Tre veckor

Inlämning om tre veckor. Ingen stress. Ta dig tid. Happ. Mailkorrenspondens två avslutad. Mycket trevligt bemötande. Check på den. Det är nu jag börjar bli medveten om att en bokbranschmänniska ska läsa mitt manus, och lämna respons. Scheiße. Det känns bra, faktiskt. Nu gäller det bara att ta vara på skrivtiden. Jag har hamnat i en, vad jag tror, intensiv period på jobbet. Nu gäller det att vara disciplinerad om jag ska få något gjort.

Det är egentligen galet, för att uttrycka det milt. En del av mig vill så gärna tro att det är nu det händer, men jag försöker ha is i magen och fjärma mig från förväntningarna. Jag kommer inte att vara tillräckligt innovativ den här gången heller, även om de verkar sakna en fantasyförfattare som kan sin grej. Kan. Jag har viljan, men räcker det? Jag har skrivit fantasy i fjorton år. Hur var det nu med 10 000-timmarsregeln? Är jag tillräckligt bra? Oavsett vad som sker framöver med Stjärnbärarens önskan hoppas jag att responsen från agenten kan ge mig ett hum om berättelsen har något värt att satsa på.

Jag misstänker att bloggen kommer hamna lite i skymundan nu under slutspurten av redigeringen. Nu är det fullt fokus som gäller 🙂

Att skriva som en ofärdig författare

“Skicka inte in ett manus som är färdigt i deras ögon, det skulle bara bevisa att du som författare inte har något mer att ge. Visa att manuset har potential att utvecklas istället, för visst har du väl en början, en mitt och ett slut?”

Jag hänger ofta upp mig på antalet ord. En fantasy ska vara lång och episk, med drakar, alver, dvärgar och annat jox i sann Tolkienanda. En utvald, en mentor och mörka krafter. Mitt nuvarande manus skiljer sig ganska markant från det gamla. Det är som en mischmasch av psykisk ohälsa, erotik och rågmjölsgröt, för fan vad det äts gröt hela tiden! Det måste väl ändå finnas något mer att skriva om än älskog, främlingsfientlighet och mörka hemligheter, och gröt?

Tydligen inte.

Jag är kort och koncis i både tal och skrift. Varför ska jag då ge mig på att skriva en tegelsten? Är det förväntningarna som säger att jag borde det, eller är det bara jag som har fått för mig att det är mer klädsamt med en fantasyroman på 600 sidor? Att det visar på ett litterärt hantverkskunnande? Jag vet ju att det finns korta fantasyböcker, som Dragonlance-serierna av Margaret Weis och Tracy Hickman. De var sällan längre än 300 sidor och mitt tonårsjag slukade dem.

Visst ligger största fokus nu på att bli så klar jag bara kan med manuset innan jag skickar in det, men jag vill ändå ta i beaktande att jag är en ofärdig författare och att jag kommer att få redigera skiten ur mitt manus den dagen jag blir antagen. Det kommer jag inte undan ifrån. Just nu ska några lösa trådar knytas ihop och sedan resterande text snyggas till. Jag kan säga att jag är något neurotisk och ångestladdad. Word fick för sig att strula igår. Jag började hyperventilera och skrika på min sambo, just för att jag snart ska skicka in mitt alster till den litterära agenten som jag har kontakt med. Vem blir inte hispig av den tanken? Jag vet inte ens om jag hinner bli klar. Jag tvivlar så fruktansvärt mycket på mig själv just nu.

Och jag är känslig och gråtmild och ingen riktig författare. Punkt.

När paniken är ett faktum

Om dramaturgi är en krukväxt så måste deadline vara en grönsak. Min hjärna ger liksom upp. Jag är urusel på det, speciellt när jag sätter upp dem själv. När jag är min egen chef blir inget gjort, sedan när en bokbranschmänniska väl ser fram emot att läsa skiten och vi kommer överens om att nästa mailkonversation ska ske inom ett par veckor, vill jag bara lägga mig i fosterställning. Jag tror inte på mig själv. Allt jag skriver är skit. Mantrat är tydligt. Jag är så pass marinerad i självhat vid det är laget att peppen inte biter på mig.

