Bokrecension: Allt du gav mig var minnen

När Griffins första kärlek och ex-pojkvän Theo dör i en drunkningsolycka är det som om hela världen imploderar. Trots att Theo flyttat till Kalifornien och börjat dejta Jackson hade Griffin aldrig tvivlat på att det skulle bli de två igen, när tiden var inne. Nu kommer det aldrig att bli så.

För att göra saker och ting ännu värre är Jackson den enda som förstår Griffins sorg och smärta. Men hur mycket de än öppnar sig för varandra fortsätter Griffin att famla allt djupare ner i den mörka avgrunden. Han förlorar sig själv i tvångstankar och destruktiva handlingar, och hemligheterna han bär på hotar att förgöra honom. Om Griffin någonsin ska lyckas ta sig upp över ytan igen måste han först konfrontera sina minnen, och lägga varenda hjärtskärande bit av pusslet som utgör hans liv.

Vilken bok. Jag övervägde flera gånger att ge upp läsningen. Inte för att den var dåligt skriven, utan för hur känslomässigt brutal den var. Ha näsdukarna redo, säger jag bara. Som en person med erfarenhet av psykisk ohälsa och OCD, kunde jag känna så väl igen mig i Griffins tankar och känslor utan att det blev för mycket (kom på mig själv med att nicka igenkännande på några ställen). Och Theos filosofiska tankar och kreativitet. Deras prat om zombiepirater. Fyra olika kyssar. Wade som säkert kände sig som femte hjulet. Jackson som förmodligen älskade Theo lika högt som Griffin. Fan, vilken litterär smocka Allt du gav mig var minnen var. Det är smärtsamt vackert, galet och fantastiskt skildrat. Svartsjuka och kärlek blandas med drama och oväntad vänskap. Jag blev till en pöl av känslor — snälla, räcker det inte nu? Kommer det någonsin att lösa sig? Jag har ju bara några sidor kvar!

Språket är lättläst och tonen drar emellanåt åt det lite “grabbigare” hållet. Detta är en tung, men viktig, unga vuxna-roman och jag kommer definitivt läsa fler böcker av Adam Silvera.

Betyg: 4/5

Tusen tack för recensionsexet Sofia på Lavender Lit!

Bokrecension: Orianas bälte

Kriget är över. Virusgudinnan är besegrad. På natthimlen syns skuggan av det som finns kvar av henne och i sin stjärnbild bär hon resterna av systrarna – jord, eld, luft och vatten.

Elementens kärnor har slukats av Dunklets drake. Men när fyra ägg har lagts kommer Oriana åter till Manhem. Så löd hennes löfte och hot. Odal återvänder till en förändrad värld där elementen inte längre är pålitliga. Han måste återställa balansen, för att förhindra fullständig förintelse. Pål utkämpar en inre strid där Svala spelar en stor roll. Hur mycket kan en person begära och längta? Och vad gör du när ingen kan uppfylla dina önskningar?

När jag fick en förfrågan om jag ville förhandsläsa och recensera Orianas bälte, som är den tredje delen i serien De fem elementen, kunde jag inte tacka nej. För jag var ju ändå nyfiken på hur berättelsen skulle arta sig efter kliffhangern i Gudarnas Skymning.

Först och främst. Det är mycket som händer. Och jag känner kanske att jag inte riktigt hängde med i svängarna. Karaktärer som färdas hit och dit och moraliska dilemman. Kanske hade berättelsen mått bra av att bromsas upp en aning och handlingen broderats ut. Trots detta är Orianas bälte den bästa boken i serien hittills. Jag märker att författaren har blivit varm i kläderna och språket sitter som en smäck. Starka karaktärer (framförallt kvinnor) och drakar. Kan det bli bättre?

Endast ett barn av alla element i balans kan förgöra energidraken. Något som får Odal att skyndsamt vilja para ihop vatten med luft och jord med eld. Pål vill så gärna ha ett barn ihop med Svala som fortfarande är osäker om hon vill. De bråkar, skiljs åt och återförenas igen. Jag märker av stressen och brådskan och hur Svala nästan tvingar sig själv att gå med på att bilda familj. Jag känner verkligen med karaktärerna.

Nu är jag mer än spänd på vad som kommer att hända framöver i De fem elementen. För nu har berättelsen verkligen tagit fart.

