Bokrecension: Orianas bälte

Kriget är över. Virusgudinnan är besegrad. På natthimlen syns skuggan av det som finns kvar av henne och i sin stjärnbild bär hon resterna av systrarna – jord, eld, luft och vatten.

Elementens kärnor har slukats av Dunklets drake. Men när fyra ägg har lagts kommer Oriana åter till Manhem. Så löd hennes löfte och hot. Odal återvänder till en förändrad värld där elementen inte längre är pålitliga. Han måste återställa balansen, för att förhindra fullständig förintelse. Pål utkämpar en inre strid där Svala spelar en stor roll. Hur mycket kan en person begära och längta? Och vad gör du när ingen kan uppfylla dina önskningar?

När jag fick en förfrågan om jag ville förhandsläsa och recensera Orianas bälte, som är den tredje delen i serien De fem elementen, kunde jag inte tacka nej. För jag var ju ändå nyfiken på hur berättelsen skulle arta sig efter kliffhangern i Gudarnas Skymning.

Först och främst. Det är mycket som händer. Och jag känner kanske att jag inte riktigt hängde med i svängarna. Karaktärer som färdas hit och dit och moraliska dilemman. Kanske hade berättelsen mått bra av att bromsas upp en aning och handlingen broderats ut. Trots detta är Orianas bälte den bästa boken i serien hittills. Jag märker att författaren har blivit varm i kläderna och språket sitter som en smäck. Starka karaktärer (framförallt kvinnor) och drakar. Kan det bli bättre?

Endast ett barn av alla element i balans kan förgöra energidraken. Något som får Odal att skyndsamt vilja para ihop vatten med luft och jord med eld. Pål vill så gärna ha ett barn ihop med Svala som fortfarande är osäker om hon vill. De bråkar, skiljs åt och återförenas igen. Jag märker av stressen och brådskan och hur Svala nästan tvingar sig själv att gå med på att bilda familj. Jag känner verkligen med karaktärerna.

Nu är jag mer än spänd på vad som kommer att hända framöver i De fem elementen. För nu har berättelsen verkligen tagit fart.

Betyg: 4/5

Tack så mycket för att jag fick förhandsläsa din bok, Cecilia Larsson Kostenius!

Ett nej och en möjlighet

Förlaget beslutade sig för att tacka nej till Stjärnbärarens önskan. Felet låg inte hos själva manuset, utan hos dem. De hade beslutat sig för att avvakta lite med fantasyn då de insåg att de inte kunde göra genren rättvisa. Givetvis blev jag förkrossad, det ska jag inte sticka under stol med. För någonstans trodde jag att det skulle gå vägen… Förläggaren tror verkligen på mig och mitt manus. Det passade bara inte just nu. Och hen kom med andra tips på hur jag kunde öppna upp intresset för genren och min trilogi.

Mitt i allt känslomässigt kaos kom jag på att det fanns ett förlag kvar på listan som ännu inte svarat. Jag mailade dem och frågade var i processen manuset befann sig (tror dock att de glömt bort att refusera…) Sedan hörde ytterligare ett förlag av sig till mig. Fan, det ÄR svårt. Jag menar verkligen inte att vara förmer eller vända dessa möjligheter till något negativt. Förläggaren som nyligen läst mitt manus driver också ett litet förlag, så det är inte storleken som är ett bekymmer. Det är bara det att det måste kännas bra. För är jag det minsta osäker så låser sig allt.

Som det ser ut nu verkar de renodlade fantasyförlagen ha manusstopp eller gått över till att bli hybrid, något som jag inte har råd med. Den traditionella vägen må vara krokig och stundtals överjävlig, men jag har i skrivande stund inte så mycket att välja på om jag vill få ut mina böcker. Det jag kan göra nu är att gråta ut och komma igen. Lyssna på den skrikigaste musiken Spotify har att erbjuda och klura ut en ny strategi. För visst förtjänar Stjärnskådartrilogin ett officiellt Instagramkonto?

I högen

Drygt en månad. Snart så.

