Bokrecension: Reisa

Världen är täckt av is. Solen har försvunnit och i mörkret föds skuggorna i natten, med glödande röda ögon och en omättlig hunger för människoblod. Under Stormen föds även en flicka, som får sitt namn efter den kvällen, Storm. Nyårsafton, tjugo år senare, attackerar Röda Ögonen Storms hem. Morgonen efter är huset färgat av död. Med hjälp av sin lillasyster Freiya leder Storm överlevarna till en ny plats, ett nytt hem. Men hur länge kan de fly från Röda Ögonen? Vem är den mystiska Kol och hennes krigiska klan? Och finns det ett sätt att tillsammans få ett slut på den eviga vintern?

Mitt första recensionsexemplar! Tusen tack, Emelie Kempe! Jag ska vara ärlig nu, detta är min första dystopiroman och jag har ingen aning om vad jag gett mig in på, haha. Jag förstod att det skulle handla om levande döda, en profetia och en vinter som varat i flera år. Verkar spännande! Förutom ett riktigt snyggt omslag blev jag nyfiken på hur en egenutgiven bok ställer sig mot den förlagsutgivna. Kommer förväntningarna att infrias?

Det första som träffade mig var språket, som både känns poetiskt och kraftfullt och håller ett lagom tempo. Dock märkte jag att jag hängde upp mig lite grann på kommateringen som blev lite som en parentes kring en del ord. Det blev lite hackigt på sina ställen, men skapade också en speciell rytm jag tyckte passade i boken. Karaktärerna som fastnade hos mig var definitivt Storm och Kol. Jag tyckte jag såg något som jag gillade där.

Det tog en stund för mig att komma in i berättelsen och hålla rätt på alla karaktärer; vem gör vad och varför? Men boken lyfte mot slutet och jag gillar hur författaren väver in Storms dagboksanteckningar i berättelsen, hennes ångest och smärta. Mycket snyggt! Överlag hade jag en bra läsning och är sugen på uppföljaren.

Infriades förväntningarna, då? Jodå, författaren sitter på något som kan bli riktigt bra i slutänden. Jag är inte så haj på det här med dystopier, men jag tror det kommer med tiden.

Betyg: 3,5/5

Reisa är första delen i Röda Ögon-serien.

Bokrecension: Drakviskaren

Hämnd. Kärlek. Förbjuden magi. Och en tusenårig kraft som väcks till liv igen.

Vid 21 års ålder får alla kvinnliga solalver en förmåga. Men Iszaelda får ingen. Hon är annorlunda. Utstött. Passar inte in.

När byn attackeras och bränns till marken, ger sig Iszaelda av efter hämnd. Ödet tar henne från den frostklädda skogen Valeanrae, till Gorgoroths djungler och ruinerna av den underjordiska staden Sumetra. Fiendens ledare måste dö, och hon ska bli den som dödar honom.

Men så får hon känslor för en man. En man vars kärlek skulle förstöra allt. Och medan en uråldrig kraft väcks till liv, en kraft som alla trodde var utdöd, kastas Iszaelda in i en farlig kamp, där gränsen mellan det goda och det onda är vingtunn.

Allting har ett pris och ingenting är gratis. Hur mycket är Iszaelda villig att offra? Kan hon viga sitt liv åt krafter som ingen borde lita på? Och kan hon döda den hon älskar?

Jag var en av dem som fick den stora äran att testläsa Lovisa Wistrands manus innan det blev antaget. Jag var och är djupt fascinerad över hennes sätt att skriva och förmedla känslor på. Det är hetsigt, aggressivt och poetiskt och jag kom på mig själv att andas med öppen mun. Tempo. Jag sitter som på nålar och har svårt att lägga ifrån mig boken. Överväldigad av ordfloden som får mitt manus att verka tamt och klent i jämförelse. Jag gillar hur miljöerna beskrivs och hur författaren involverar alla fem sinnen.

Trots ett rikt persongalleri kan jag ändå urskilja karaktärerna bara genom att läsa deras dialoger, som har sin personliga och unika prägel. Dock kom jag på mig själv med att störa mig lite på det moderna språket, som ibland drar lite åt “ungdomsbokshållet”. Kanske för att fantasyn ofta får dras med en högtravande språkdräkt och gärna får vara “gammaldags” och konservativ. En del återkommande uttryck gör att jag till slut sitter och räknar dem, men det är egentligen bara petitesser. Bokens huvudperson får mig ibland att tänka på Celaena i Glastronen-serien. Min favorit är draken Nyx.

