Refuserad? Förmodligen

Jag är ganska säker på att de två förlagen som endast svarar vid intresse har förpassat mitt litterära experiment till papperskorgen. Det känns såklart lite motigt då ett av dem var ett renodlat fantasyförlag som jag faktiskt hoppades på. De kan förstås ha haft mycket att göra och inte hunnit ögna igenom manuset än, men det är nog mer troligt att de gått vidare med andra manus.

Annars har jag inte hört något från de övriga förlagen. Kanske kommer standardsvaren trilla in nu såhär efter semestern? Jag försöker hålla förväntningarna nere, men det tycks vara lättare sagt än gjort efter allt fina kommentarer, för när man talar om trollen… det kom faktiskt en refusering nu. Inte riktigt ett standardsvar, kanske. Möjligtvis en sockrad variant. Mitt manus var intressant, men passade inte in i deras kommande utgivning. Surt, minst sagt… 🙁

“Vi hoppas att du snart hittar ett förlag som är rätt för din bok.”

Det var just det. Finns det ens några traditionella förlag som vågar satsa på en bok som vanhelgar fantasyns heliga principer? Skämt åsido, jag bara önskade att någon vågade ge mina prinsar en chans.

Nåja, i väntan på resten av refuseringarna fortsätter jag strukturera om manuset. I skrivande stund har jag bara flyttat runt textsjok och tagit bort onödiga meningar och ord, gått igenom anteckningar och förslag på ändringar samt grinat över den ljuvliga skissen som min illustratör skickade till mig i söndags (finns en liten sneak peek på min instagram @anna.pettersson.forfattare).

Konstigt nog är jag fortfarande hoppfull. Om jag räknar bort de två förlagen som endast svarar vid intresse har jag åtminstone tre förlag kvar att vänta in (det är inte säkert att det fjärde och sista kommer ha tid att svara…) Fast, vem försöker jag lura egentligen? Jag kanske borde skriva på något annat. Något som är mer mainstream. Ignorera det faktum att jag är jäkligt bra på “min” genre. Inte experimentera så mycket. Följa strömmen. Då kanske det går bättre.

Stjärnbärarens önskan 2.0

Då var det dags igen. Peppen, alltså!

Nu när jag äntligen fått tillbaka min laptop, ni vet den vars hårddisk kraschade, känner jag mig mer än redo! Den stora frågan är dock, vart börjar man? En överblick kanske vore på sin plats eftersom mitt synopsis försvann i samband med kraschen. Se över karaktärer och större händelser. Fixa en tidslinje. Det finns helt klart en del att göra innan jag sätter igång. Sedan får jag inte förglömma de sexiga delarna. Det sägs att gränsen mellan porr och erotik är hårfin, så jag vill inte dra iväg alltför mycket 😉

Jag försöker att inte tänka så mycket på antalet ord nu. Jag vet att Stjärnbärarens önskan kommer att svälla en del, men jag tänker inte sträva efter ett specifikt mål, mer än att göra manuset ännu bättre. Jag har en hel drös med förbättringsförslag som bara väntar på att få gås igenom på nytt 🙂

Mailvakan fortsätter

Jag har på riktigt bosatt mig i inkorgen. Det börjar dra ihop sig. Imorgon har tre månader passerat, och såhär i semestertider tror jag svaren kommer att dröja ytterligare till mitt stora förtret, haha. Det finns förstås inga garantier att förlagen hör av sig efter si och så många månader bara för att det står så på deras hemsida, det är ju mest bara en uppskattning, men jag vill ju veta! Otåligheten här borta, alltså 😛

Läget ser ungefär ut såhär: Två förlag borde svara relativt snart. Två förlag kommer endast svara om de vill gå vidare med manuset. Ett förlag kanske inte kommer svara alls med tanke på hur mycket de har att göra och två förlag kommer sannolikt lämna besked någon gång i augusti/september eftersom jag skickade till dem något senare.