Betyg: 4/5

Tack så mycket för att jag fick förhandsläsa din bok, Cecilia Larsson Kostenius!

Bokrecension: Triangel

Courtney “Coop” Cooper och Jupiter Charity-Sanchez har varit bästa vänner så länge de kan minnas. De gör det mesta tillsammans, och brukar till och med dela säng. Inga konstigheter dock, Jupiter är gay and proud och Coop är helt okej med det. Inte. Han har varit hemligt kär i Jupiter i en halv evighet. Då kommer plötsligt Rae Evelyn Chin in i bilden. Hon är den nya tjejen, och hon blir snart kompis med både Jupiter och Coop. Coop förvånas över känslorna som plötsligt blossar upp inför Rae, samtidigt som Jupiter och Rae börjar tillbringa allt mer tid tillsammans. Det hela resulterar i överraskande känslor, en kyss som hotar att förstöra allt, en plan som går åt skogen och total förvirring.

Jag är kär. På riktigt. Detta var nog den bästa romanen för unga vuxna som jag läst på länge. En historia. Tre perspektiv. Inga enkla svar. En nödvändig bok som skildrar sexualitet, normer, vänskap och olika familjekonstellationer. Alltså, wow. När man håller fast vid föreställningen att man är lagd åt ett visst håll och senare inser att så inte var fallet. Eller? Föreställningar utmanas och Nic Stone väver så snyggt ihop karaktärernas olika perspektiv på livet och relationer. Även om det stundtals är kaos och känslorna praktiskt taget flyger åt alla möjliga håll kan jag som läsare känna igen mig; det är inte lätt att vara förälskad. Speciellt när hjärtat och hjärnan vill olika.

Till en början var jag en aning skeptisk till Triangel. Tänkte att det var som vilket triangeldrama som helst, men jag både led, sörjde och skrattade. Tills jag kom till en punkt där jag bara ville ruska om Jupiter och säga: “det har väl för fan ingen betydelse?”

Det enda som jag hade svårt att få grepp om var Karusell-Karl. En karaktär som Coop och Rae hade gemensamma minnen av. För mig blev han bara någon som figurerade sporadiskt i bakgrunden och liksom försvann i de starka känslorna som fanns mellan de tre. Annars har det varit en fantastisk läsning. Jag satt som fastklistrad framför boken och hade svårt att lägga ifrån mig den.

Rekommenderas.

Betyg 5/5

Tusen tack Lavender Lit för recensionsexet!

Bokrecension: Maght

I Solína har ingen hört ifrån Storm på över ett år, men livet fortsätter. Kol har blivit utsedd till Maght Tveir, Kyras högra hand – men hon har aldrig känt sig mer fängslad. Kyra har stängt gränserna och hotar med krig. Freiya arbetar som helare på sjukhuset. Ensam i mörkret försöker hon väcka en uråldrig magi till liv. Tillsammans försöker Kol och Freiya förhindra att Solína förstörs i kölvattnet av Kyras blodiga väg mot makt. En sen kväll knackar det på dörren och de möts av en främling. Kan det vara Storm? Kol tvingas till svåra beslut; kan hon rädda Solína och i sådana fall kommer hon förlora sig själv i kampen? Kan Freiya rädda sin familj undan Kyras klor? Och vad är det som har hänt med Storm?

Trots ett målande, fylligt språk kände jag att jag inte riktigt fastnade för uppföljaren. Jag gillade verkligen relationen mellan karaktärerna, speciellt mellan Kol och Storm. När författaren drar ut på spänningen med finess och man bara har lust att skrika “meh, hoppa i säng nu då!”, haha. Ändå lyckades inte storyn fånga mitt intresse helt. Den hade många ingredienser som jag gillade, som starka känslor, uråldrig magi och kampen om ett friare liv, men jag kom ändå inte i mål med boken som jag hade velat. Det tog sin tid innan jag läste ut den.

Betyg 3/5

Tack för recensionsexet Nohiding Förlag!

Bokrecension: Hetare

Hetare handlar om hungriga blickar, bultande skrev, blossande kinder och ansträngd andning. Om den första kärleken som kan göra ondare än den vassaste knivsudd. Och om den renaste och skäraste lyckan. Om skuld och skam, om förbjuden kärlek och om snuskiga tankar som inte tål dagens ljus. Om när pulsen sticker iväg och huden knottrar sig bara för att huvudpersonen vet att det inte finns någon annanstans på denna jord som hen hellre vill vara i just detta exakta ögonblick.

