När allt blir en tävling

Skiten MÅSTE bli klart. Helst igår. Visst är det så att de femtio första sidorna måste sitta som en smäck? Kan jag typ skita i att göra vid den här passagen och hoppas på det bästa? Det kliar i fingrarna. Allvarligt talat, skitmanuset står mig upp i halsen och jag vill bara skicka in det.

Fast. Om jag över huvud taget ska ha en chans att bli antagen, om det så blir av förlagen med stort F eller något annat, måste manuset vara top notch, precis som sexscenerna. Jag erkänner att jag är stressad, irriterad och fruktansvärt disträ. Dels för att min arbetsförmåga är under utredning (jag får inte jobba under tiden) och att en misstanke om ADD finns, och dels för att jag jämför mig med andra. Det är ofta där jag hamnar till slut. När allt blir en tävling och jag tappar fokus. Jag vill också vara snygg, smart och disciplinerad *yl* varför kan jag inte vara som den och den och den personen? Vad är det jag inte förstår?

Typ så.

Jag skäms. Först tänkte jag skicka iväg manuset redan vid årsskiftet. Jag andades verkligen flow! Sedan kom livet emellan och jag fick skjuta på deadlinen. Efter att ha resonerat lite med mig själv kom jag fram till att jag behöver februari månad på mig också att bearbeta manuset. Nu får det vila en vecka. Under tiden fortsätter jag strukturera Drömvandrarens hemlighet.

Tankar kring egenutgivning

Tänkte spinna vidare lite på det här inlägget som jag skrev för ett tag sedan. Jag funderade då rätt mycket på om jag skulle ta steget och ge ut själv. Efter otaliga standardrefuseringar kanske egenutgivningen var det bästa alternativet för att nå ut med Stjärnbärarens önskan.

När jag bestämde mig för att släppa mitt gamla manus och gå vidare hade jag fått rådet att satsa på att ge ut själv. För enligt lektören skulle inget förlag våga satsa på det. Manusets “unikhet”, språket och i viss mån erotiken. Det skulle bara locka ett fåtal läsare. Jag har också blivit rekommenderad att byta genre genom åren, men eftersom jag är envis som synden plockade jag det allra bästa ur mina tidigare storverk och tryckte in dem i mitt nuvarande manus. Och, tja, kommentarerna har varit övervägande positiva och jag hamnade på ett hörn i Tidningen Skriva, men jag skriver fortfarande i en subgenre som knappt existerar i utgiven form på svenska. Är egenutgivningen fortfarande lockande?

Det finns författare som tokhyllar konceptet och det finns författare som aldrig skulle kunna tänka sig en sådan lösning. Jag ligger någonstans däremellan. Kanske mer åt det sistnämnda om jag ska vara ärlig. Det finns såklart böcker som senare plockats upp av ett traditionellt förlag och blivit riktiga storsäljare, men tanken på att dra i alla trådar själv gör mig alldeles matt. Ekonomin ska gå ihop. Tjänster ska köpas. Tryckkostnader. Layout och formgivning. Ska det vara en fysisk bok eller en e-bok, eller kanske både och? Lektör. Redaktör. Annonser. Recensionsexemplar. Himmel… Visst kan man få hjälp med allt, men det kostar också därefter. Jag vill gärna se min bok i fysisk form, med silverglittrig kant (tänk Vitormen, Pax 8), hård pärm och ett omslag à la Harlequin med mina prinsar på. Det hade varit drömmen. Det hade med största sannolikhet blivit väldigt dyrt. Om jag blir antagen, litar jag på att förlagen tar fram ett omslag som lockar till läsning. Kanske blir det inte lika sensuellt som jag vill ha det, men det är innehållet som räknas 😉

“Men tänk dig friheten att kunna göra som du vill! Du tjänar 100% per såld bok!”

Och den ekonomiska biten? tänker jag, överväldigad av all fakta som presenteras på löpnade band i kommentarsfältet. Jag har inte råd.

“Ta ett lån! Du kommer tjäna in det. Jag lovar. Skit i förlagen och kör!”

Jag är inte ens berättigad till att ta ett lån utan sambons hjälp, tänker jag något skamfullt. Jag är funktionsvarierad med en fyrfilig Autobahn i skallen. Hur ska jag kunna hålla koll på allting?

“Publicera boken gratis som en PDF! Då kommer du också se hur många läsare du har!”

