Stockholms litteraturmässa

Så, hur var det då på mässan? Föll det den skraja skiten i smaken? Kan med en gång säga att det blev en mycket intressant upplevelse. Timmarna innan var jag helt uppe i varv och tyckte jag såg ut som skit; kjolen förstärkte bara min litenhet och stupbyxorna hade korvat sig vid ljumskarna. Jag skulle ju ändå möta upp debutanten Lovisa med sällskap utanför kulturhuset där mässan skulle hållas. Fan, och parfymen doftade inte alls som jag trodde. Sambons uppmuntran bet inte heller något nämnvärt på mig.

Något darrig traskade jag iväg till Sergels torg. Visitkorten kändes som bly i axelväskan. I foaljé 3 skulle marknaden finnas; representanter från förlag, egenutgivare, hybridförlag, tidskrifter och mer därtill. Näe, att börja langa ut visitkort kändes inte det minsta lockande. Vem skulle bry sig? Jag gungade fram och tillbaka på stället i mina MBT-skor. Det var som att jag hade förträngt hur jag gjorde på Bokmässan i Göteborg. Då gömde jag mig i och för sig i Fantastikgränden, men ändå. Här var allt litet och gemytligt. De såg mig. Och jag såg dem. Det fanns ingenstans att gömma sig. Jag försökte hålla rösten stadig. Inte stamma. Inte göra bort mig. Jag står snart på örat. Nu skiter jag i detta och går tillbaka till hotellrummet.

Vi gick några rundor bland bokborden. Jag kände mig inte alls som någon författare. Bara en wannabe med alltför stora drömmar. Jag fick då syn på en tjej, Nina J. Lux, som gav ut sina böcker själv (YA urban fantasy), och någonstans där släppte spärren och orden vågade sig försiktigt ut, och utan någon större panik räckte jag över första visitkortet. Fick fin respons på mitt val av genre, vilket gjorde att jag kunde slappna av något.

Näst på tur var Modernistas bord. Och där kände jag svetten bryta fram. De gav ut fantasy, och jag var välkommen att skicka in, men kanske skulle jag berätta lite kortfattat vad det är för fantasy jag skriver. Bara för att, liksom. Äsch, jag låter mina prinsar sköta snacket. Darrhänt ger jag tjejen på andra sidan mitt visitkort och håller bokstavligen på att sjunka igenom golvet.

“Okej, jag vidarebefordrar detta till manusgruppen.”

Du skulle göra vad?! Där och då ville jag nästan ha tillbaka visitkortet och glömma att jag ens frågade. För jag har ju i alla fall ingen chans. Min kropp darrade så mycket att jag hade svårt att hålla balansen. Fy fan, vad jag är löjlig! Jag måste väl ändå kunna stå för skiten jag skriver? Sedan bekantade vi oss med Novellix, som jag förstått är ett förlag som ger ut klassiska noveller, bland annat. Där kunde jag givetvis inte låta bli att plocka på mig lite böcker eftersom tjejerna var så trevliga. Utbytte också några meningar med företaget BoD, för visst har tanken funnit på att ge ut boken själv. De tyckte förstås att det var enklare att bli egenutgivare och utnyttja deras tjänster, men eftersom jag är knäpp tänker jag fortsätta leta förlag och agenturer.

Så, vad fick jag då ut av dagen? Jag fick träffa en mycket trevlig skrivarvän som jag hoppas få träffa igen. Jag lyckades prata med folk jag inte känner. Jag delade ut två visitkort. Jag gick trött och belåten tillbaka till hotellet och började planera inför kommande mässor. Och då blir det ännu bättre.

Snart dags för mässa

Imorgon är det Stockholms litteraturmässa, och jag sitter bokstavligen som på nålar. Det är inte lika illa som den gången jag skulle besöka Bokmässan med stort B. Nu har jag åtminstone ett hotell inom gångavstånd om jag behöver vara ifred (rapport kommer senare). Visitkorten är nerpackade och jag försöker komma ner i varv efter allt semesterskoj. Man har ju liksom vräkt i sig sötsaker på Taxinge slottscafé och traskat runt i Gamla stan tillsammans med bästis, bland annat.

Dilemmat just nu är hur jag ska representera mig själv som författaraspirant. Jag är rätt tråkig. Och skulle jag bära högklackat dagen till ära skulle jag med största sannolikhet stå på örat. Och jag svettas som en gnu på savannen när jag är nervös. Och jag stammar. Och jag tänker bara på snuskigheter när det kommer till mina prinsar. Och jag äger inget färgglatt eller utmärkande, utan kommer vandra omkring som en vilsen skugga bland bokhögar och bord. Och så ska jag få den äran att träffa en debutant också…

Ändå hoppas jag att jag på något vis “tappar” etuiet i golvet så visitkorten flyger all världens väg. Bli avslöjad. Jag avskyr att prata om mig själv och vad jag gör, för i mitt huvud tvivlar jag skarpt på att någon skulle bry sig eller bli intresserad, något som hänger ihop med min sociala fobi. Alla andra är så mycket bättre än vad jag är. Jag ska bara hålla käft. Helst stå i ett hörn och skämmas.

Äsch, jag tänker bara säga att jag skriver fantasy, om någon skulle fråga. Och skulle ett mer utvecklat svar krävas skulle jag nog säga som det var, att det är homoerotiskt och helt jävla awesome.

Alternativt skulle jag något darrhänt räcka över ett visitkort och hoppas på att personen jag pratar med inte blir vit av förfäran och flyr sin väg.