Hur var det nu med att tänka på annat under tiden? Det är svårt, det erkänner jag. Jag tänker på manuset och jag grubblar över följebrevet; för inte fan sålde jag in ett potentiellt författarskap där inte. Jag lät mer som anspråkslös liten skit som sporadiskt jobbade på Akademibokhandeln och ville se mer variation i den svenska fantasyn. Öh… Hittills har det ju gått bra, men jag tänker på vad som kunde ha gjorts bättre. Vill folk ens ha en “blygis” som jag?

Nåja, väntan fortsätter. Och under tiden ska jag se till att vara sysselsatt. Jag kanske skulle testa att ta en promenad istället för att hoppa högt varje gång det plingar till i inkorgen. Jag kanske skulle göra lite sjysta smycken som jag kan bära lagom till bokmässan. Jag kanske skulle ta tag i städningen och fortsätta med ommöbleringen av sovrummet. Varför lockar mailen mer än belgisk choklad och kattgos? Varför är jag så enormt taggad på något som kanske inte blir något i slutänden? Varför? Är det någon som förstår grejen med att kolla mailen var femte minut och tro stenhårt på sitt manus?

Suger på karamellen

Manuset har uppenbarligen stor potential. Frågan är bara vad jag ska göra med alla förslag på ändringar som jag fått från det mycket lilla och det lite större förlaget? En del ändringar kändes givna, andra hade jag lite svårt att förstå; är det en roman för yngre eller en ångande romantisk fantasy för unga vuxna? Jag antar att min rödhårige prins betett sig lite för juvenilt för sitt eget bästa.

Egna röster, lite mer action och dialog. Det är egentligen bara småfix. Just nu har jag planer på att låta en betydande del av tvåan flytta in i ettan. Att introducera Love för den mystiska världen redan i första boken känns bättre med tanke på vad han kommer att utsättas för i bok två…

Jag har fortfarande inte sett åt manuset sedan jag skickade in det. Det kliar förstås i fingrarna, men jag känner mig inte redo att ta tag i det än. Kanske är jag rädd för vad jag kommer att finna när jag läser det med nya ögon. Säkert upprepningar och dylikt, förskönande omskrivningar av det manliga könet och en Ranelidsk betraktelse av ett samlag. Yay! Haha, riktigt så illa är det nog inte, men jag undrar just vad manusgruppen tänker kring min fantasy? Det har varit övervägande positivt hittills, även om det inte har tagit mig genom nålsögat.

För att komma igång har jag därför inlett ett litet samarbete igen med min illustratör! För gamla tiders skull, liksom. Antar att vi fortfarande kommer köra på vår “clothes are boring” policy, haha. Det blir i en lite nyare, krispigare stil. Ser verkligen fram emot det 🙂

Där finns en möjlighet

Och jag vet ännu inte hur jag ska ta ställning till det. Jag har fått ett spännande erbjudande som kommer att kräva en hel del jobb, men jag är kluven. Allting är så nytt och ogripbart. Förlaget ansåg att genren skulle passa dem, förutsatt att jag skriver om manuset och lämnar synopsis på resterande böcker i serien, och det är här jag börjar känna mig som en otacksam skit; inser jag inte att jag har kommit ett steg närmare författardrömmen? Måste det just vara ett större, etablerat förlag för att jag ska bli nöjd? Vad är problemet? Det är ju fantastiskt om det kan bli något av Stjärnbärarens önskan.

Då det är ett mycket litet förlag är jag rädd för att det inte kommer göra min bok rättvisa. Nu är jag inte ute efter att bli signad av de stora drakarna eller sälja massupplagor, men jag hade gärna legat hos ett förlag som är mer etablerat på den svenska bokmarknaden. Jag förstår absolut om jag låter fördomsfull och förmer. Det är bara det att jag vill kunna lägga störst fokus på skrivandet. Marknadsföra kan jag absolut göra, men jag behöver också känna mig trygg då min funktionsvariation kräver det. Jag behöver ha folk i min omgivning som har koll och erfarenhet.