Det hade jag absolut kunnat göra, men hur seriöst är det? tänker jag och börjar förbanna mig själv som skriver i en så snäv genre som homoerotisk fantasy.

“Det kommer krävas ett mirakel om någon ska våga satsa på ditt projekt…”

Tack för den syrliga kommentaren, tänker jag nedstämt. Jag har skrivit i den här genren sedan jag var sjutton. Jag kan fortsätta ett tag till tills någon nappar.

I slutänden är belöningen större, men jag anser att de där extrapengarna jag hade kunnat tjäna på min egenutgivna bok gott kan gå till de bokbranschmänniskor som har koll på processen. Jag vill kunna lägga allt fokus på att skriva, för det är ju det jag kan bäst. Sedan finns det förstås hybridförlag, men det skriver jag om i ett annat inlägg 🙂

Förlagsletande

Vad är det egentligen som tagit sådan tid? Jag har nog aldrig spenderat så många timmar på att vaska fram potentiella förlag till mitt litterära experiment. Förra gången gjorde jag allt för att sticka ut och jag tänkte att ett massutskick kanske vore på sin plats. I runda slängar kanske jag spenderade närmare fyrahundra spänn på vadderade, frankerade kuvert. Det var puderrosa följebrev, illustrationer utskrivna på svindyrt akvarellpapper och ett manus som inte var det minsta genomarbetat. För visst skulle de kasta sig över manuset vid blotta åsynen av mina hånglande prinsar? Så här i efterhand garvar jag bara åt det.

Min väg till författarskapet har varit minst sagt snårig. Jag tror inte förlagen var redo för denna typ av litteratur för tio år sedan när jag började utforska “min” genre. Visserligen var kärleksscenerna inte lika grafiska som de är nu; det fanns liksom ingen tillstymmelse till erotik; han knöt upp byxorna — ny scen! I Stjärnbärarens önskan kan man åtminstone förvänta sig lite mer än så 😉

Så, vad har jag för planer inför mitt kommande manusutskick? Jag har ett tydligt koncept, det står liksom i headern, men jag behöver vässa till premissen något; vad går boken/trilogin ut på? Det är lite som att skriva en baksidetext. Och sedan, vem är författaren bakom verket? Jag är urdålig på att presentera mig själv. Jag är så ointressant som man bara kan bli, haha.

Finliret återstår, som sagt. Och om manuset blir klart om en eller fem veckor. Vad gör det? För i slutänden vill jag leverera ett manus som jag är nöjd med. Och det tror jag förlagen håller med om. Det får aldrig bli en tävling, kom ihåg det 🙂

Snart i mål

God fortsättning på er.

Sakta men säkert börjar jag närma mig mål. Älskade skitmanus, som varit fylld med stavfel, så, liksom, plötsligt, såg och fniss. Jag har blivit bekant med begreppet “kill your darlings” och tagit av stödhjulen. Och det blir väldigt bra, om jag får säga det själv. Kärleksscenerna är top notch, fast alla vet nog vid det här laget min fäbless för att skriva erotik som involverar fagra män 😉

2017 var ett spännande skrivarår. Höjdpunkten var helt klart att få en del av Stjärnbärarens önskan publicerad i Tidningen Skriva. Att någon sett potential i min text. Sedan det fina utlåtandet som jag fick från Enberg Agency. Jag förstås medveten om att det troligtvis inte kommer leda fram till ett antagningsbesked. Ändå är jag hoppfull. För det känns så ända in i själen bra!


 

 

 

 

Bloggen kommer rulla på som vanligt efter att manuset är klart, så ha tålamod. Har nämligen ett hett recensionsexemplar att sätta tänderna i 😉

Småfix kvar

Om man nu kan kalla det småfix. Jag har precis blivit bekant med begreppet “kill your darlings” och manuset har krympt ytterligare. Ändå känns det som att manuset innehåller mer av allt. Mer handling, liksom.

Jag är faktiskt mer nervös nu än tidigare. Efter mina femton minuter i Tidningen Skriva känns det mycket verkligare på något vis. Och jag tänker på förlaget med stort F som ska få läsa det (och den där surrealistiska känslan när även det finska och danska kontot följer en). På alla andra förlag som jag valt ut till detta litterära experiment. Jag har aldrig ägnat så mycket tid åt att leta förlag till ett manus som nu, haha. Det känns faktiskt riktigt bra, för jag vill ändå tro att det är nu det händer. Jag vill också skrika ut min glädje på sociala medier och vifta med mitt efterlängtade förlagskontrakt!

