Förlagsletande

Vad är det egentligen som tagit sådan tid? Jag har nog aldrig spenderat så många timmar på att vaska fram potentiella förlag till mitt litterära experiment. Förra gången gjorde jag allt för att sticka ut och jag tänkte att ett massutskick kanske vore på sin plats. I runda slängar kanske jag spenderade närmare fyrahundra spänn på vadderade, frankerade kuvert. Det var puderrosa följebrev, illustrationer utskrivna på svindyrt akvarellpapper och ett manus som inte var det minsta genomarbetat. För visst skulle de kasta sig över manuset vid blotta åsynen av mina hånglande prinsar? Så här i efterhand garvar jag bara åt det.

Min väg till författarskapet har varit minst sagt snårig. Jag tror inte förlagen var redo för denna typ av litteratur för tio år sedan när jag började utforska “min” genre. Visserligen var kärleksscenerna inte lika grafiska som de är nu; det fanns liksom ingen tillstymmelse till erotik; han knöt upp byxorna — ny scen! I Stjärnbärarens önskan kan man åtminstone förvänta sig lite mer än så 😉

Så, vad har jag för planer inför mitt kommande manusutskick? Jag har ett tydligt koncept, det står liksom i headern, men jag behöver vässa till premissen något; vad går boken/trilogin ut på? Det är lite som att skriva en baksidetext. Och sedan, vem är författaren bakom verket? Jag är urdålig på att presentera mig själv. Jag är så ointressant som man bara kan bli, haha.

Finliret återstår, som sagt. Och om manuset blir klart om en eller fem veckor. Vad gör det? För i slutänden vill jag leverera ett manus som jag är nöjd med. Och det tror jag förlagen håller med om. Det får aldrig bli en tävling, kom ihåg det 🙂

Snart i mål

God fortsättning på er.

Sakta men säkert börjar jag närma mig mål. Älskade skitmanus, som varit fylld med stavfel, så, liksom, plötsligt, såg och fniss. Jag har blivit bekant med begreppet “kill your darlings” och tagit av stödhjulen. Och det blir väldigt bra, om jag får säga det själv. Kärleksscenerna är top notch, fast alla vet nog vid det här laget min fäbless för att skriva erotik som involverar fagra män 😉

2017 var ett spännande skrivarår. Höjdpunkten var helt klart att få en del av Stjärnbärarens önskan publicerad i Tidningen Skriva. Att någon sett potential i min text. Sedan det fina utlåtandet som jag fick från Enberg Agency. Jag förstås medveten om att det troligtvis inte kommer leda fram till ett antagningsbesked. Ändå är jag hoppfull. För det känns så ända in i själen bra!


 

 

 

 

Bloggen kommer rulla på som vanligt efter att manuset är klart, så ha tålamod. Har nämligen ett hett recensionsexemplar att sätta tänderna i 😉

Småfix kvar

Om man nu kan kalla det småfix. Jag har precis blivit bekant med begreppet “kill your darlings” och manuset har krympt ytterligare. Ändå känns det som att manuset innehåller mer av allt. Mer handling, liksom.

Jag är faktiskt mer nervös nu än tidigare. Efter mina femton minuter i Tidningen Skriva känns det mycket verkligare på något vis. Och jag tänker på förlaget med stort F som ska få läsa det (och den där surrealistiska känslan när även det finska och danska kontot följer en). På alla andra förlag som jag valt ut till detta litterära experiment. Jag har aldrig ägnat så mycket tid åt att leta förlag till ett manus som nu, haha. Det känns faktiskt riktigt bra, för jag vill ändå tro att det är nu det händer. Jag vill också skrika ut min glädje på sociala medier och vifta med mitt efterlängtade förlagskontrakt!

Vid årsskiftet går manuset iväg och jag kan äntligen fokusera på del två som har fått arbetstiteln Drömvandrarens hemlighet. Åh, mer intriger, mer sex, mer magi! Jag längtar 😀

Stjärnbärarens önskan i Tidningen Skriva

Ja, ni läste rätt. Nu går det läsa ett utdrag ur Stjärnbärarens önskan under rubriken Lektören läser! 😀 Jag har aldrig fått en längre text publicerad. Aldrig. Detta är stort. Så himla stort! Att lektören sett potential och att fler kommer att läsa… Ja, jäklar. Vad har jag gjort. Det är helt sanslöst. Att en liten del av manuset med stort M har hamnat i mitt favoritmagasin för skrivande människor. Jag fulgråter. För som jag har kämpat med mitt eget skrivande och så många gånger jag velat ge upp. Nu finns jag där. I ett sammanhang. Jag är en skrivande människa. Svart på vitt.

