Bokrecension: Nedom

Det är uppbrottstid, avskedstid – en tid att försöka förstå uppdrag från gudar och väsen. Från Moderns ö bär Utter med sig hemligheter hon inte vågar berätta för någon, medan Våg kämpar med överväldigande uppdrag och överrumplande känslor. Storms armé ger sig av mot bergen för att erövra beoifolkets oövervinnerliga metall och möter enorma krafter, vissa som fiender och andra som allierade. Tre sällskap färdas – längs med dödsrikets tröskel, till ett sagofolk och mot guld och ära varhelst det må finnas.

“Hoppas att du trivs i underjorden – se upp för lavasjöarna!”
Och mycket riktigt. Det blev en spännande färd ner till Hels rike. Då jag slukade Tvåhjärtat hade jag ganska höga förväntningar på Nedom. Jag ville ha mer urskog, magi och fornnordiska väsen. Även denna gång levererar författaren en väl genomarbetad berättelse med samma underbara språk, men jag känner ändå att boken inte riktigt griper tag i mig på samma vis som första boken. I Nedom fördjupas handlingen och karaktärerna utvecklas åt olika håll. Mytologiska varelser gör entré och jag får äntligen veta mer om barnet som lämnades bort. Men vad är det då som skaver? Möjligen att boken blir lite som en transportsträcka för mig, som det lätt kan bli med mellanboken i en trilogi. Ett sökande. Det är karaktärer i rörelse hela tiden. Både i och utanför den fysiska kroppen, vilket samtidigt tillför berättelsen mer djup och komplexitet och gör att jag läser vidare.

Jag hade en trevlig lässtund och jag gillar hur underjorden och dess väsen skildras. Omslaget är minst lika snyggt som Tvåhjärtats och inbjuder till läsning. Och en cliffhanger som gör mig taggad på fortsättningen.

Betyg: 4/5

Tusen tack för recensionsexet Marija Fischer Odén!

Lunchmöte

Nu börjar det verkligen hända saker. Herrrrrregud på ren Ranelidska, säger jag bara. Det är fortfarande lite hemligt än vad som är på gång, men det jag kan säga är att det handlar om mitt skrivande 😉 Känslomässigt har det varit en riktig bergochdalbana. Beslut, beslut, beslut. Vad vill jag med mitt författarskap? Att jag nu ska träffa en bokbranschmänniska över en lunch känns oerhört stort. Och om jag är nervös? Så in i helvete, men det ska nog gå bra.

Känslan just nu.

Ett spännande erbjudande

Just nu känner jag mig som en vandrande nervknut. Det är beslut som ska fattas, svar som ska inväntas och motivation som ska hållas uppe. Fick veta nyligen att jag strukits från kursen jag hade sökt på Lunds Författarskola, för att jag saknade matematik A och tre års arbetslivserfarenhet (här trodde jag dock i min enfald att arbetsträning räknades in, men icke. Samma sak med matten, jag har papper som styrker att jag har stora svårigheter i det, men icke. Inga undantag. Jag var inte ens värd att refuseras.) Nåväl, jag får helt enkelt ta nya tag.

Och vad är det då för spännande erbjudande som har dykt upp? Jag kan säga att det finns en liten chans att Stjärnbärarens önskan kan bli bok, men det återstår att se vad agenten säger. Då det inte finns någon tydlighet i vem som ska göra vad blir det mer komplicerat för mig. Hur kommer resurserna att fördelas och hur mycket marknadsföring ska jag som författare stå för? Inte för att jag skulle ligga på latsidan och låta förlaget sköta allt, men jag vill heller inte vara den som drar hela lasset med att hitta potentiella läsare och sälja in boken till bokhandlar. Det är det svåra med mycket små förlag. Att synas och höras i bruset.