Och visst är det elva noveller som känns. Boken är, som titeln antyder, hetare än en vanlig ungdomsroman. Den sicksackar utan problem mellan vilt och upphetsande, kärleksfullt och ömt. Sin litenhet till trots rymmer denna bok väldigt mycket, vilket gör den till ett välkommet inslag bland ungdomsromanerna. Det är kärlek, som den ska vara.

Jag är imponerad över att ett så stort förlag som Rabén & Sjögren valt att ge ut denna novellsamling. Det känns riktigt hoppfullt, faktiskt. Dock är jag lite skeptisk till omslaget. Kanske har formgivaren valt att tolka fjärilar i magen eller pirret man känner när man är sugen på ett ligg (i mina ögon ser det ut som tarmar och jag ser inte hur det skulle bilda ordet Hetare…), men de bjärta färgerna och silverfolien är ändå ett plus. Gillar hur iögonfallande boken är. Den går liksom inte att missa när den är frontad i bokhandlarna.

Då jag är mycket kräsen av mig när det kommer till erotik och romantik hade jag ändå en trevlig lässtund. Kapitlet som fick mina glasögon att imma igen var “Happy Pride” som är skriven av Joel Mauricio Isabel Ortiz. Jäklar, det var länge sedan jag rodnade över en sexscen, haha. Även om boken var lite för mycket pang på för min smak, hade alla författare något som jag gillade.

Betyg: 4/5

Bokrecension: De ursprungliga

Tretton år har gått sedan virusgudinnans pest skördade många människoliv. Den unge Odal har sedan dess levt ett undangömt, inrutat liv i klostret i Dalen. Där har han tränats inför hämnden. När så en kallelse kommer från den mystiske Eldkungen förändras allt. Kriget är nära förestående och världen hotas av död och undergång. Odal lämnar sin trygga tillvaro för att ansluta sig till kungens armé. Elementens olika människoraser måste nu lära sig att samarbeta för att ha någon möjlighet att kunna överleva kriget. Jordens barn Odal förs samman med luftens barn Svala, vattnets barn Pål och eldens barn Regina i kampen mot det femte elementet virus. Tillsammans ställs de inför det faktum att till och med deras gudinnor svävar i fara.

Jag har varit lite sugen på att läsa De ursprungliga ett tag, så när författaren hörde av sig till mig kunde jag förstås inte tacka nej!

Här presenteras en alternativ sanning till vårt ursprung. De fyra elementen och ett virus som hotar världen. Hur de olika “raserna” måste gå samman för att överleva kriget som är nära förestående.

Språket är målande liksom miljöbeskrivningarna, men jag känner att tempot kunde ha trappats upp något. Prologen presenterar vad världen är på väg att ställas inför, och jag hade gärna velat se mer av det i första boken. Vad är det antagonisterna planerar? För när det äntligen började hända saker, var boken slut. Vilket kändes lite snopet. När det gäller karaktärerna fastnade jag direkt för sylfen Svala.

Trots att jag blev lite snuvad på konfekten tyckte jag ändå om boken. Författaren har byggt upp en fin värld här med ett spännande koncept, med olika kulturer, magi och varelser. Jag kommer absolut att läsa tvåan.

Tack så mycket för recensionsexet Cecilia Larsson Kostenius!

Betyg: 3/5

Bokrecension: Midnattsljus

Áili betalade ett högt pris när hon skyddade Urseiten från Borri noaidi. Nu plågas hon av inre demoner och i ett försök att fly undan dem lämnar hon Idijärvi sameby för gymnasieskolan i Kiruna. Men allt är inte som det ska i den lappländska staden. Skrämmande saker händer, saker som verkar centrera sig runt Áili vare sig hon vill det eller inte.

Sakta återvänder ljuset till Sápmi, men med ljuset kommer också ett löfte om en sista strid. Är det en strid Áili kan vinna utan att bli någon hon inte vill vara?

Äntligen fick jag tummen ur och beställde den avslutande delen av Idijärvi-trilogin. Som de flesta av er vet slutade Gryningsstjärna med en fet cliffhanger och jag själv blev en smula uppjagad av tanken att behöva vänta ett helt år på att få veta hur det hela skulle sluta, haha.

