Bokrecension: Tvåhjärtat

Det är hungertid, orostid – en tid av korta somrar med magra skördar och långa, hårda vintrar. Rädslan följer i hungerns spår, och får en jordemor att gå ut i skogen för att sätta ut det märkliga hennes egen svärdotter fött. Sju år senare måste hon ge sig av för att finna varelsen tillsammans med sin svartsinte son och sin lärling. De förföljs av korpar och får ett lodjur som vägvisare, och snart märker de att skogen döljer sådant de trodde bara fanns i sagorna. Samtidigt sprider sig skräcken vid kusten när hemrifolkets första kung samlar den största armé någon sett.

Jag gillade verkligen den här boken. När författaren tog kontakt med mig beskrev hon den som en fantasy som utspelar sig i Hälsingland under bronsåldern, vilket man verkligen känner när man läser boken. Det är täta granskogar, nordiska djur, troll, fornnordisk mytologi. Tvåhjärtat påminner lite om Johanne Hildebrandts Valhalla-böcker som jag slukade. Jag vill också slå ett slag för namnen i boken. Jag gillar hur karaktärerna är döpta efter djur och natur. Och där fanns också en “talande” lokatt. Det var nog det bästa med hela boken, haha. Efter några sidor var jag fast och jag fastnade också rätt omgående för jordemodern Lin och ynglingen Bris.

Om jag skulle hitta något att anmärka på så tyckte jag att boken kändes alldeles för kort. Jag hade velat veta mer om oknyttet som föddes i prologen. Vart blev det av hen efter att hen blivit ivägburen av Urm? Varför är hen så viktig? Annars hade boken ett härligt flow och var riktigt trevlig att läsa. Jag som har varit lite anti mot mindre förlag blev glatt överraskad över hur välarbetad historien känns, för att inte tala om omslaget. Känns som att det börjar bli dags för en utflykt till Tivedens nationalpark igen! 🙂

Tack så mycket för recensionsexet Marija Fischer Odén!

Betyg: 4,5/5

Ett manus med många förtjänster

Det känns alltid lite surt när det dimper ner ett refuseringsmail i inkorgen. Speciellt när man precis varit på vårdcentralen och blivit stucken i armvecket (avskyr det) samtidigt som man brottas med en stundande menstruation och en lättare depression. Ja, kanske inte världens bästa kombination.

Detta var ingen standardrefus, utan en fin, positiv sådan från Bonnier Carlsen. Ett av drömförlagen förvisso, men jag blev inte fullt så nedslagen som jag blev förra gången. Ugh. Så nära. Igen. Kom igen nu, förlagen! Jag VET att det finns läsare! vill jag skrika. Tror inte det skulle leda någonvart om jag faktiskt gjorde det, men det är ju lite frustrerande att falla på mållinjen.

Jag hade aldrig vågat hoppas på några positiva svar från förlagen. Jag är så glad och stolt över mig själv som inte vek mig utan fortsatte berättelsen om Love och Melinde. Jag är fortfarande hoppfull. Sju förlag kvar.

Skriv om, skriv nytt

Mitt huvud spinner värre än tekopparna på Grönan. Jag är fullkomligt överväldigad av responsen. Jag har fått förslag på ändringar, väckt intresse, passat in och kommit ett steg närmare författardrömmen, men samtidigt känner jag mig vilsen; vem ska jag lyssna på? Och vad händer om jag blir antagen? Borde jag sluta vara så kräsen och bara köra? Förtjänar mitt manus bättre eller är det bättre att börja smått och leta sig upp?

Manuset har nu fått ligga till sig fem veckor. Jag tänker inte göra vid det förrän jag fått svar från majoriteten av förlagen. Det blev elva stycken totalt. Till och med ett som inte gett ut fantasy tidigare ville läsa mitt litterära experiment, så något rätt måste jag ha gjort när jag presenterade Stjärnbärarens önskan för dem, haha. Jag är inte speciellt glad i att vänta på besked. Det slutar oftast med att jag kollar mailen var femte minut och pendlar mellan hopp och förtvivlan 😛

I skrivande stund har jag kommit igång med en erotisk novell. Vampyrer, undersköna män och rock i en perfekt blandning. Toppad med lite striptease och alternativa stilar. Japp, svårt att kringgå det faktum att jag hellre ser två män hålla på än en heteropar. Så går det när man läser för mycket “gay romance”, haha. Det gäller ju trotsallt att vara sysselsatt under tiden man väntar på svar. Det blir ju lite tråkigt att sitta böjd över inkorgen.

