. Passar inte in.

När byn attackeras och bränns till marken, ger sig Iszaelda av efter hämnd. Ödet tar henne från den frostklädda skogen Valeanrae, till Gorgoroths djungler och ruinerna av den underjordiska staden Sumetra. Fiendens ledare måste dö, och hon ska bli den som dödar honom.

Men så får hon känslor för en man. En man vars kärlek skulle förstöra allt. Och medan en uråldrig kraft väcks till liv, en kraft som alla trodde var utdöd, kastas Iszaelda in i en farlig kamp, där gränsen mellan det goda och det onda är vingtunn.

Allting har ett pris och ingenting är gratis. Hur mycket är Iszaelda villig att offra? Kan hon viga sitt liv åt krafter som ingen borde lita på? Och kan hon döda den hon älskar?

Jag var en av dem som fick den stora äran att testläsa Lovisa Wistrands manus innan det blev antaget. Jag var och är djupt fascinerad över hennes sätt att skriva och förmedla känslor på. Det är hetsigt, aggressivt och poetiskt och jag kom på mig själv att andas med öppen mun. Tempo. Jag sitter som på nålar och har svårt att lägga ifrån mig boken. Överväldigad av ordfloden som får mitt manus att verka tamt och klent i jämförelse. Jag gillar hur miljöerna beskrivs och hur författaren involverar alla fem sinnen.

Trots ett rikt persongalleri kan jag ändå urskilja karaktärerna bara genom att läsa deras dialoger, som har sin personliga och unika prägel. Dock kom jag på mig själv med att störa mig lite på det moderna språket, som ibland drar lite åt “ungdomsbokshållet”. Kanske för att fantasyn ofta får dras med en högtravande språkdräkt och gärna får vara “gammaldags” och konservativ. En del återkommande uttryck gör att jag till slut sitter och räknar dem, men det är egentligen bara petitesser. Bokens huvudperson får mig ibland att tänka på Celaena i Glastronen-serien. Min favorit är draken Nyx.

Drakviskaren är helt klart ett uppfriskande inslag inom den svenska fantastikgenren. Det liknar ingen fantasy jag tidigare läst. Och så är omslaget riktigt maffigt. Typsnittet är något litet för min smak, men det är inget man tänker på när man kommit in i handlingen.

Tusen tack för omnämnandet i författarens tack, Lovisa! Kul att du gillar att läsa min blogg 😉

Betyg: 4/5

Recesion: Gryningsstjärna

Mörkret har lagt sig över Idijärvi sameby och det dröjer veckor innan solen återvänder. Borri noaidis attack har rivit upp djupa sår inom Áili, sår som blir än mer smärtsamma när en tragisk olycka gör henne ensam igen.

Samtidigt har Nåjdernas råd kommit till byn. De söker efter Urseiten, det mytomspunna föremål som kan förgöra dem alla om det hamnar i fel händer. Áili litar inte på rådsmedlemmarna och när deras sökande inte ger resultat försöker hon utveckla sina krafter på egen hand. Hon gör allt för att hålla byn säker. Inget pris är för högt för att skydda de hon älskar.

Igår när jag kom hem från skolan väntade ett blått paket på mig. Det visade sig vara ett signerat exemplar av Charlottes andra bok, Gryningsstjärna (stort tack!) Precis som förra gången blev esteten inom mig alldeles salig över bokomslaget, som även denna gång rymmer en överraskning. Jag hann nätt och jämnt få av mig ytterkläderna innan jag lade mig på soffan med boken i vädret.

Det märks att författaren blivit mer säker på sitt språk. Gryningsstjärna kändes mer genomarbetad och jag hakar inte upp mig på småsaker, som jag märkte att jag gjorde i förra boken. Dock hade jag velat ha mer. Boken tog slut alldeles för fort! Och vilken cliffhanger sedan *yl* Får en författare verkligen göra så? Sedan kanske det blev lite för mycket spyfest för min smak, men det kanske är bara jag, haha. Jag är fortfarande lika fäst vid Olivia. Jag gillar hur hon sticker ut på sitt eget vis. Sedan hade jag nära till fulgråten där ett tag under Ráijás begravning. När författaren lyckas skapa minnesvärda karaktärer, det är då det blir som bäst. Jag vill känna något när jag läser, och det gjorde jag. Att jag också fick veta hur magin fungerade gjorde det lättare för mig att acceptera Áilis magiska förmågor.