Vad som gör Midnattsljus annorlunda är att den inte är lika fartfylld, vilket drog ner förväntningarna en aning. Jag hade nog väntat mig en slutstrid mer åt det episka hållet, men det har överlag varit en trevlig läsning. Jag gillar att de små vardagliga sakerna också skapar spänning hos läsaren.

Det enda jag har att anmärka på är att jag hade gärna sett mer av Olivia då jag verkligen gillar henne, och vargen (alltså, vad hände i slutet? *yl*), men, liksom de andra böckerna, sträckläste jag Midnattsljus.

Jag tycker att Charlotte gav trilogin en värdigt avslut. Jag var nöjd när jag slog igen boken och jag hoppas att författaren har fler ungdomsromaner på gång.

Betyg: 4/5

Bokrecension: Demonviskaren

Svek. Lögner. Olycklig kärlek. Och en uråldrig ritual som kräver blod och offer.

Iszaelda måste återuppväcka Akares. Tillsammans med Acranta ger hon sig in i dödsvärlden Saxx för att finna honom. Ett kvickt uppdrag blir en härva av missförstånd och faror; tillfångatagna av dödsguden Maevux måste de göra allt för att överleva. En arkaisk ceremoni, demoner, en jakt på sanning och ett hav av blod. Var är Akares?

Keelan vet att förhållanden mellan alv och drake är lika med dödsstraff. Ändå blir han förälskad i någon han aldrig borde ha tittat åt. Känslorna leder honom till våghalsiga beslut till häxor, lögner och de mystiska dimmorna i Eytherthlarn. Snart finner han sig fångad under en fruktansvärd förbannelse.

Vad gör man när allt känns som mörkast? När ens egen kropp börjar förändras och ens blotta närvaro är en fara för andra? Och när man gjort något så hemskt, att ingen någonsin får veta…

Låter maffigt, inte sant? Med ett omslag som för tankarna till Tolkieninspirerad power metal kan det ju inte bli bättre, tänkte jag. Mycket riktigt, jag sträckläste Demonviskaren. Vad Lovisa Wistrand gjort annorlunda denna gång är att man får följa fler huvuden, något jag önskade att författaren hade gjort från första boken. Det gav handlingen mer fyllighet och djup.

Jag möts också av ett lite lugnare tempo, mörker och erotik; kärlek vid första ögonkastet och en relation som känns mer giftig än het (bad boys är nog inte riktigt min kopp te, tyvärr…) Jag märker också att jag blir något irriterad på en karaktär som brukar någon form av tonårsslang (vilken dryg jäkel för övrigt, haha) och att jag inte riktigt hänger med överallt. Tror att en tillbakablick i början hade gjort susen.

Trots detta kunde jag inte lägga ifrån mig boken. Den olyckliga kärleken river i kroppen på mig och jag gillar att Lovisa inte räds för att ta ut svängarna när det börjar hetta till mellan karaktärerna. Det märks att det är en fantasy för vuxna. För den är mycket sexigare än ettan. Drivet i texten finns där liksom Lovisas speciella författarröst som jag faktiskt mer och mer börjar tycka om.

Förväntningarna har varit skyhöga på uppföljaren och jag tycker ändå att mycket har infriats. Författaren känns mer säker på sitt skrivande och texten håller bättre kvalitet. Jag är fortfarande lika fäst vid draken Nyx, om inte mer, och även Iszaelda har börjat växa i mina ögon. Konstigt nog fattade jag även tycke för halvdemonen Vnipos. Och slutet. Hallå?! När jag äntligen började fatta tycke henne…

Skulle jag då rekommendera Demonviskaren? Absolut. Det har varit en bra läsning och jag ser så fram emot sista delen i Alvblodstrilogin 😉

Betyg: 4/5

Här kan ni läsa recensionen jag skrev om Drakviskaren.

Tack så mycket Whip Media för recensionsexet!

Bokrecension: Saker ingen ser

”Jag kysser alltid främlingar på nyår”, säger hon och rättar till sin mössa.
”Jag med”, säger han, fast det inte är sant.
Hon harklar sig.
”Vet du att nyårskyssen säger hur resten av året kommer att bli?”