Oavsett hur jag gör är jag förstås väldigt tacksam att någon sett så pass mycket potential att det kan bli något av manuset, men det är svårt. Jag märker att jag är mer grinig än vanligt och spänner käkarna. Är jag inte dum som tar chansen är jag smart som tänker igenom beslutet noggrant. Kommer det ens gå runt? Om agenten tackar nej tänker jag prova en annan idé innan jag lämnar besked. Det är väl inte min mest briljanta plan, men provar man inte så får man ju aldrig veta 🙂

En vild chansning

Agenten skulle återkomma inom tre veckor, så jag lät manuset gå iväg till två mindre förlag under tiden. Dels det mycket lilla som jag velat så mycket kring och Ebes förlag. Just Ebes förlag var en vild chansning, för allt hänger på att de antar manuset på traditionellt vis om de är intresserade. Ändå känns det inte helt rätt. Och kanske är jag fortfarande bitter över hur nära det var med drömförlaget.

Annars då? Jo, jag har bokat biljetter till Bokmässan i Göteborg! Äntligen. Förra året blev det aldrig av att jag åkte på grund av ekonomin, men nu så. Det ska bli så kul att träffa alla skrivvänner! 😀

Som synes har bloggen hamnat lite i skymundan på senare tid. Det har varit rätt rörigt på sistone (jag har varit nedstämd och känt mig vilsen, både i det privata och i mitt författarskap) och inspirationen har inte riktigt funnits där. Dock försöker jag uppdatera ofta på mitt Instagramkonto @stjarnskadartrilogin. Jag kommer fortfarande att recensera böcker här. Och som det ser ut just nu kommer det nog bli ett par titlar lagom till hösten 🙂

Drygt ett år

Igår kom äntligen min efterlängtade refusering, från Gilla böcker. Bättre sent än aldrig, tänkte jag. Det var ett “vi-ber-om-ursäkt-tack-för-att-vi-fick-läsa-vi-har-beslutat-oss-för-att-tacka-nej” mail. Inga krusiduller. En typisk standardrefusering. Är inte speciellt ledsen, faktiskt. Eller? Jo, kanske lite. För jag började fundera på om Stjärnbärarens önskan gått vidare i processen eller om förlaget bara haft otroligt mycket att göra. Jag tror dessvärre det senare.

Fortfarande tyst från agenten. Jag vågar inte spekulera i vad hen tycker om manuset. Det ÄR svårare att bli signad av en litterär agent än antagen av ett traditionellt förlag. Själv tycker jag att manuset inte är så pjåkigt, men det är lätt att vara partisk när man brinner för sin egen berättelse.

Vad har hänt sedan sist?

Förutom att min Instagram-plugin bestämde sig för att krascha totalt så har manuset gått iväg till en litterär agent! 😀 I ett tidigare inlägg berättade jag att ett litet förlag hade hört av sig och visat intresse för Stjärnbärarens önskan, men då jag inte kunde gå in ekonomiskt blev det inte av. Surt, förstås. När jag startade upp mitt instagramkonto @stjarnskadartrilogin snubblade jag över en litterär agent. Jag började följa och hen följde mig tillbaka. För ett par veckor sedan bestämde jag mig för att maila hen och presentera mitt manus, och det visade sig att hens intresse hade väckts, tack vare kontot. Jag försöker att inte ha alltför höga förväntningar, men då hen främst är intresserad av redan etablerade författare känns det extra stort att hen vill läsa.

Vad hände då med det mycket lilla förlaget som jag velat så mycket kring? Jag tänker som såhär; jag vill se vart det landar först innan jag går vidare med förlagsutskick. Det finns en oskriven regel att man inte ska skicka till både agenter och förlag samtidigt. Visst vill jag ha snabba svar, men jag tänkte ta ett steg tillbaka den här gången och inte ha för bråttom. Jag har ju en uppföljare att skriva på under tiden.

Mitt i allt fick jag även för mig att söka till Lunds Författarskola, så vi får se hur det går. Konkurrensen är hög och det är många sökanden. Chansen att jag skulle bli antagen känns försvinnande liten, men jag har samtidigt större chans att komma in där än att få ett ja från ett förlag.

Bokrecension: Orianas bälte

Kriget är över. Virusgudinnan är besegrad. På natthimlen syns skuggan av det som finns kvar av henne och i sin stjärnbild bär hon resterna av systrarna – jord, eld, luft och vatten.