Stjärnbärarens önskan ligger i manushögen i väntan på att bli läst. Det är med nagelbitande spänning som jag väntar. Förlaget får in väldigt många manus, så det är inte så konstigt att det tar lite tid. Ingen ska tro att jag glider räkmacka bara för att förläggaren ville läsa om mitt manus, men kanske nagelfars det mer än övriga alster. Sitter ändringarna eller har jag helt missat poängen? 😛

Det känns skönt att veta var i processen manuset befinner sig. Det mesta av nervositeten har släppt och jag har börjat spåna lite på uppföljaren. Ack, denna omöjliga kärlek. Så förbjuden, så vacker. Är det olikheterna som till slut driver isär dem eller är det något annat. Något mycket mörkare? Jag vill bara få ur mig berättelsen så prinsarna kan få bli lyckliga någon gång!

Tänker fortfarande lite på målgrupp, risker och lönsamhet. En förläggare har såklart (eller jag hoppas det) bättre koll än vad jag har. Jag kan bara utgå från mig själv och min egen upplevelse kring hbtq-fantasy, men kanske är det så med just mitt manus att det krävs en målgrupp motsvarande ett fullsatt Globen för att det ska vara lönsamt? Fast egentligen, det är ju bara två personer som blir förälskade i varandra och har det lite mysigt emellanåt. Varför göra en så stor grej av vad de har mellan benen?

Har jag då någon backupplan om jag skulle bli refuserad? Nära på samtliga fantastikförlag har manusstopp på obestämd tid, så det kommer att bli en utmaning. Jag har fortfarande “enmansförlaget” som fortfarande är intresserade av manuset, men jag vet inte vad jag vill. Är jag alldeles för kräsen? Samtidigt är jag inte i närheten av de ekonomiska muskler som krävs för att vända mig till hybridförlagen. För att ge ut boken själv och göra allt jobb skulle inte fungera i längden för mig. Inte för att jag på något vis är lat, det är bara inte kompatibelt med min funktionsvariation.

Jag fortsätter att hålla tummarna. För jag vet att det är många som stöttar, peppar och hejar på mig. Att vara så nära. Det känns hoppfullt.

Ett knapptryck bort

Jag kan inte fatta att Stjärnbärarens önskan är hos förläggaren. Hur manuset liksom ligger i hens inkorg i väntan på att bli läst. Jag har överanalyserat mailet, om fler utropstecken tyder på pepp eller att hen bara är trevlig (för det är hen), och inte riktigt vågat stänga ner mailprogrammet. Förläggaren skulle kika på mitt litterära experiment så snart som möjligt. Jävlar… När är snart som möjligt? Ingen stress, tänkte jag. Heh, vem försöker jag lura? Jag vill ju veta, helst igår.

Innan manuset gick iväg var jag tvungen att rådfråga en annan författare om vad som skulle stå i mailet (på riktigt, jag svettades floder). Inga utsvävningar, bara att manuset var redigerat efter deras önskemål. Sagt och gjort. Efteråt förbyttes glädjen mot tårar och gråt; jag är så rädd för att misslyckas. Så rädd för att aldrig nå hela vägen fram. För vad ska jag säga till de som tror på mig? Tanken svindlar. Skamkänslor. Vem fan tror jag att jag är? Jag vill så gärna tro att Stjärnbärarens önskan är tillräckligt bra för att bli bok. Det känns ju bra!? Jag fick nästan sätta mig på händerna för att inte dra en lång rant om varför normbrytande fantasy behövs. Det hade inte varit professionellt någonstans.

Det är stort. Man är liksom framme och nosar på mållinjen, känns det som. Att det skulle ta närmare fjorton år att komma till den punkten där man har sporadisk kontakt med en förläggare. Ibland tänker jag att jag kanske hade varit utgiven om jag bara följde strömmen, normen och vad som är accepterat. Jag är en expert på att krångla till saker. Blandar genrer hejvilt och upptäcker att jag råkar vara jäkligt bra på något som aldrig får en chans. Är det så jävla petigt vilket kön protagonisterna föredrar för stunden i en fantasy?

Det märks att jag har nerverna utanpå. Dels för att jag nyss haft mens, och dels för att jag har släppt iväg ett manus som jag har arbetat om sedan i augusti. Hur vet jag att det är tillräckligt bra? Antar att det bara är att vänta och göra något annat under tiden. Två veckor är ju ingenting alls.

Jag är klar!