Drakviskaren är helt klart ett uppfriskande inslag inom den svenska fantastikgenren. Det liknar ingen fantasy jag tidigare läst. Och så är omslaget riktigt maffigt. Typsnittet är något litet för min smak, men det är inget man tänker på när man kommit in i handlingen.

Tusen tack för omnämnandet i författarens tack, Lovisa! Kul att du gillar att läsa min blogg 😉

Betyg: 4/5

Recesion: Gryningsstjärna

Mörkret har lagt sig över Idijärvi sameby och det dröjer veckor innan solen återvänder. Borri noaidis attack har rivit upp djupa sår inom Áili, sår som blir än mer smärtsamma när en tragisk olycka gör henne ensam igen.

Samtidigt har Nåjdernas råd kommit till byn. De söker efter Urseiten, det mytomspunna föremål som kan förgöra dem alla om det hamnar i fel händer. Áili litar inte på rådsmedlemmarna och när deras sökande inte ger resultat försöker hon utveckla sina krafter på egen hand. Hon gör allt för att hålla byn säker. Inget pris är för högt för att skydda de hon älskar.

Igår när jag kom hem från skolan väntade ett blått paket på mig. Det visade sig vara ett signerat exemplar av Charlottes andra bok, Gryningsstjärna (stort tack!) Precis som förra gången blev esteten inom mig alldeles salig över bokomslaget, som även denna gång rymmer en överraskning. Jag hann nätt och jämnt få av mig ytterkläderna innan jag lade mig på soffan med boken i vädret.

Det märks att författaren blivit mer säker på sitt språk. Gryningsstjärna kändes mer genomarbetad och jag hakar inte upp mig på småsaker, som jag märkte att jag gjorde i förra boken. Dock hade jag velat ha mer. Boken tog slut alldeles för fort! Och vilken cliffhanger sedan *yl* Får en författare verkligen göra så? Sedan kanske det blev lite för mycket spyfest för min smak, men det kanske är bara jag, haha. Jag är fortfarande lika fäst vid Olivia. Jag gillar hur hon sticker ut på sitt eget vis. Sedan hade jag nära till fulgråten där ett tag under Ráijás begravning. När författaren lyckas skapa minnesvärda karaktärer, det är då det blir som bäst. Jag vill känna något när jag läser, och det gjorde jag. Att jag också fick veta hur magin fungerade gjorde det lättare för mig att acceptera Áilis magiska förmågor.

Berättelsens tempo var alldeles lagom och jag kände hur jag flöt med i texten. Som genom ett trollslag var boken utläst och jag lämnades kvar med samma tomhetskänsla som förra gången. Nu är det bara att vänta på uppföljaren, som sägs vara den avslutande delen i serien. Jag kan knappt vänta. Åh, skynda dig, Charlotte!

Betyg: 4,5/5

Första dagen

Precis hemkommen från introduktionsdagen på Akademibokhandeln. Och det var riktigt kul! Det är alltid mycket att ta in första dagen, så jag satt nästan och sov i lunchrummet när mitt pass började närma sig sitt slut. Jag fick lite dåligt samvete, men butikschefen sade att det var en självklarhet att jag skulle ta saker och ting i min egen takt. Så idag har jag bland annat slängt kartonger, fyllt på med pocketböcker, skrivit Vi tipsar!-lappar och på eget bevåg gjort snyggt i kalender-hyllan (att folk inte kan lägga tillbaka sakerna på rätt plats) Mitt “huvudansvar” kommer vara ungdoms- och fantasyhyllan 😀

Det är rätt intressant hur bokens liv i en bokhandel ser ut. Hur mer hypade böcker prioriteras i varuexponeringen och att det ges ut väldigt mycket spännings- och deckaromaner. Jag blev förvånad över hur mycket böcker som faktiskt inte går åt utan kasseras efter en tid. Det hade jag ingen aning om! Det fick mig att börja fundera på om det inte trycks för stora upplagor eller om folk generellt ratar inbundet. Fast, förlagen kan nog inte riktigt veta hur många böcker som kommer bli sålda på förhand.

Nu sitter jag nedsjunken i soffan tillsammans med katten och laptopen i knät. På fredag är det dags igen 🙂

Recension: Du, bara

du-baraDu, bara är en romantisk och hjärteknipande historia om sextonåriga John som blir kär i den två år äldre Frank. Frank är oturligt nog redan är tingad av Johns storasyster Caroline. Och Caroline är van att få som hon vill. John är van att backa, men det tänker han inte göra nu. Dessutom har Frank en egen vilja. Och ett krossat hjärta i bagaget, vilket krånglar till saker.