Fast, den här gången är det ingen känsla av “meh, det få gå som det går” utan mer ett “jäklar, det kan faktisk gå” och bara den vetskapen gör mig pirrig som få.

Bokrecension: De ursprungliga

Tretton år har gått sedan virusgudinnans pest skördade många människoliv. Den unge Odal har sedan dess levt ett undangömt, inrutat liv i klostret i Dalen. Där har han tränats inför hämnden. När så en kallelse kommer från den mystiske Eldkungen förändras allt. Kriget är nära förestående och världen hotas av död och undergång. Odal lämnar sin trygga tillvaro för att ansluta sig till kungens armé. Elementens olika människoraser måste nu lära sig att samarbeta för att ha någon möjlighet att kunna överleva kriget. Jordens barn Odal förs samman med luftens barn Svala, vattnets barn Pål och eldens barn Regina i kampen mot det femte elementet virus. Tillsammans ställs de inför det faktum att till och med deras gudinnor svävar i fara.

Jag har varit lite sugen på att läsa De ursprungliga ett tag, så när författaren hörde av sig till mig kunde jag förstås inte tacka nej!

Här presenteras en alternativ sanning till vårt ursprung. De fyra elementen och ett virus som hotar världen. Hur de olika “raserna” måste gå samman för att överleva kriget som är nära förestående.

Språket är målande liksom miljöbeskrivningarna, men jag känner att tempot kunde ha trappats upp något. Prologen presenterar vad världen är på väg att ställas inför, och jag hade gärna velat se mer av det i första boken. Vad är det antagonisterna planerar? För när det äntligen började hända saker, var boken slut. Vilket kändes lite snopet. När det gäller karaktärerna fastnade jag direkt för sylfen Svala.

Trots att jag blev lite snuvad på konfekten tyckte jag ändå om boken. Författaren har byggt upp en fin värld här med ett spännande koncept, med olika kulturer, magi och varelser. Jag kommer absolut att läsa tvåan.

Tack så mycket för recensionsexet Cecilia Larsson Kostenius!

Betyg: 3/5

Det var ju faktiskt en personlig refusering

Torsdagen var minst sagt märklig. Jag tänkte mest: “fan, jag orkar inte med fler motgångar. Det räcker nu”, men när jag senare gick igenom responsen och hade en liten konversation med förlaget, kändes det mycket bättre. Bara att de håller tummarna för just mitt manus är en helt otrolig känsla 😀

Jag tänker inte röra Stjärnbärarens önskan förrän jag fått svar från alla förlag, men jag kommer absolut ha deras förslag på ändringar i åtanke när det är dags för redigering igen. Visst, det känns ju lite motigt att de tackade nej, men samtidigt finns det fler förlag att pröva lyckan hos. Det är synd att större delen av de renodlade fantasyförlagen har manusstopp.

Det är ändå väldigt intressant hur förlag kan tycka så olika. Först får jag en standardrefusering utan krusiduller, sedan en personlig refusering. Igår kunde jag inte sluta tänka på att jag blivit kallad talangfull av ett förlag. Jag, som aldrig skulle lyckas med något? Jag smakade på ordet som det vore en ljuvlig karamell. Jag är fortfarande tvärsäker på att det kommer gå vägen. Även om det där och då kändes som att det inte var lönt att fortsätta på Stjärnskådartrilogin reste jag mig upp och borstade av mig dammet. Jag kan inte lämna mina prinsar riktigt än. Jag behöver få ur mig berättelsen innan jag börjar på något nytt.

En talang

Idag kom ett refuseringsmail. En positiv sådan, men förslag på ändringar och allt. De ville uppmuntra en talang som jag trots att de tackat nej (de ville till och med läsa fler manus av mig i framtiden). Talang? Jag? Jag hann inte mer än skumma igenom texten innan det brast (fan, jag gråter bara när jag tänker på det…) Säkert inte så konstigt med tanke på vilken helvetesvecka jag har haft (bråk med Sveriges mest hatade kontrollmyndighet och annat blaj), men det kunde ju inte mitt drömförlag veta.