Jag är förstås väldigt tacksam, men borde jag ta steget, trots att det inte känns helt rätt? Det var inte bråttom på något vis, jag kan ta den tiden jag behöver då inget är hugget i sten, men ska jag bara ta första bästa förlag bara för att jag så gärna vill bli utgiven? Jag kommer låta erbjudandet mogna över sommaren. Kanske låter det annorlunda då.

Ett manus med många förtjänster

Det känns alltid lite surt när det dimper ner ett refuseringsmail i inkorgen. Speciellt när man precis varit på vårdcentralen och blivit stucken i armvecket (avskyr det) samtidigt som man brottas med en stundande menstruation och en lättare depression. Ja, kanske inte världens bästa kombination.

Detta var ingen standardrefus, utan en fin, positiv sådan från Bonnier Carlsen. Ett av drömförlagen förvisso, men jag blev inte fullt så nedslagen som jag blev förra gången. Ugh. Så nära. Igen. Kom igen nu, förlagen! Jag VET att det finns läsare! vill jag skrika. Tror inte det skulle leda någonvart om jag faktiskt gjorde det, men det är ju lite frustrerande att falla på mållinjen.

Jag hade aldrig vågat hoppas på några positiva svar från förlagen. Jag är så glad och stolt över mig själv som inte vek mig utan fortsatte berättelsen om Love och Melinde. Jag är fortfarande hoppfull. Sju förlag kvar.

Skriv om, skriv nytt

Mitt huvud spinner värre än tekopparna på Grönan. Jag är fullkomligt överväldigad av responsen. Jag har fått förslag på ändringar, väckt intresse, passat in och kommit ett steg närmare författardrömmen, men samtidigt känner jag mig vilsen; vem ska jag lyssna på? Och vad händer om jag blir antagen? Borde jag sluta vara så kräsen och bara köra? Förtjänar mitt manus bättre eller är det bättre att börja smått och leta sig upp?

Manuset har nu fått ligga till sig fem veckor. Jag tänker inte göra vid det förrän jag fått svar från majoriteten av förlagen. Det blev elva stycken totalt. Till och med ett som inte gett ut fantasy tidigare ville läsa mitt litterära experiment, så något rätt måste jag ha gjort när jag presenterade Stjärnbärarens önskan för dem, haha. Jag är inte speciellt glad i att vänta på besked. Det slutar oftast med att jag kollar mailen var femte minut och pendlar mellan hopp och förtvivlan 😛

I skrivande stund har jag kommit igång med en erotisk novell. Vampyrer, undersköna män och rock i en perfekt blandning. Toppad med lite striptease och alternativa stilar. Japp, svårt att kringgå det faktum att jag hellre ser två män hålla på än en heteropar. Så går det när man läser för mycket “gay romance”, haha. Det gäller ju trotsallt att vara sysselsatt under tiden man väntar på svar. Det blir ju lite tråkigt att sitta böjd över inkorgen.

Fast, den här gången är det ingen känsla av “meh, det få gå som det går” utan mer ett “jäklar, det kan faktisk gå” och bara den vetskapen gör mig pirrig som få.

Det var ju faktiskt en personlig refusering

Torsdagen var minst sagt märklig. Jag tänkte mest: “fan, jag orkar inte med fler motgångar. Det räcker nu”, men när jag senare gick igenom responsen och hade en liten konversation med förlaget, kändes det mycket bättre. Bara att de håller tummarna för just mitt manus är en helt otrolig känsla 😀

Jag tänker inte röra Stjärnbärarens önskan förrän jag fått svar från alla förlag, men jag kommer absolut ha deras förslag på ändringar i åtanke när det är dags för redigering igen. Visst, det känns ju lite motigt att de tackade nej, men samtidigt finns det fler förlag att pröva lyckan hos. Det är synd att större delen av de renodlade fantasyförlagen har manusstopp.

