Den fisljumna varmkorvens återkomst

Då var vi där. Igen. Manuset suger. Inte så konstigt kanske eftersom jag befinner mig mitt i värsta redigeringsdjungeln och ser inte vart jag sätter fötterna. Så mycket spretar texten. Och mitt i min ågren mailade jag förlaget med stort F och frågade hur färdigt manuset behöver vara vid inskickning. Tyckte jag var asduktig. Sedan började jag oroa mig för att vara alldeles för påträngande och lade redigeringen åt sidan. Fint.

Nej, manuset har samma utstrålning som en fisljummen varmkorv. Kanske kan det bli en grillare med senap om jag anstränger mig. Jag är banne mig inte mottaglig för positiv respons nu. För helvete, manuset är ju bra! En riktig bladvändare, sexet är top notch och Love och Melinde är som gjorda för varandra. Ändå sitter jag här och letar fel. Skrivandets vedermödor i ett nötskal. Jag har fått två positiva refuseringar och en standard. Det borde väl ändå säga något om manuset? Att jag har en mikroskopisk chans att lyckas. Och jag sitter där som någon slags bitterfröken och vill bara ge upp. Och jag som hade planerat en trilogi och en fristående uppföljare här.

Det var det som var det fina med att gå en skrivarkurs. Textsamtalen, engagerade lärare, möjligheten att få gnälla av sig lite och ändå få det bekräftat att jag skriver bra, att jag alltid fått en liten fingervisning om vad som kan göras bättre. För jag har som bekant en mycket bräcklig självkänsla och minsta lilla motgång får mig att gråta. Speciellt när det handlar om något jag verkligen brinner för.

Det är jobbigt och framförallt ensamt. Det har blivit svårare att sålla bland alla fina kommentarer och omdömen. Problemet är kanske att jag har för mycket idéer. För mycket av allting. Att jag är rädd för att göra mina läsare besvikna. De som faktiskt har läst delar av mitt manus och frågat efter mer. Varför känns det som att det kommer ta hus i helvete om jag misslyckas den här gången också? Hej, katastroftankar.

Jag vet inte. Poängen är i alla fall att jag kanske borde hitta någon att bolla idéer med, för har inte alla aspirerande författare en axel att gråta mot när det går trögt?

 

Reflektioner

Med en dryg månad kvar till Bokmässan börjar såklart reflektionerna komma, om det verkligen är en så bra idé att jag åker. Jag vet att jag längtar, det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot det, ändå kan jag inte låta bli att vrida och vända på olika scenarier som utspelar sig i mitt huvud. Detta kan bli väldigt bra, men också helt åt helsike fel. Det finns liksom inget mellanting i min värld. Jag är rädd för att vara till besvär och i vägen. Jag är inget märkvärdigt. Och det är så dumt att jag tänker på det viset. För visst får jag också drömma om att bli utgiven och skriva passionerat om undersköna män som finner varandra? Det skulle aldrig falla mig in att börja prata om mitt eget skrivande om det inte fanns tillfälle för det. Om ingen frågar, förstås. Det är väl lite därför som jag tryckt upp ett linne på skoj just för att den frågan ska ställas. Kanske inte min mest briljanta idé, känns en aning kontraproduktivt så här i efterhand, men det kan vara kul att utmana sig själv och se hur reaktionerna blir 😉

Och på tal om skrivandet så går det sakta men säkert framåt. Tanken är att bli klar med redigeringen innan Bokmässan. Agenten föreslog mer romance, att kärleken mellan Love och Melinde verkligen får ta fart i första boken, och det håller jag med om. Åh, de är så fina tillsammans!  Frågan är om jag ska satsa på mitt wildcard eller om jag ska hålla mig till förlagen jag skickade mitt gamla manus till? Jag försöker undvika spontanutskick i största möjliga mån med detta manus. Jag vill hellre presentera mig och mitt verk för potentiella förlag. Det är ju som sagt lite speciellt att skriva samkönad erotisk fantasy på svenska. Och dessutom en serie. Visst kan jag alltid överraska dem, men det känns inte rätt. Förhoppningsvis klarnar det när jag besöker Fantastikgränd i år. Sedan jag började jobba i bokhandeln har jag blivit mer kräsen och fått ett helt annat perspektiv på böcker och skrivandet. Förra gången sket jag fullständigt i vilket förlag det blev, nu är jag mer återhållsam.