Igår blev jag äntligen klar med redigeringen. Känslan går inte att beskriva med ord! 😀 Manuset blev cirka 80 000 ord långt, längre än vad jag vågat hoppas på. Åh, jag hoppas att förläggaren ska gilla ändringarna. Jag har verkligen kämpat, koncentrationssvårigheterna till trots. När jag kavlade upp ärmarna och började rensa bort allt fluff och lullull hamnade manuset på cirka 57 000 ord. Under NaNoWriMo nådde jag den mytiska gränsen på 70 000 ord. Sedan fortsatte manuset att svälla till min stora förvåning. Det fanns mer att berätta. Mer att utforska. Jag var så glad och peppad när jag satte sista punkten!

Men samtidigt är jag lite ledsen, faktiskt. Jag tror stenhårt på mitt manus, absolut, det är bara det att det är annorlunda. Skiljer sig från mängden. En sådan bok som, vad jag vet, ännu inte utkommit på svenska. Som på Goodreads går under taggarna M M Romance, Lgbt och Fantasy. En ekvation som inte vill sig riktigt än på svenska. Och jag saknar det. Den där smäktande kärleken mellan två varelser av samma kön som jag gladeligen läser om. För inte fan kan jag vara den enda i Sverige som gillar den genren? Eller?

Det är ett litet, men väletablerat förlag som ska få den stora äran att läsa om Stjärnbärarens önskan. Förhoppningsvis lyckas jag sudda ut tveksamheterna som fortfarande finns inför genren. Imorgon går manuset i väg och sedan är det bara att vänta.

Galen julrusch och en sprucken deadline

God fortsättning på er!

Det var ett tag sedan jag skrev något (och WordPress senaste innovation ‘Gutenberg editor’ tycks inte göra saken lättare, så ser inlägget märkligt ut kan det bero på det…) Julruschen är över för i år. Jag har proppat i mig orimliga mängder choklad och försökt smälta kaoset som uppstod med havererande kortläsare, dryga kunder och svettiga armhålor. Kan fortfarande inte fatta att jag lyckades installera en ny kortläsare när det var som mest hektiskt. Jag borde fan få medalj, haha 😛

Med skrivandet har det gått lite sisådär. Eftersom jag fick rycka in extra på jobbet sprack deadlinen. Först blev jag stressad med tanke på hur jag så gärna ville leverera manuset på utsatt datum, men samtidigt är det inte schysst mot förläggaren att skicka in ett hafsverk för bedömning. Nog för att manuset börjar närma sig 75 000 ord, men handlingen måste ju sitta också. Att damma av den där nygamla idén kan vara det bästa jag har gjort. Är verkligen förtjust i “varelsen” som bor i en av prinsarna 😉 Är dock inte helt nöjd med kärleksscenerna. Får se om jag kan få någon ordning på dem utan att det blir för… ahem… sexigt?

Det känns ändå så ända in i själen bra. Jag tror verkligen på Stjärnbärarens önskan. Att det faktiskt kan bli något av det. För jag har aldrig tidigare känt så starkt för en berättelse. Min berättelse. Nu tänkte jag låta manuset vila i en vecka, men i januari ska det vara klart. Jag är supernervös! Tänk om hen inte gillar ändringarna? Tänk om jag har missförstått och gjort fel? Det kommer hursomhelst bli en mycket spännande väntan.

500 om dagen

Med NaNoWriMo alldeles runt hörnet och jobb i december tänkte jag satsa på att bli helt klar med manuset till sista november. Sedan får det vila någon vecka innan det går iväg till förlagen som kommit med konstruktiv kritik. Jag har fortfarande svårt att ta in att två förläggare ska bläddra i mitt litterära experiment. Igen 😮 Det måste ju ha blivit fel någonstans. Jag menar, vem läser fantasy som utmanar dess heliga principer? Det må vara stort utomlands med fagra män som ligger med varandra och uträttar stordåd, men här? Vill folk läsa sådant? Innerst inne vet jag det. För det hade nog låtit annorlunda om jag plockat bort all magi, gett mina prinsar vanliga namn och satt dem på ett gymnasium någonstans i Stockholm. Jag som inte är hetero hade jublat om jag hittat mer fantasy med bisexuella karaktärer. På svenska. Och jag tycker jag börjar se det mer och mer hos de mycket små fantasyförlagen. Och när allt kommer omkring. Vad spelar läggningen för roll?