Elementens kärnor har slukats av Dunklets drake. Men när fyra ägg har lagts kommer Oriana åter till Manhem. Så löd hennes löfte och hot. Odal återvänder till en förändrad värld där elementen inte längre är pålitliga. Han måste återställa balansen, för att förhindra fullständig förintelse. Pål utkämpar en inre strid där Svala spelar en stor roll. Hur mycket kan en person begära och längta? Och vad gör du när ingen kan uppfylla dina önskningar?

När jag fick en förfrågan om jag ville förhandsläsa och recensera Orianas bälte, som är den tredje delen i serien De fem elementen, kunde jag inte tacka nej. För jag var ju ändå nyfiken på hur berättelsen skulle arta sig efter kliffhangern i Gudarnas Skymning.

Först och främst. Det är mycket som händer. Och jag känner kanske att jag inte riktigt hängde med i svängarna. Karaktärer som färdas hit och dit och moraliska dilemman. Kanske hade berättelsen mått bra av att bromsas upp en aning och handlingen broderats ut. Trots detta är Orianas bälte den bästa boken i serien hittills. Jag märker att författaren har blivit varm i kläderna och språket sitter som en smäck. Starka karaktärer (framförallt kvinnor) och drakar. Kan det bli bättre?

Endast ett barn av alla element i balans kan förgöra energidraken. Något som får Odal att skyndsamt vilja para ihop vatten med luft och jord med eld. Pål vill så gärna ha ett barn ihop med Svala som fortfarande är osäker om hon vill. De bråkar, skiljs åt och återförenas igen. Jag märker av stressen och brådskan och hur Svala nästan tvingar sig själv att gå med på att bilda familj. Jag känner verkligen med karaktärerna.

Nu är jag mer än spänd på vad som kommer att hända framöver i De fem elementen. För nu har berättelsen verkligen tagit fart.

Betyg: 4/5

Tack så mycket för att jag fick förhandsläsa din bok, Cecilia Larsson Kostenius!

Ett nej och en möjlighet

Förlaget beslutade sig för att tacka nej till Stjärnbärarens önskan. Felet låg inte hos själva manuset, utan hos dem. De hade beslutat sig för att avvakta lite med fantasyn då de insåg att de inte kunde göra genren rättvisa. Givetvis blev jag förkrossad, det ska jag inte sticka under stol med. För någonstans trodde jag att det skulle gå vägen… Förläggaren tror verkligen på mig och mitt manus. Det passade bara inte just nu. Och hen kom med andra tips på hur jag kunde öppna upp intresset för genren och min trilogi.

Mitt i allt känslomässigt kaos kom jag på att det fanns ett förlag kvar på listan som ännu inte svarat. Jag mailade dem och frågade var i processen manuset befann sig (tror dock att de glömt bort att refusera…) Sedan hörde ytterligare ett förlag av sig till mig. Fan, det ÄR svårt. Jag menar verkligen inte att vara förmer eller vända dessa möjligheter till något negativt. Förläggaren som nyligen läst mitt manus driver också ett litet förlag, så det är inte storleken som är ett bekymmer. Det är bara det att det måste kännas bra. För är jag det minsta osäker så låser sig allt.

Som det ser ut nu verkar de renodlade fantasyförlagen ha manusstopp eller gått över till att bli hybrid, något som jag inte har råd med. Den traditionella vägen må vara krokig och stundtals överjävlig, men jag har i skrivande stund inte så mycket att välja på om jag vill få ut mina böcker. Det jag kan göra nu är att gråta ut och komma igen. Lyssna på den skrikigaste musiken Spotify har att erbjuda och klura ut en ny strategi. För visst förtjänar Stjärnskådartrilogin ett officiellt Instagramkonto?

I högen

Drygt en månad. Snart så.