Vid årsskiftet går manuset iväg och jag kan äntligen fokusera på del två som har fått arbetstiteln Drömvandrarens hemlighet. Åh, mer intriger, mer sex, mer magi! Jag längtar 😀

Stjärnbärarens önskan i Tidningen Skriva

Ja, ni läste rätt. Nu går det läsa ett utdrag ur Stjärnbärarens önskan under rubriken Lektören läser! 😀 Jag har aldrig fått en längre text publicerad. Aldrig. Detta är stort. Så himla stort! Att lektören sett potential och att fler kommer att läsa… Ja, jäklar. Vad har jag gjort. Det är helt sanslöst. Att en liten del av manuset med stort M har hamnat i mitt favoritmagasin för skrivande människor. Jag fulgråter. För som jag har kämpat med mitt eget skrivande och så många gånger jag velat ge upp. Nu finns jag där. I ett sammanhang. Jag är en skrivande människa. Svart på vitt.

Tidningen Skriva #7 2017

Gestaltningen har alltid varit ett gissel för mig. Jag är rädd för att något ska missförstås. Säkerligen en rest från när jag bråkade med diverse myndigheter. Jag var extremt noggrann med att beskriva felet/bristen/problemet ur alla tänkbara vinklar så inget kunde tolkas fel, haha. Manuset har fått ett helt nytt flow i alla fall!

Och hej, förresten. Nu är jag tillbaka igen. Kommer uppdatera lite sporadiskt nu under slutspurten av redigeringen. Jag är taggad på att börja leta förlag igen och se refuseringarna samlas på hög 😉 Det är ju en del av författarskapet.

Bloggpaus

Nu när jag har fullt upp med jobb och redigering kommer jag göra ett litet uppehåll här på bloggen. Jag kommer fortfarande göra små uppdateringar på Instagram (heter anna.pettersson.forfattare där), så följ mig gärna där om ni vill följa redigeringsprocessen 🙂

Stjärnbärarens önskan har svällt rätt mycket nu och jag hade ingen aning om hur mycket redigering det skulle komma att bli i slutänden. Att bli klar på en månad känns uteslutet, haha, men lagom till årsskiftet borde manuset vara tillräckligt bra för utskick. Jag är väldigt peppad samtidigt som jobbet tar upp en del tid. Jag har inte riktigt hittat balansen än mellan det och skrivandet. Och det här med att ta sig tid… det får jag helt enkelt bli bättre på. Tror det hette någonting med disciplin…

Därför är det också ytterst tveksamt om jag kommer delta i NaNoWriMo i år. Jag vill väldigt gärna fortsätta på tvåan, men nu när handlingen är helt omkullkastad i ettan behöver jag skriva nytt synopsis. Nåväl, vi får se hur det blir.

Den fisljumna varmkorvens återkomst

Då var vi där. Igen. Manuset suger. Inte så konstigt kanske eftersom jag befinner mig mitt i värsta redigeringsdjungeln och ser inte vart jag sätter fötterna. Så mycket spretar texten. Och mitt i min ågren mailade jag förlaget med stort F och frågade hur färdigt manuset behöver vara vid inskickning. Tyckte jag var asduktig. Sedan började jag oroa mig för att vara alldeles för påträngande och lade redigeringen åt sidan. Fint.

Nej, manuset har samma utstrålning som en fisljummen varmkorv. Kanske kan det bli en grillare med senap om jag anstränger mig. Jag är banne mig inte mottaglig för positiv respons nu. För helvete, manuset är ju bra! En riktig bladvändare, sexet är top notch och Love och Melinde är som gjorda för varandra. Ändå sitter jag här och letar fel. Skrivandets vedermödor i ett nötskal. Jag har fått två positiva refuseringar och en standard. Det borde väl ändå säga något om manuset? Att jag har en mikroskopisk chans att lyckas. Och jag sitter där som någon slags bitterfröken och vill bara ge upp. Och jag som hade planerat en trilogi och en fristående uppföljare här.

Det var det som var det fina med att gå en skrivarkurs. Textsamtalen, engagerade lärare, möjligheten att få gnälla av sig lite och ändå få det bekräftat att jag skriver bra, att jag alltid fått en liten fingervisning om vad som kan göras bättre. För jag har som bekant en mycket bräcklig självkänsla och minsta lilla motgång får mig att gråta. Speciellt när det handlar om något jag verkligen brinner för.