För liten målgrupp och inte lönsam, det är nackdelen med att skriva homoerotisk fantasy. Att skriva om två prinsar som finner varandra under de märkligaste omständigheter och faktiskt har sex. Där män uppskattar manlig skönhet och drottningar styr. Där traditionell fantasy möter modern romance — varför kan jag inte skriva normativ, mainstream litteratur? Vad är det min hjärna inte förstår? Det är väl inte så svårt att göra Love till kvinna och så är saken löst? Så lätt är det inte. Jag har alltid gått min egen väg och skriver sådant som jag själv vill läsa om, även om inte alltid ekvationen går ihop, så att säga.

Jag gillar min fantasyserie så mycket. Det gör ont att bli refuserad, men jag kanske måste finna mig i att skriva något bredare och mer “accepterat” för att över huvud taget ha en chans på den svenska bokmarknaden. Hade ekonomin tillåtit hade jag även skickat in manuset till hybridförlagen också. Kanske rent av gett ut själv via Type & Tell.

Jag är såklart oerhört tacksam över att förlaget tagit sig tid till att ge mitt manus konstruktiv kritik och jag kommer absolut läsa igenom det ordentligare när jag har samlat mig lite 🙂

Bokrecension: Midnattsljus

Áili betalade ett högt pris när hon skyddade Urseiten från Borri noaidi. Nu plågas hon av inre demoner och i ett försök att fly undan dem lämnar hon Idijärvi sameby för gymnasieskolan i Kiruna. Men allt är inte som det ska i den lappländska staden. Skrämmande saker händer, saker som verkar centrera sig runt Áili vare sig hon vill det eller inte.

Sakta återvänder ljuset till Sápmi, men med ljuset kommer också ett löfte om en sista strid. Är det en strid Áili kan vinna utan att bli någon hon inte vill vara?

Äntligen fick jag tummen ur och beställde den avslutande delen av Idijärvi-trilogin. Som de flesta av er vet slutade Gryningsstjärna med en fet cliffhanger och jag själv blev en smula uppjagad av tanken att behöva vänta ett helt år på att få veta hur det hela skulle sluta, haha.

Vad som gör Midnattsljus annorlunda är att den inte är lika fartfylld, vilket drog ner förväntningarna en aning. Jag hade nog väntat mig en slutstrid mer åt det episka hållet, men det har överlag varit en trevlig läsning. Jag gillar att de små vardagliga sakerna också skapar spänning hos läsaren.

Det enda jag har att anmärka på är att jag hade gärna sett mer av Olivia då jag verkligen gillar henne, och vargen (alltså, vad hände i slutet? *yl*), men, liksom de andra böckerna, sträckläste jag Midnattsljus.

Jag tycker att Charlotte gav trilogin en värdigt avslut. Jag var nöjd när jag slog igen boken och jag hoppas att författaren har fler ungdomsromaner på gång.

Betyg: 4/5

Bokrecension: Demonviskaren

Svek. Lögner. Olycklig kärlek. Och en uråldrig ritual som kräver blod och offer.

Iszaelda måste återuppväcka Akares. Tillsammans med Acranta ger hon sig in i dödsvärlden Saxx för att finna honom. Ett kvickt uppdrag blir en härva av missförstånd och faror; tillfångatagna av dödsguden Maevux måste de göra allt för att överleva. En arkaisk ceremoni, demoner, en jakt på sanning och ett hav av blod. Var är Akares?

Keelan vet att förhållanden mellan alv och drake är lika med dödsstraff. Ändå blir han förälskad i någon han aldrig borde ha tittat åt. Känslorna leder honom till våghalsiga beslut till häxor, lögner och de mystiska dimmorna i Eytherthlarn. Snart finner han sig fångad under en fruktansvärd förbannelse.

Vad gör man när allt känns som mörkast? När ens egen kropp börjar förändras och ens blotta närvaro är en fara för andra? Och när man gjort något så hemskt, att ingen någonsin får veta…

Låter maffigt, inte sant? Med ett omslag som för tankarna till Tolkieninspirerad power metal kan det ju inte bli bättre, tänkte jag. Mycket riktigt, jag sträckläste Demonviskaren. Vad Lovisa Wistrand gjort annorlunda denna gång är att man får följa fler huvuden, något jag önskade att författaren hade gjort från första boken. Det gav handlingen mer fyllighet och djup.