Stjärnbärarens önskan ligger i manushögen i väntan på att bli läst. Det är med nagelbitande spänning som jag väntar. Förlaget får in väldigt många manus, så det är inte så konstigt att det tar lite tid. Ingen ska tro att jag glider räkmacka bara för att förläggaren ville läsa om mitt manus, men kanske nagelfars det mer än övriga alster. Sitter ändringarna eller har jag helt missat poängen? 😛

Det känns skönt att veta var i processen manuset befinner sig. Det mesta av nervositeten har släppt och jag har börjat spåna lite på uppföljaren. Ack, denna omöjliga kärlek. Så förbjuden, så vacker. Är det olikheterna som till slut driver isär dem eller är det något annat. Något mycket mörkare? Jag vill bara få ur mig berättelsen så prinsarna kan få bli lyckliga någon gång!

Tänker fortfarande lite på målgrupp, risker och lönsamhet. En förläggare har såklart (eller jag hoppas det) bättre koll än vad jag har. Jag kan bara utgå från mig själv och min egen upplevelse kring hbtq-fantasy, men kanske är det så med just mitt manus att det krävs en målgrupp motsvarande ett fullsatt Globen för att det ska vara lönsamt? Fast egentligen, det är ju bara två personer som blir förälskade i varandra och har det lite mysigt emellanåt. Varför göra en så stor grej av vad de har mellan benen?

Har jag då någon backupplan om jag skulle bli refuserad? Nära på samtliga fantastikförlag har manusstopp på obestämd tid, så det kommer att bli en utmaning. Jag har fortfarande “enmansförlaget” som fortfarande är intresserade av manuset, men jag vet inte vad jag vill. Är jag alldeles för kräsen? Samtidigt är jag inte i närheten av de ekonomiska muskler som krävs för att vända mig till hybridförlagen. För att ge ut boken själv och göra allt jobb skulle inte fungera i längden för mig. Inte för att jag på något vis är lat, det är bara inte kompatibelt med min funktionsvariation.

Jag fortsätter att hålla tummarna. För jag vet att det är många som stöttar, peppar och hejar på mig. Att vara så nära. Det känns hoppfullt.

Ett knapptryck bort

Jag kan inte fatta att Stjärnbärarens önskan är hos förläggaren. Hur manuset liksom ligger i hens inkorg i väntan på att bli läst. Jag har överanalyserat mailet, om fler utropstecken tyder på pepp eller att hen bara är trevlig (för det är hen), och inte riktigt vågat stänga ner mailprogrammet. Förläggaren skulle kika på mitt litterära experiment så snart som möjligt. Jävlar… När är snart som möjligt? Ingen stress, tänkte jag. Heh, vem försöker jag lura? Jag vill ju veta, helst igår.

Innan manuset gick iväg var jag tvungen att rådfråga en annan författare om vad som skulle stå i mailet (på riktigt, jag svettades floder). Inga utsvävningar, bara att manuset var redigerat efter deras önskemål. Sagt och gjort. Efteråt förbyttes glädjen mot tårar och gråt; jag är så rädd för att misslyckas. Så rädd för att aldrig nå hela vägen fram. För vad ska jag säga till de som tror på mig? Tanken svindlar. Skamkänslor. Vem fan tror jag att jag är? Jag vill så gärna tro att Stjärnbärarens önskan är tillräckligt bra för att bli bok. Det känns ju bra!? Jag fick nästan sätta mig på händerna för att inte dra en lång rant om varför normbrytande fantasy behövs. Det hade inte varit professionellt någonstans.

Det är stort. Man är liksom framme och nosar på mållinjen, känns det som. Att det skulle ta närmare fjorton år att komma till den punkten där man har sporadisk kontakt med en förläggare. Ibland tänker jag att jag kanske hade varit utgiven om jag bara följde strömmen, normen och vad som är accepterat. Jag är en expert på att krångla till saker. Blandar genrer hejvilt och upptäcker att jag råkar vara jäkligt bra på något som aldrig får en chans. Är det så jävla petigt vilket kön protagonisterna föredrar för stunden i en fantasy?

Det märks att jag har nerverna utanpå. Dels för att jag nyss haft mens, och dels för att jag har släppt iväg ett manus som jag har arbetat om sedan i augusti. Hur vet jag att det är tillräckligt bra? Antar att det bara är att vänta och göra något annat under tiden. Två veckor är ju ingenting alls.