Min lärare och jag pratade om det igår under textsamtalet. Det viktigaste var förstås att skriva, men att inte hänga upp sig så mycket på småsaker. Att ha en början, en mitt och ett slut. Att det finns en röd tråd. Finliret kommer senare. Problemet med mig är att jag älskar att gå ner på detaljnivå och vrida och vända på ord. Mitt manus liknar just nu ett hafsverk; jag bara skriver och försöker knyta ihop trådarna. Försöker hålla slutet öppet. Och nu börjar karaktärerna visa sina rätta sidor. Har de inte underfundig humor så är någon lite för kinky för manusets bästa. Suck! Är det så här det känns att vara författare vet jag inte om jag vill vara det, fast å andra sidan kan jag inte låta bli.

Idag fortsätter redigerandet, även om det tar emot. Jag vill skriva, men hur? Jag har synopsis och hela köret, ändå fortsätter den där känslan att gnaga i mig, att jag inte borde. Ingen gillar normbrytande fantasy. Romeo och Julia paketerade i två hormonstinna prinsar som längtar efter att få varandra. Och all annan skit runtomkring. Men jag älskar det, konstigt nog.

Redigerar bok efter mailkorrenspondens

Det känns konstigt att ha ett datum spikat för manusinlämning. Jag brukar många gånger ha alldeles för bråttom, speciellt när jag är ledsen och tycker att jag suger på att skriva. Då är det nästan som jag ber om att bli refuserad, så jag kan bevisa att jag inte är tillräckligt bra på det jag gör. Konstigt, men sant. Trots det suger det alltid till lite extra i magen när en bokbranschmänniska svarar på ens mail.

Och det blev några mail. Frågor. Nyfikenhet väcktes. De ville läsa, och jag satt där med ett halvfärdigt manus. Jag sade som det var, men det var inga problem. Nu fanns det plötsligt en tidsram att förhålla sig till. En överenskommelse. Jag har inga större förväntningar, det är ju trotsallt skitsvårt att bli utgiven, men efter den lite trevande kontakten kunde jag inte låta bli att le. Fy fan, vad har jag gett mig in på? Ångest! Det var bara att ta på sig glasögonen och sätta fart. Idag hade jag flyt. Imorgon blir det till att caféskriva.

Ugh, när en bokbranschmänniska säger att denne ser fram emot att läsa ens manus tror man inte att det är sant. Det var väl inget speciellt med min presentation? Av alla dessa förfrågningar ville de ändå se vad jag hade. Det finns inga garantier, men jag har gett mig fan på att skriva klart Stjärnbärarens önskan. Jag får helt enkelt ha mitt eget NaNoWriMo.


Detta var ju precis vad man behövde…

Inte.

Jag bestämde mig för att skicka in en manuspitch för ett par veckor sedan. Det föll knappast ut till min favör. Svensk fantasy är ingen prioritet. Typ. Berättelser som berör och som förtjänar en egen röst. Pyttsan. Nu ska jag fortsätta fulgråta och avundas de som blivit antagna. För om jag inte byter genre nu så får jag uppenbarligen finna mig att aldrig bli utgiven.


 

 

 

 

Varför gör det så jäkla ont att ständigt misslyckas. Att vara uppe i sjutton refuseringar kanske inte är så mycket, men det kanske säger något om mitt eget skrivande. Detta blir refusering tre av Stjärnbärarens önskan, och jag förväntar mig att det trillar in minst fjorton till.

Snart dags för mässa

Imorgon är det Stockholms litteraturmässa, och jag sitter bokstavligen som på nålar. Det är inte lika illa som den gången jag skulle besöka Bokmässan med stort B. Nu har jag åtminstone ett hotell inom gångavstånd om jag behöver vara ifred (rapport kommer senare). Visitkorten är nerpackade och jag försöker komma ner i varv efter allt semesterskoj. Man har ju liksom vräkt i sig sötsaker på Taxinge slottscafé och traskat runt i Gamla stan tillsammans med bästis, bland annat.