Jag är nervös. Inte bara inför mässan, utan också för att jag är ett litet steg närmare ett “ja”. Att jag kommit så pass långt att mitt manus har blivit kallad för bladvändare, att protagonisterna är så fina tillsammans, att chanserna för att bli antagen faktiskt har ökat, om än mikroskopiskt. Och det tack vare att jag skrotade mitt gamla manus helt och började om på nytt. Det var då allt föll på plats. Jag vet inte om det finns något förlag som är redo för mina prinsar, men med alla ungdomsböcker med HBTQ-tema som kommit ut på senare tid, hoppas jag att det också finns plats för min fantasy.

Jag är överväldigad

Jösses, statistiken sköt visst i höjden efter gårdagens blogginlägg. Välkomna hit! Och tack för mailen angående recensionsex. Jag är fortfarande stum, haha. Jag hade inte väntat mig att författaren skulle nyttja sina kanaler och länka hit. Kändes mycket märkligt att klättra upp flera placeringar på bloggtopplistorna utan att förstå varför.

Det har varit lite dåligt med recensioner på sistone eftersom jag har fullt upp med mitt eget skrivande, men som ni ser är det fantasy i alla dess former som lockar mest, speciellt homoerotisk sådan. Ibland kan också en och annan ungdomsroman slinka med. Ni får jättegärna komma med förslag på vad ni vill läsa i bloggen 🙂

Tanken just nu är att ägna augusti månad åt att redigera manus efter responsen som jag fick. Jag är fortfarande otroligt pepp på att göra Stjärnbärarens önskan så bra som möjligt. Handlingen är minst sagt omkullkastad nu.


En riktig bladvändare!

Låt er inte luras av titeln, ty det gick inte riktigt hela vägen denna gång heller, men jag deppar inte. Okej, kanske lite. Det är så klart alltid surt att snubbla på målsnöret, men jag blev fullkomligt överväldigad av den fina responsen:

“[…] Du har skapat en fin värld här. Det har varit en bra läsning. En riktig bladvändare, fint lättillgängligt språk detta trots aningen ‘gammaldags’ dialog som det gärna får vara i fantasy och med deras egna språk inblandade.”

Ja, jäklar. Och de orden kommer från en bokbranschmänniska som tycker det är riktigt kul att jag vågat ta mig an denna typ av genre, för jag gör det tydligen riktigt bra 😮 Och den där underbara känslan som uppstår när:

“[…] Men du beskriver däremot sexscener väldigt bra så det ger en fin kontrast till vad som är äkta kärlek och vad som är hyckleri.”

Detta är det mest positiva utlåtande jag någonsin fått! Är det nu man vågar hoppas på att det kommer att gå vägen, för jag kan ju uppenbarligen skriva? Agenten tyckte absolut att jag skulle fortsätta jobba med manuset och inte ge upp. Utlåtandet gav mig många matnyttiga tips och helt plötsligt kändes trilogin helt genomförbar 😀 Jag är ivrig på att få sätta igång, men jag tänkte låta responsen sjunka in ytterligare och se över utgivningsmöjligheterna. Jag ser nu att majoriteten vill ha mer fokus på Love och Melinde i första boken, och det ska de få 😉


Så jäkla dumt det låter

Det finns säkert massvis som kunde ha gjorts bättre. Berättelsen haltade lite mot slutet och kanske flög protagonisten fram och tillbaka onödigt mycket mellan olika scener, fast vem är jag att döma? Jag var bara så jäkla less på manuset att jag inte såg storyn för alla ord. Perfektionisten inom mig primalvrålade och jag ylade ikapp, för jag ska inte tro att jag är en författare bara för att jag har skrivit ett halvdant manus som i princip har krävt tolv års tankeverksamhet. Så jäkla dumt.

Och jag börjar förstås se en ljusning efter allt slit. Att hålla förväntningarna nere går liksom inte längre. Jag tar för givet att agentens vänlighet och nyfikenhet kommer att leda till något annat. Invaggad i någon falsk trygghet går jag med ångesten ringlades våt och kall i magen. Jag tittar till mailen oftare än jag borde och vill bara få det överstökat. Få höra precis som det är, att jag inte duger.