Det handlar också om en bästis, ett båthus, en pappershandel, ett hustak med utsikt över hela Uppsala, Nick Drake, Räddaren i nöden, tusen papperstranor och trädgårdsrosor från Svartbäcken. Och så en hel del sex.

Du, bara är en smärtsamt ärlig och vacker debut om hur kärleken alltid gör som den vill.

Oj, var ska jag börja? Jag läste ut boken igår, vilket är lite utav ett rekord för mig. Det ska till något riktigt speciellt för att jag ska sluka en 340-sidig bok på en dag, och det var något riktigt speciellt med denna. Den är varm, explicit och påminner lite grann om Katarina von Bredows ungdomsböcker. Det jag mest gillade med boken var att den var så okonstlad; här gör författaren ingen grej av vare sig läggningar eller sex. Det är bara kärlek; varmt, hett och kladdigt, kärleksfullt, ömt, underbart och emellanåt komplicerat. Relationerna mellan karaktärerna kändes äkta och jag gillade verkligen bästisen Elli. Den mystiske Frank gjorde förstås att jag inte kunde sluta läsa för jag ville så gärna veta vad som hänt honom.

Och papperstranor. Man kan aldrig ha för många papperstranor.

Det som kanske gjorde mig lite trött dock var det ständiga “tjatet” om antagningsbeskedet som John väntar på och att jag på sätt och vis kände ett “inget mer?” när Frank avslöjar varför han är så rädd för att inleda en relation med John, men då slog det mig att man inte behöver bli utsatt för det värsta tänkbara för att bli ärrad och osäker.

Det var med blandade känslor som jag började läsa Du, bara av Anna Ahlund. Först blev jag i det närmaste fascinerad över hur förlaget vågade satsa på den här boken. Är inte det konstigt (jag menar, den är väldigt sexig)? Fast å andra sidan borde det inte ha någon betydelse vem man går till sängs med. Vem vet, det kanske finns hopp även för mina prinsar?

Betyg: 4,5/5

Det kom ett brev

Solvarmt och färgglatt. Jag undrar just vad det kan vara?

20160530_133954

 

 

 

 

 

 

Eftersom jag är ett stort fan av regnbågsfärger var detta för fint för att rivas upp, så efter att ha pillat bort tejpen och vikt ihop presentpappret möttes jag av detta:

20160530_13420420160530_134238

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett signerat ex. av Anna Ahlunds debutbok Du, bara! Åh, jag blev nästan paff när jag såg hälsningen (och jag som försynt bara bad om en autograf ). Försättsbladet är turkosgrönt och papperstranorna übersöta. Det kommer garanterat bli en recension på boken när den är utläst! 🙂

Oj…

Scheiße, detta hade jag inte räknat med. Känns lite konstigt att “fronta” Barnens bokklubbs ungdomskatalog tillsammans med stjärnan Charlotte Cederlunds bok (tack för tipset!). Visserligen är det bara ett citat hämtat från min recension, men ändå. Det är väldigt stort för en tjej som finner glädje i de små sakerna! 😀

Namnlös

 

 

 

 

 

 

 

När lyckan bedarrat kom ändå fan, vad har jag gjort nu då tänket. Känslan av vänta, ni förstår inte toppat med jag borde inte synas glasyr. Skammen att ta någon annans plats, för nog finns det bättre skriverier än de jag skiter ur mig med jämna mellanrum? Eller? Ja, ni hör hur knäppt det låter. Man kämpar enträget för att synas och sedan när man väl gör det vill man nästan gå under jord. Den där sårbarheten. Det är något visst med skrivandet. Det är det.

Middagsmörker

Tog en sväng förbi ICA idag för att hämta ut ett bokpaket. Det var min bloggkollega Charlottes debutbok, Middagsmörker, som äntligen hade kommit (efter att ha läst smakprovet en sisådär tre gånger var jag väldigt nyfiken på fortsättningen). Jag kan inte låta bli att känna ett styng av avund; det är en otroligt fin bok, och lyfter man på pappersomslaget så… wow. Ska bli mycket intressant att läsa den.

20160123_145732

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Någon gång i framtiden ska jag också debutera *drömmer sig bort*