Dilemmat just nu är hur jag ska representera mig själv som författaraspirant. Jag är rätt tråkig. Och skulle jag bära högklackat dagen till ära skulle jag med största sannolikhet stå på örat. Och jag svettas som en gnu på savannen när jag är nervös. Och jag stammar. Och jag tänker bara på snuskigheter när det kommer till mina prinsar. Och jag äger inget färgglatt eller utmärkande, utan kommer vandra omkring som en vilsen skugga bland bokhögar och bord. Och så ska jag få den äran att träffa en debutant också…

Ändå hoppas jag att jag på något vis “tappar” etuiet i golvet så visitkorten flyger all världens väg. Bli avslöjad. Jag avskyr att prata om mig själv och vad jag gör, för i mitt huvud tvivlar jag skarpt på att någon skulle bry sig eller bli intresserad, något som hänger ihop med min sociala fobi. Alla andra är så mycket bättre än vad jag är. Jag ska bara hålla käft. Helst stå i ett hörn och skämmas.

Äsch, jag tänker bara säga att jag skriver fantasy, om någon skulle fråga. Och skulle ett mer utvecklat svar krävas skulle jag nog säga som det var, att det är homoerotiskt och helt jävla awesome.

Alternativt skulle jag något darrhänt räcka över ett visitkort och hoppas på att personen jag pratar med inte blir vit av förfäran och flyr sin väg.

Klurar på titel och kommande intriger

Nu har jag kommit till den punkten där det är dags att döpa trilogin. Eftersom det är mycket snack om himlakroppar, alkemi och magi blev min spontana tanke Stjärnskådartrilogin. Det ger Loves fräknar lite mer tyngd i berättelsen 😉 Sedan började jag spåna lite smått på uppföljaren. Och eftersom karaktärerna tycks leva sitt eget liv för stunden verkar det bli en del erotik den här gången. Inget avancerat, eller…? Ack, drama.

Blev tvungen att ta en paus från skrivandet häromdagen när protagonisten kläckte ur sig att han kände sig som en främling i sin egen familj. Då insåg jag att jag inte skrivit något alls om Loves ursprung… Varför glömmer man sådana saker? Jag hade ändå en tydlig bild av både släktträd och magiska blodslinjer. Nä, nä. Älskogen är tydligen viktigare än varför kronprinsen blir kallad för smuts. Nåväl, det är caféskriva som gäller imorgon. Jag behöver byta miljö och få i mig en kopp varm choklad med en skvätt kaffe i (tack du barista som kom på den briljanta idén!)

I perioder frågar jag mig själv om jag har någon aning om vad jag ger mig in på. Som jag berättade tidigare tillhör det ovanligheterna att man skriver kontrakt på fler än en bok som debutant, även om ett par skrivarvänner har bevisat att det faktiskt går. Det krävs i slutänden något nytt, innovativt och unikt. Jag är inte där än hur mycket jag tjatar om mina prinsar. Sedan må språket och intrigen vara spännande, men utan det lilla extra är förlag och agenten svårflirtade 😛

Jag har garanterat stoff för tre, fyra böcker. Ändå är det något som nöter på mitt självförtroende. Att jag kanske inte borde. Jag har ju knappast valt den enklaste vägen till utgivning och att jag vill debutera med en fantasyserie gör det i praktiken ännu krångligare. Jag vet ju inte om jag kan leverera som det förväntas av en författare. Hur gör jag då? Lägger mig i fosterställning på golvet och ylar att jag inte kan? För tänk om jag inte klarar av att skriva en trilogi? Hur gör ni när ni börjar tvivla på er själva?

Visst ska det till lite smörigt kärleksdravel också…

… i en annars så smäktande berättelse som för tankarna till Romeo och Julia? Åh, hur ska Melinde få Love att inse att han älskar honom för den han är? Nu ska jag låta dem träffas i smyg en stund 😉

Och på frågan hur det går med skrivandet? Tja, det kunde ha gått lite bättre om man säger så, men det går framåt.

Hur går det för er andra med skrivandet? 🙂

En liten sneak peek

Nu har jag laddat upp ett utdrag ur Stjärnbärarens önskan här på bloggen! Kika gärna in och tyck till, om ni vill 🙂

Det är alltid lite känsligt att visa upp det man har skrivit, men hur ska man annars kunna utvecklas eller hitta läsare om man håller allt för sig själv? Detta är själva startskottet för hela trilogin, eller tetralogin, har inte riktigt bestämt mig än. Man gör tydligen vad som helst för att skrämma bort förlagen, haha.