Oavsett vad kommer jag i alla fall få någon form av respons. Jag har nått ytterligare ett delmål på min resa mot utgivning. Innerst inne är jag oerhört tacksam, men känslan av att inte vara tillräckligt bra är svår att tackla. Jag vet att jag kan, ändå sitter det en liten djävel på axeln och talar om för mig att det är lika bra att skita i allt och gå vidare. Varför är det så svårt att ge sig själv en klapp på axeln att man faktiskt försöker? Dramaturgin har varit ett gissel och att plöja skrivhandbok efter skrivhandbok har i slutänden bara lett till tårar. Det är frustrerande när jag inte förstår hur ramverket fungerar, med planteringar, vändpunkter, hjältens resa, karaktärsutvecklingar etcetera.

Men jag kämpar vidare. Någon gång ska det gå, så det så.

Och där gick manuset iväg

Duktigt less på manuset klickade jag på “skicka”. Nu är det i väg, och ångesten kom såklart som ett brev på posten, såsom den brukar göra när jag lämnar ifrån mig något jag jobbat på en längre tid. Det suger till i magen och en massa tankar far omkring i huvudet. Har jag nu förstått hur en roman är uppbyggd, eller har allt nötande varit till ingen nytta?

Det känns ändå bra att få lite distans till manuset. Jag känner för att skriva något nytt. Kanske ta tag i ett gammalt manus. På jobbfronten har jag haft rätt mycket att göra, och med en deadline, som jag fick flytta fram en vecka, höll jag på att bryta ihop. Jag vet att manuset inte är perfekt, men jag kände ändå en viss stolthet mitt i virrvarret av känslor. Det finns, vad jag tror, en början, en mitt och ett slut 🙂

Snart klar

Rubriken var väl en sanning med modifikation, haha. Det finns fortfarande lite småpill kvar att göra och tvivlet är starkare än någonsin. Manuset behöver inte vara tryckfärdigt, men det ska finnas en tydlig idé, att jag har en historia att berätta. En röd tråd.

Det känns fortfarande surrealistiskt när jag tänker på det. Det liksom knyter sig i magen på en, som det kan göra när man är nervös. Jag gillar inte meningen ser fram emot att läsa, det inger falska förhoppningar, och det triggar också igång tankarna, att jag kanske har en mikroskopisk chans att få ett ja.

Suck, ska det vara så jäkla svårt att ta till sig den fina responsen som manuset fick när jag gick på skrivarlinjen? Varför vältrar jag mig så mycket i gammalt skit? Mår jag bättre av det? Att intala mig själv om hur mycket jag suger på det jag gör? Det kan inte bli mer än en självuppfyllande profetia. Manuset är bra och kan säkerligen bli ännu bättre. Jag har hittat min nisch, min författarröst, min genre. Vad väntar jag på?

Ett nej.

Det var just det. Jag förtjänar det inte. Vad händer om jag lyckas? Det är väl lite det som är grejen med att vara neurotisk. När jag inget vet sätter jag mig på tvären och får ett ångestpåslag. Då är det lika bra att låta bli. Ändå är min stora dröm att bli författare. Ska min funktionsvariation få hindra mig? Troligtvis inte. Jag vet att jag inte kan låta bli.

Tre veckor

Inlämning om tre veckor. Ingen stress. Ta dig tid. Happ. Mailkorrenspondens två avslutad. Mycket trevligt bemötande. Check på den. Det är nu jag börjar bli medveten om att en bokbranschmänniska ska läsa mitt manus, och lämna respons. Scheiße. Det känns bra, faktiskt. Nu gäller det bara att ta vara på skrivtiden. Jag har hamnat i en, vad jag tror, intensiv period på jobbet. Nu gäller det att vara disciplinerad om jag ska få något gjort.

Det är egentligen galet, för att uttrycka det milt. En del av mig vill så gärna tro att det är nu det händer, men jag försöker ha is i magen och fjärma mig från förväntningarna. Jag kommer inte att vara tillräckligt innovativ den här gången heller, även om de verkar sakna en fantasyförfattare som kan sin grej. Kan. Jag har viljan, men räcker det? Jag har skrivit fantasy i fjorton år. Hur var det nu med 10 000-timmarsregeln? Är jag tillräckligt bra? Oavsett vad som sker framöver med Stjärnbärarens önskan hoppas jag att responsen från agenten kan ge mig ett hum om berättelsen har något värt att satsa på.