Det händer mycket i korridorerna på Sibylla allmänestetiska läroverk. Där finns Fride som är så kär i Miriam att hen inte kan tänka på annat. Yodit som målar och försöker ta plats i gänget. Johannes som läser Karin Boye och försöker få plats i livet. Aron, vars tvillingsyster Linn fick all talang. Och Linn, som undrar vad hon ska göra med den. Och så är det Sebastian, han som ska kyssa en ny person varje månad. Ett nyårslöfte som trasslar till saker för fler än honom själv.

En normskapande bok som jag hade svårt att lägga ifrån mig. Jag fick lite nostalgikänslor, faktiskt. Jag har själv varit estet. Jag kunde nästan känna doften av bildsalen och minnas alla färgstarka personer som gick där. Åh, vilka minnen 

Precis som med Ahlunds debutbok, Du, bara, innehåller boken en del sex, vilket jag tycker är befriande på något vis. Naturligt. De bara är. Upphetsande, kladdigt och pirrigt, som det kan vara när man är kåt och kär. Här skildras ungdomars liv på ett mycket bra sätt med allt vad tankar, drömmar, rädslor och förhoppningar innebär. Jag kände igen mig i mycket, speciellt i karaktären Yodit. Att försöka ta plats. Geez, författaren vet verkligen vad hon gör, haha. Jag gick nog igenom hela mitt känsloregister när jag läste Saker ingen ser (jag tror nog att de allra flesta kommer att känna igen sig på ett eller annat vis.)

Dock tyckte jag att det kanske var lite för många huvudpersoner att följa. Jag blandade ihop två karaktärer rätt ofta och tyckte ibland att handlingen spretade lite. Jag fick inte något grepp om Fride bland annat, men det är nog för att (bli inte arga nu) queer och icke-binär är relativt nytt för mig.

Överlag gillade jag boken väldigt mycket och väntar med spänning på fler böcker av Anna. Jag vill helt klart ha mer.

Betyg: 4,5/5

Tack Anna Ahlund och Rabén & Sjögren för recensionsexet! 🙂

Bokrecension: Reisa

Världen är täckt av is. Solen har försvunnit och i mörkret föds skuggorna i natten, med glödande röda ögon och en omättlig hunger för människoblod. Under Stormen föds även en flicka, som får sitt namn efter den kvällen, Storm. Nyårsafton, tjugo år senare, attackerar Röda Ögonen Storms hem. Morgonen efter är huset färgat av död. Med hjälp av sin lillasyster Freiya leder Storm överlevarna till en ny plats, ett nytt hem. Men hur länge kan de fly från Röda Ögonen? Vem är den mystiska Kol och hennes krigiska klan? Och finns det ett sätt att tillsammans få ett slut på den eviga vintern?

Mitt första recensionsexemplar! Tusen tack, Emelie Kempe! Jag ska vara ärlig nu, detta är min första dystopiroman och jag har ingen aning om vad jag gett mig in på, haha. Jag förstod att det skulle handla om levande döda, en profetia och en vinter som varat i flera år. Verkar spännande! Förutom ett riktigt snyggt omslag blev jag nyfiken på hur en egenutgiven bok ställer sig mot den förlagsutgivna. Kommer förväntningarna att infrias?

Det första som träffade mig var språket, som både känns poetiskt och kraftfullt och håller ett lagom tempo. Dock märkte jag att jag hängde upp mig lite grann på kommateringen som blev lite som en parentes kring en del ord. Det blev lite hackigt på sina ställen, men skapade också en speciell rytm jag tyckte passade i boken. Karaktärerna som fastnade hos mig var definitivt Storm och Kol. Jag tyckte jag såg något som jag gillade där.

Det tog en stund för mig att komma in i berättelsen och hålla rätt på alla karaktärer; vem gör vad och varför? Men boken lyfte mot slutet och jag gillar hur författaren väver in Storms dagboksanteckningar i berättelsen, hennes ångest och smärta. Mycket snyggt! Överlag hade jag en bra läsning och är sugen på uppföljaren.

Infriades förväntningarna, då? Jodå, författaren sitter på något som kan bli riktigt bra i slutänden. Jag är inte så haj på det här med dystopier, men jag tror det kommer med tiden.

Betyg: 3,5/5

Reisa är första delen i Röda Ögon-serien.