Tidningen Skriva #7 2017

Gestaltningen har alltid varit ett gissel för mig. Jag är rädd för att något ska missförstås. Säkerligen en rest från när jag bråkade med diverse myndigheter. Jag var extremt noggrann med att beskriva felet/bristen/problemet ur alla tänkbara vinklar så inget kunde tolkas fel, haha. Manuset har fått ett helt nytt flow i alla fall!

Och hej, förresten. Nu är jag tillbaka igen. Kommer uppdatera lite sporadiskt nu under slutspurten av redigeringen. Jag är taggad på att börja leta förlag igen och se refuseringarna samlas på hög 😉 Det är ju en del av författarskapet.

Bloggpaus

Nu när jag har fullt upp med jobb och redigering kommer jag göra ett litet uppehåll här på bloggen. Jag kommer fortfarande göra små uppdateringar på Instagram (heter anna.pettersson.forfattare där), så följ mig gärna där om ni vill följa redigeringsprocessen 🙂

Stjärnbärarens önskan har svällt rätt mycket nu och jag hade ingen aning om hur mycket redigering det skulle komma att bli i slutänden. Att bli klar på en månad känns uteslutet, haha, men lagom till årsskiftet borde manuset vara tillräckligt bra för utskick. Jag är väldigt peppad samtidigt som jobbet tar upp en del tid. Jag har inte riktigt hittat balansen än mellan det och skrivandet. Och det här med att ta sig tid… det får jag helt enkelt bli bättre på. Tror det hette någonting med disciplin…

Därför är det också ytterst tveksamt om jag kommer delta i NaNoWriMo i år. Jag vill väldigt gärna fortsätta på tvåan, men nu när handlingen är helt omkullkastad i ettan behöver jag skriva nytt synopsis. Nåväl, vi får se hur det blir.

Reflektioner

Med en dryg månad kvar till Bokmässan börjar såklart reflektionerna komma, om det verkligen är en så bra idé att jag åker. Jag vet att jag längtar, det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot det, ändå kan jag inte låta bli att vrida och vända på olika scenarier som utspelar sig i mitt huvud. Detta kan bli väldigt bra, men också helt åt helsike fel. Det finns liksom inget mellanting i min värld. Jag är rädd för att vara till besvär och i vägen. Jag är inget märkvärdigt. Och det är så dumt att jag tänker på det viset. För visst får jag också drömma om att bli utgiven och skriva passionerat om undersköna män som finner varandra? Det skulle aldrig falla mig in att börja prata om mitt eget skrivande om det inte fanns tillfälle för det. Om ingen frågar, förstås. Det är väl lite därför som jag tryckt upp ett linne på skoj just för att den frågan ska ställas. Kanske inte min mest briljanta idé, känns en aning kontraproduktivt så här i efterhand, men det kan vara kul att utmana sig själv och se hur reaktionerna blir 😉

Och på tal om skrivandet så går det sakta men säkert framåt. Tanken är att bli klar med redigeringen innan Bokmässan. Agenten föreslog mer romance, att kärleken mellan Love och Melinde verkligen får ta fart i första boken, och det håller jag med om. Åh, de är så fina tillsammans!  Frågan är om jag ska satsa på mitt wildcard eller om jag ska hålla mig till förlagen jag skickade mitt gamla manus till? Jag försöker undvika spontanutskick i största möjliga mån med detta manus. Jag vill hellre presentera mig och mitt verk för potentiella förlag. Det är ju som sagt lite speciellt att skriva samkönad erotisk fantasy på svenska. Och dessutom en serie. Visst kan jag alltid överraska dem, men det känns inte rätt. Förhoppningsvis klarnar det när jag besöker Fantastikgränd i år. Sedan jag började jobba i bokhandeln har jag blivit mer kräsen och fått ett helt annat perspektiv på böcker och skrivandet. Förra gången sket jag fullständigt i vilket förlag det blev, nu är jag mer återhållsam.

Jag är nervös. Inte bara inför mässan, utan också för att jag är ett litet steg närmare ett “ja”. Att jag kommit så pass långt att mitt manus har blivit kallad för bladvändare, att protagonisterna är så fina tillsammans, att chanserna för att bli antagen faktiskt har ökat, om än mikroskopiskt. Och det tack vare att jag skrotade mitt gamla manus helt och började om på nytt. Det var då allt föll på plats. Jag vet inte om det finns något förlag som är redo för mina prinsar, men med alla ungdomsböcker med HBTQ-tema som kommit ut på senare tid, hoppas jag att det också finns plats för min fantasy.

Jag är överväldigad

Jösses, statistiken sköt visst i höjden efter gårdagens blogginlägg. Välkomna hit! Och tack för mailen angående recensionsex. Jag är fortfarande stum, haha. Jag hade inte väntat mig att författaren skulle nyttja sina kanaler och länka hit. Kändes mycket märkligt att klättra upp flera placeringar på bloggtopplistorna utan att förstå varför.