Sedan är det såklart en kostnadsfråga. Har de råd att satsa på något som i är i det närmaste unikt? Det är två små förlag där det ena är mindre än det andra. Liksom i startgroparna och på väg att utöka sin utgivning. Det andra är mer känt. Att vara tillräckligt övertygande kan bli svårt.

Hur som, upplägget är minst 500 ord om dagen under NaNoWriMo. Jag har skalat bort allt fluff och utfyllnad och raderat ungefär en femtedel av manuset. Det var inget lätt beslut, men det är så mycket bättre än det var innan. Har givetvis tjuvstartat lite då jag inte kan hålla mig, haha. Det måste ju vara ett gott betyg om jag som författaraspirant blir uppslukad av min egen berättelse? En sexscen fick jag dock stryka då den blev lite malplacerad, men det innebär bara att prinsarna får mer tid för varandra 😉

Ska ni också delta i NaNoWriMo i år?

Andra gången gilt?

Ett av drömförlagen ville gärna se en omarbetad version av Stjärnbärarens önskan. Mitt manus. Mina ord! Det är så mycket att ta in, så stort. För även om jag inte är garanterad utgivning, ville de ändå se om ändringarna de föreslog varit till någon hjälp. Helvete, jag är inte värdig. Hur ska jag nu lyckas få ordning på mig själv och skapa rutiner för mitt skrivande? Jag som annars tar det lite som det kommer och skriver när inspiration finns? Nu måste jag verkligen koncentrera mig på att redigera klart manuset och polera det tills det skiner. För jag VET att det finns läsare. Jag måste bara övertyga förlaget att så är fallet.

Jag är glad, och rädd. Där finns paniken och möjligheterna. Här krävs noggrannhet och finess. Att inte slarva eller stressa igenom manuset. Det finns inget datum för inlämning, men jag tänkte mig att någon gång innan jul får det bli. Det känns som ett bra mål. Just nu är det mycket tankar som snurrar. Jag är så tacksam att jag fått den här möjligheten. Att jag ändå skriver så pass bra att även förlagsfolk vill läsa.

Lite sådär lagom förvirrad

Förlaget med stort F beslutade sig för att tacka nej till Stjärnbärarens önskan. Är inte speciellt uppgiven, faktiskt. Vad som däremot förvånade mig var att de hade klassat mitt manus som young adult, en genre som de tydligen inte gav ut, men ändå hade som kategori på sin hemsida med ett gäng olika titlar. Öh… Så vitt jag vet var det ett fantasymanus jag skickade till dem, vilket de var helt fine med efter att jag hade pratat med dem på Bokmässan, men okej (bitter, much…?)

Nåja, det finns väl inte så mycket jag kan göra, mer än att fortsatta redigera mitt litterära experiment och hoppas på att någon annan nappar.

Där traditionell fantasy möter modern romance

Manuset är kaos.

Kapitel har kastats om. En karaktär har fått en mer framträdande roll. Gestaltningen har setts över och nu klurar på hur jag ska få in lite mer action (utöver de härliga kärleksscenerna, såklart) och dialog mellan karaktärerna. En spännande balansgång, helt klart. Sedan ska manuset fyllas på med nya kapitel och få ett nytt slut 🙂

Fyra månader har passerat. Fick veta att det lilla fantasyförlaget inte hunnit läsa än och att resterande förlag har otroligt mycket att göra. Fullt förståeligt med tanke på hur mycket nytt som släpps nu lagom till Bokmässan och all planering runtomkring. Själv har jag börjat landa lite. Det är inte så fantastiskt att ha mailen öppen i bakgrunden längre. Fokus läggs på annat. Jag har successivt börjat kunna koncentrera mig på att redigera än att vänta. Bara det är en seger i sig, haha. Nu kan jag också visa er hur illustrationen blev:

Är den inte fin? 😀 En smått modifierad scen ur Stjärnbärarens önskan (egentligen skulle de ha varit nakna och “nyälskade”, men Mathia kunde tyvärr inte måla naket på det viset för sin arbetsgivare). Lite Harlequin-feeling (tänk om det ändå kunde släppas romance med undersköna män på omslaget), men jag gillar det.

Blev en rätt kort uppdatering, men jag har faktiskt inte så mycket att skriva om för tillfället. Det är bara redigering och jobbsök som gäller just nu 🙂

Characters © Anna Pettersson/fantasyrealm.se
Illustration © Mathia Arkoniel