Jag möts också av ett lite lugnare tempo, mörker och erotik; kärlek vid första ögonkastet och en relation som känns mer giftig än het (bad boys är nog inte riktigt min kopp te, tyvärr…) Jag märker också att jag blir något irriterad på en karaktär som brukar någon form av tonårsslang (vilken dryg jäkel för övrigt, haha) och att jag inte riktigt hänger med överallt. Tror att en tillbakablick i början hade gjort susen.

Trots detta kunde jag inte lägga ifrån mig boken. Den olyckliga kärleken river i kroppen på mig och jag gillar att Lovisa inte räds för att ta ut svängarna när det börjar hetta till mellan karaktärerna. Det märks att det är en fantasy för vuxna. För den är mycket sexigare än ettan. Drivet i texten finns där liksom Lovisas speciella författarröst som jag faktiskt mer och mer börjar tycka om.

Förväntningarna har varit skyhöga på uppföljaren och jag tycker ändå att mycket har infriats. Författaren känns mer säker på sitt skrivande och texten håller bättre kvalitet. Jag är fortfarande lika fäst vid draken Nyx, om inte mer, och även Iszaelda har börjat växa i mina ögon. Konstigt nog fattade jag även tycke för halvdemonen Vnipos. Och slutet. Hallå?! När jag äntligen började fatta tycke henne…

Skulle jag då rekommendera Demonviskaren? Absolut. Det har varit en bra läsning och jag ser så fram emot sista delen i Alvblodstrilogin 😉

Betyg: 4/5

Här kan ni läsa recensionen jag skrev om Drakviskaren.

Tack så mycket Whip Media för recensionsexet!

Det tror jag först när jag ser det

Efter att ha ordat lite om saken på Instagram visade det sig att jag var i gott sällskap. Dock kvarstod känslan att jag kanske skulle ha gjort bättre research från början. Det var snudd på att jag ville be förlaget om ursäkt. Lyckligtvis var det inget av drömförlagen, då hade jag verkligen tagit till lipen 😛

Och jag vrider och vänder på scenariot in i det sista; om en klar majoritet gillar vad de ser, hur kommer det sig att jag aldrig tar mig över tröskeln? Det kan vara mycket som spelar in, förstås: Fel tidpunkt. Fel genre. Redan spikad utgivning. För udda. För unikt. För porrigt. Eller att jag bara är en liten skit med alldeles för stora drömmar som bara är ute efter att förändra den svenska bokmarknaden. Ett manus med ett Ranelidskt språk, intrasslade penisar och en töntig profetia.

“Du är så nära nu”, fick jag veta, men det tror jag först när jag ser det. Och varför är jag så förbannat hoppfull? Istället för att marinera mig i självhat och ge upp mitt författarskap spinner hjärnan vidare på kommande intriger i Stjärnskådartrilogin.

Och där gick jag i mål!

Äntligen, säger jag bara. Livet har varit rörigt och jag har slitit hund, men igår skickade jag äntligen in Stjärnbärarens önskan till sex olika förlag. Det känns hoppfullt på något vis. Jag har fått mycket god respons från testläsare och jag känner ett fett jävlar anamma inför bok två, men först ska jag försöka njuta av en välförtjänt semester. Jag behöver koppla bort allt ett tag. Inte tänka. Bara vara. Kanske komma till insikt. Umgås med familj och vänner.

När jag skickade in mitt förra manus var känslan mest “meh”. Nu vill jag bara ställa mig på åkern och jubla med armarna i vädret, haha. Jag borde egentligen vara försiktig med att tänka att Stjärnbärarens önskan kommer bli bok, ändå kan jag inte låta bli. Det här manuset kan vara det bästa jag skrivit, och då är jag min egen största kritiker. Jag har aldrig känt såhär när jag har författat ihop en text.

Jag räknar dock med en refuseringsfest utan dess like. Ni ska få er beskärda del av tårar och krossade författardrömmar, jag lovar 😉 Att försöka debutera med en fantasytrilogi som dessutom innehåller ljuv romans mellan två prinsar är såklart skitsvårt. Hade jag varit smart hade jag följt den litterära strömmen, men icke. Jag ska alltid experimentera och bli duktig på något som är så smalt att det aldrig skulle bli utgivet på traditionellt vis. Men tänk om…? 😛