Det har varit lite dåligt med recensioner på sistone eftersom jag har fullt upp med mitt eget skrivande, men som ni ser är det fantasy i alla dess former som lockar mest, speciellt homoerotisk sådan. Ibland kan också en och annan ungdomsroman slinka med. Ni får jättegärna komma med förslag på vad ni vill läsa i bloggen 🙂

Tanken just nu är att ägna augusti månad åt att redigera manus efter responsen som jag fick. Jag är fortfarande otroligt pepp på att göra Stjärnbärarens önskan så bra som möjligt. Handlingen är minst sagt omkullkastad nu.


En riktig bladvändare!

Låt er inte luras av titeln, ty det gick inte riktigt hela vägen denna gång heller, men jag deppar inte. Okej, kanske lite. Det är så klart alltid surt att snubbla på målsnöret, men jag blev fullkomligt överväldigad av den fina responsen:

“[…] Du har skapat en fin värld här. Det har varit en bra läsning. En riktig bladvändare, fint lättillgängligt språk detta trots aningen ‘gammaldags’ dialog som det gärna får vara i fantasy och med deras egna språk inblandade.”

Ja, jäklar. Och de orden kommer från en bokbranschmänniska som tycker det är riktigt kul att jag vågat ta mig an denna typ av genre, för jag gör det tydligen riktigt bra 😮 Och den där underbara känslan som uppstår när:

“[…] Men du beskriver däremot sexscener väldigt bra så det ger en fin kontrast till vad som är äkta kärlek och vad som är hyckleri.”

Detta är det mest positiva utlåtande jag någonsin fått! Är det nu man vågar hoppas på att det kommer att gå vägen, för jag kan ju uppenbarligen skriva? Agenten tyckte absolut att jag skulle fortsätta jobba med manuset och inte ge upp. Utlåtandet gav mig många matnyttiga tips och helt plötsligt kändes trilogin helt genomförbar 😀 Jag är ivrig på att få sätta igång, men jag tänkte låta responsen sjunka in ytterligare och se över utgivningsmöjligheterna. Jag ser nu att majoriteten vill ha mer fokus på Love och Melinde i första boken, och det ska de få 😉


Så jäkla dumt det låter

Det finns säkert massvis som kunde ha gjorts bättre. Berättelsen haltade lite mot slutet och kanske flög protagonisten fram och tillbaka onödigt mycket mellan olika scener, fast vem är jag att döma? Jag var bara så jäkla less på manuset att jag inte såg storyn för alla ord. Perfektionisten inom mig primalvrålade och jag ylade ikapp, för jag ska inte tro att jag är en författare bara för att jag har skrivit ett halvdant manus som i princip har krävt tolv års tankeverksamhet. Så jäkla dumt.

Och jag börjar förstås se en ljusning efter allt slit. Att hålla förväntningarna nere går liksom inte längre. Jag tar för givet att agentens vänlighet och nyfikenhet kommer att leda till något annat. Invaggad i någon falsk trygghet går jag med ångesten ringlades våt och kall i magen. Jag tittar till mailen oftare än jag borde och vill bara få det överstökat. Få höra precis som det är, att jag inte duger.

Oavsett vad kommer jag i alla fall få någon form av respons. Jag har nått ytterligare ett delmål på min resa mot utgivning. Innerst inne är jag oerhört tacksam, men känslan av att inte vara tillräckligt bra är svår att tackla. Jag vet att jag kan, ändå sitter det en liten djävel på axeln och talar om för mig att det är lika bra att skita i allt och gå vidare. Varför är det så svårt att ge sig själv en klapp på axeln att man faktiskt försöker? Dramaturgin har varit ett gissel och att plöja skrivhandbok efter skrivhandbok har i slutänden bara lett till tårar. Det är frustrerande när jag inte förstår hur ramverket fungerar, med planteringar, vändpunkter, hjältens resa, karaktärsutvecklingar etcetera.

Men jag kämpar vidare. Någon gång ska det gå, så det så.

Och där gick manuset iväg

Duktigt less på manuset klickade jag på “skicka”. Nu är det i väg, och ångesten kom såklart som ett brev på posten, såsom den brukar göra när jag lämnar ifrån mig något jag jobbat på en längre tid. Det suger till i magen och en massa tankar far omkring i huvudet. Har jag nu förstått hur en roman är uppbyggd, eller har allt nötande varit till ingen nytta?

Det känns ändå bra att få lite distans till manuset. Jag känner för att skriva något nytt. Kanske ta tag i ett gammalt manus. På jobbfronten har jag haft rätt mycket att göra, och med en deadline, som jag fick flytta fram en vecka, höll jag på att bryta ihop. Jag vet att manuset inte är perfekt, men jag kände ändå en viss stolthet mitt i virrvarret av känslor. Det finns, vad jag tror, en början, en mitt och ett slut 🙂