Det är jobbigt och framförallt ensamt. Det har blivit svårare att sålla bland alla fina kommentarer och omdömen. Problemet är kanske att jag har för mycket idéer. För mycket av allting. Att jag är rädd för att göra mina läsare besvikna. De som faktiskt har läst delar av mitt manus och frågat efter mer. Varför känns det som att det kommer ta hus i helvete om jag misslyckas den här gången också? Hej, katastroftankar.

Jag vet inte. Poängen är i alla fall att jag kanske borde hitta någon att bolla idéer med, för har inte alla aspirerande författare en axel att gråta mot när det går trögt?

 

Reflektioner

Med en dryg månad kvar till Bokmässan börjar såklart reflektionerna komma, om det verkligen är en så bra idé att jag åker. Jag vet att jag längtar, det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot det, ändå kan jag inte låta bli att vrida och vända på olika scenarier som utspelar sig i mitt huvud. Detta kan bli väldigt bra, men också helt åt helsike fel. Det finns liksom inget mellanting i min värld. Jag är rädd för att vara till besvär och i vägen. Jag är inget märkvärdigt. Och det är så dumt att jag tänker på det viset. För visst får jag också drömma om att bli utgiven och skriva passionerat om undersköna män som finner varandra? Det skulle aldrig falla mig in att börja prata om mitt eget skrivande om det inte fanns tillfälle för det. Om ingen frågar, förstås. Det är väl lite därför som jag tryckt upp ett linne på skoj just för att den frågan ska ställas. Kanske inte min mest briljanta idé, känns en aning kontraproduktivt så här i efterhand, men det kan vara kul att utmana sig själv och se hur reaktionerna blir 😉

Och på tal om skrivandet så går det sakta men säkert framåt. Tanken är att bli klar med redigeringen innan Bokmässan. Agenten föreslog mer romance, att kärleken mellan Love och Melinde verkligen får ta fart i första boken, och det håller jag med om. Åh, de är så fina tillsammans!  Frågan är om jag ska satsa på mitt wildcard eller om jag ska hålla mig till förlagen jag skickade mitt gamla manus till? Jag försöker undvika spontanutskick i största möjliga mån med detta manus. Jag vill hellre presentera mig och mitt verk för potentiella förlag. Det är ju som sagt lite speciellt att skriva samkönad erotisk fantasy på svenska. Och dessutom en serie. Visst kan jag alltid överraska dem, men det känns inte rätt. Förhoppningsvis klarnar det när jag besöker Fantastikgränd i år. Sedan jag började jobba i bokhandeln har jag blivit mer kräsen och fått ett helt annat perspektiv på böcker och skrivandet. Förra gången sket jag fullständigt i vilket förlag det blev, nu är jag mer återhållsam.

Jag är nervös. Inte bara inför mässan, utan också för att jag är ett litet steg närmare ett “ja”. Att jag kommit så pass långt att mitt manus har blivit kallad för bladvändare, att protagonisterna är så fina tillsammans, att chanserna för att bli antagen faktiskt har ökat, om än mikroskopiskt. Och det tack vare att jag skrotade mitt gamla manus helt och började om på nytt. Det var då allt föll på plats. Jag vet inte om det finns något förlag som är redo för mina prinsar, men med alla ungdomsböcker med HBTQ-tema som kommit ut på senare tid, hoppas jag att det också finns plats för min fantasy.

Jag är överväldigad

Jösses, statistiken sköt visst i höjden efter gårdagens blogginlägg. Välkomna hit! Och tack för mailen angående recensionsex. Jag är fortfarande stum, haha. Jag hade inte väntat mig att författaren skulle nyttja sina kanaler och länka hit. Kändes mycket märkligt att klättra upp flera placeringar på bloggtopplistorna utan att förstå varför.

Det har varit lite dåligt med recensioner på sistone eftersom jag har fullt upp med mitt eget skrivande, men som ni ser är det fantasy i alla dess former som lockar mest, speciellt homoerotisk sådan. Ibland kan också en och annan ungdomsroman slinka med. Ni får jättegärna komma med förslag på vad ni vill läsa i bloggen 🙂

Tanken just nu är att ägna augusti månad åt att redigera manus efter responsen som jag fick. Jag är fortfarande otroligt pepp på att göra Stjärnbärarens önskan så bra som möjligt. Handlingen är minst sagt omkullkastad nu.