Jag misstänker att bloggen kommer hamna lite i skymundan nu under slutspurten av redigeringen. Nu är det fullt fokus som gäller 🙂

Att skriva som en ofärdig författare

“Skicka inte in ett manus som är färdigt i deras ögon, det skulle bara bevisa att du som författare inte har något mer att ge. Visa att manuset har potential att utvecklas istället, för visst har du väl en början, en mitt och ett slut?”

Jag hänger ofta upp mig på antalet ord. En fantasy ska vara lång och episk, med drakar, alver, dvärgar och annat jox i sann Tolkienanda. En utvald, en mentor och mörka krafter. Mitt nuvarande manus skiljer sig ganska markant från det gamla. Det är som en mischmasch av psykisk ohälsa, erotik och rågmjölsgröt, för fan vad det äts gröt hela tiden! Det måste väl ändå finnas något mer att skriva om än älskog, främlingsfientlighet och mörka hemligheter, och gröt?

Tydligen inte.

Jag är kort och koncis i både tal och skrift. Varför ska jag då ge mig på att skriva en tegelsten? Är det förväntningarna som säger att jag borde det, eller är det bara jag som har fått för mig att det är mer klädsamt med en fantasyroman på 600 sidor? Att det visar på ett litterärt hantverkskunnande? Jag vet ju att det finns korta fantasyböcker, som Dragonlance-serierna av Margaret Weis och Tracy Hickman. De var sällan längre än 300 sidor och mitt tonårsjag slukade dem.

Visst ligger största fokus nu på att bli så klar jag bara kan med manuset innan jag skickar in det, men jag vill ändå ta i beaktande att jag är en ofärdig författare och att jag kommer att få redigera skiten ur mitt manus den dagen jag blir antagen. Det kommer jag inte undan ifrån. Just nu ska några lösa trådar knytas ihop och sedan resterande text snyggas till. Jag kan säga att jag är något neurotisk och ångestladdad. Word fick för sig att strula igår. Jag började hyperventilera och skrika på min sambo, just för att jag snart ska skicka in mitt alster till den litterära agenten som jag har kontakt med. Vem blir inte hispig av den tanken? Jag vet inte ens om jag hinner bli klar. Jag tvivlar så fruktansvärt mycket på mig själv just nu.

Och jag är känslig och gråtmild och ingen riktig författare. Punkt.

När paniken är ett faktum

Om dramaturgi är en krukväxt så måste deadline vara en grönsak. Min hjärna ger liksom upp. Jag är urusel på det, speciellt när jag sätter upp dem själv. När jag är min egen chef blir inget gjort, sedan när en bokbranschmänniska väl ser fram emot att läsa skiten och vi kommer överens om att nästa mailkonversation ska ske inom ett par veckor, vill jag bara lägga mig i fosterställning. Jag tror inte på mig själv. Allt jag skriver är skit. Mantrat är tydligt. Jag är så pass marinerad i självhat vid det är laget att peppen inte biter på mig.

Min lärare och jag pratade om det igår under textsamtalet. Det viktigaste var förstås att skriva, men att inte hänga upp sig så mycket på småsaker. Att ha en början, en mitt och ett slut. Att det finns en röd tråd. Finliret kommer senare. Problemet med mig är att jag älskar att gå ner på detaljnivå och vrida och vända på ord. Mitt manus liknar just nu ett hafsverk; jag bara skriver och försöker knyta ihop trådarna. Försöker hålla slutet öppet. Och nu börjar karaktärerna visa sina rätta sidor. Har de inte underfundig humor så är någon lite för kinky för manusets bästa. Suck! Är det så här det känns att vara författare vet jag inte om jag vill vara det, fast å andra sidan kan jag inte låta bli.

Idag fortsätter redigerandet, även om det tar emot. Jag vill skriva, men hur? Jag har synopsis och hela köret, ändå fortsätter den där känslan att gnaga i mig, att jag inte borde. Ingen gillar normbrytande fantasy. Romeo och Julia paketerade i två hormonstinna prinsar som längtar efter att få varandra. Och all annan skit runtomkring. Men jag älskar det, konstigt nog.