Berättelsens tempo var alldeles lagom och jag kände hur jag flöt med i texten. Som genom ett trollslag var boken utläst och jag lämnades kvar med samma tomhetskänsla som förra gången. Nu är det bara att vänta på uppföljaren, som sägs vara den avslutande delen i serien. Jag kan knappt vänta. Åh, skynda dig, Charlotte!

Betyg: 4,5/5

Första dagen

Precis hemkommen från introduktionsdagen på Akademibokhandeln. Och det var riktigt kul! Det är alltid mycket att ta in första dagen, så jag satt nästan och sov i lunchrummet när mitt pass började närma sig sitt slut. Jag fick lite dåligt samvete, men butikschefen sade att det var en självklarhet att jag skulle ta saker och ting i min egen takt. Så idag har jag bland annat slängt kartonger, fyllt på med pocketböcker, skrivit Vi tipsar!-lappar och på eget bevåg gjort snyggt i kalender-hyllan (att folk inte kan lägga tillbaka sakerna på rätt plats) Mitt “huvudansvar” kommer vara ungdoms- och fantasyhyllan 😀

Det är rätt intressant hur bokens liv i en bokhandel ser ut. Hur mer hypade böcker prioriteras i varuexponeringen och att det ges ut väldigt mycket spännings- och deckaromaner. Jag blev förvånad över hur mycket böcker som faktiskt inte går åt utan kasseras efter en tid. Det hade jag ingen aning om! Det fick mig att börja fundera på om det inte trycks för stora upplagor eller om folk generellt ratar inbundet. Fast, förlagen kan nog inte riktigt veta hur många böcker som kommer bli sålda på förhand.

Nu sitter jag nedsjunken i soffan tillsammans med katten och laptopen i knät. På fredag är det dags igen 🙂

Recension: Du, bara

du-baraDu, bara är en romantisk och hjärteknipande historia om sextonåriga John som blir kär i den två år äldre Frank. Frank är oturligt nog redan är tingad av Johns storasyster Caroline. Och Caroline är van att få som hon vill. John är van att backa, men det tänker han inte göra nu. Dessutom har Frank en egen vilja. Och ett krossat hjärta i bagaget, vilket krånglar till saker.

Det handlar också om en bästis, ett båthus, en pappershandel, ett hustak med utsikt över hela Uppsala, Nick Drake, Räddaren i nöden, tusen papperstranor och trädgårdsrosor från Svartbäcken. Och så en hel del sex.

Du, bara är en smärtsamt ärlig och vacker debut om hur kärleken alltid gör som den vill.

Oj, var ska jag börja? Jag läste ut boken igår, vilket är lite utav ett rekord för mig. Det ska till något riktigt speciellt för att jag ska sluka en 340-sidig bok på en dag, och det var något riktigt speciellt med denna. Den är varm, explicit och påminner lite grann om Katarina von Bredows ungdomsböcker. Det jag mest gillade med boken var att den var så okonstlad; här gör författaren ingen grej av vare sig läggningar eller sex. Det är bara kärlek; varmt, hett och kladdigt, kärleksfullt, ömt, underbart och emellanåt komplicerat. Relationerna mellan karaktärerna kändes äkta och jag gillade verkligen bästisen Elli. Den mystiske Frank gjorde förstås att jag inte kunde sluta läsa för jag ville så gärna veta vad som hänt honom.

Och papperstranor. Man kan aldrig ha för många papperstranor.

Det som kanske gjorde mig lite trött dock var det ständiga “tjatet” om antagningsbeskedet som John väntar på och att jag på sätt och vis kände ett “inget mer?” när Frank avslöjar varför han är så rädd för att inleda en relation med John, men då slog det mig att man inte behöver bli utsatt för det värsta tänkbara för att bli ärrad och osäker.

Det var med blandade känslor som jag började läsa Du, bara av Anna Ahlund. Först blev jag i det närmaste fascinerad över hur förlaget vågade satsa på den här boken. Är inte det konstigt (jag menar, den är väldigt sexig)? Fast å andra sidan borde det inte ha någon betydelse vem man går till sängs med. Vem vet, det kanske finns hopp även för mina prinsar?

Betyg: 4,5/5