Det är ändå väldigt intressant hur förlag kan tycka så olika. Först får jag en standardrefusering utan krusiduller, sedan en personlig refusering. Igår kunde jag inte sluta tänka på att jag blivit kallad talangfull av ett förlag. Jag, som aldrig skulle lyckas med något? Jag smakade på ordet som det vore en ljuvlig karamell. Jag är fortfarande tvärsäker på att det kommer gå vägen. Även om det där och då kändes som att det inte var lönt att fortsätta på Stjärnskådartrilogin reste jag mig upp och borstade av mig dammet. Jag kan inte lämna mina prinsar riktigt än. Jag behöver få ur mig berättelsen innan jag börjar på något nytt.

En talang

Idag kom ett refuseringsmail. En positiv sådan, men förslag på ändringar och allt. De ville uppmuntra en talang som jag trots att de tackat nej (de ville till och med läsa fler manus av mig i framtiden). Talang? Jag? Jag hann inte mer än skumma igenom texten innan det brast (fan, jag gråter bara när jag tänker på det…) Säkert inte så konstigt med tanke på vilken helvetesvecka jag har haft (bråk med Sveriges mest hatade kontrollmyndighet och annat blaj), men det kunde ju inte mitt drömförlag veta.

För liten målgrupp och inte lönsam, det är nackdelen med att skriva homoerotisk fantasy. Att skriva om två prinsar som finner varandra under de märkligaste omständigheter och faktiskt har sex. Där män uppskattar manlig skönhet och drottningar styr. Där traditionell fantasy möter modern romance — varför kan jag inte skriva normativ, mainstream litteratur? Vad är det min hjärna inte förstår? Det är väl inte så svårt att göra Love till kvinna och så är saken löst? Så lätt är det inte. Jag har alltid gått min egen väg och skriver sådant som jag själv vill läsa om, även om inte alltid ekvationen går ihop, så att säga.

Jag gillar min fantasyserie så mycket. Det gör ont att bli refuserad, men jag kanske måste finna mig i att skriva något bredare och mer “accepterat” för att över huvud taget ha en chans på den svenska bokmarknaden. Hade ekonomin tillåtit hade jag även skickat in manuset till hybridförlagen också. Kanske rent av gett ut själv via Type & Tell.

Jag är såklart oerhört tacksam över att förlaget tagit sig tid till att ge mitt manus konstruktiv kritik och jag kommer absolut läsa igenom det ordentligare när jag har samlat mig lite 🙂

Att skriva på uppföljaren

Det kliar i fingrarna. Än så länge finns bara prolog och anteckningar, något som i slutänden ska bli uppföljaren. Jag känner att jag tvekar, för jag vet hur det slutade förra gången. Då hade jag förvisso helt andra krav på mig själv. Jag skulle erövra den svenska bokmarknaden och bevisa för mina plågoris att jag minsann också kunde lyckas! Jag visste åt vilket håll det barkade åt, men det krävdes en blackout på Författarkliniken i Stockholm (2015) för att jag skulle komma till insikt. Och den insikten var inte trevlig. Fy fan, vad dåligt jag mådde. Aldrig mer…

Idag är jag mer försiktig. Jag ligger lågt. Låter saker och ting få ta sin tid. Jag VILL skriva om Love och Melinde, men samtidigt är jag rädd för att bli besviken. För tänk om ingen vill ha Stjärnbärarens önskan? Har jag inte då skrivit på Drömvandrarens hemlighet helt i onödan? Jag var på väg att ta tag i ett äldre manus för unga vuxna när tankarna började vandra igen; det där och det där hade passat så bra i uppföljaren; blodmagi, hamnskiftare, smakfull erotik, avslöjanden och det eviga kämpandet mot sina inre demoner. Ja, där har vi något!

Jag slits mellan att skriva klart och vänta på besked. Det har gått en månad nu sedan jag skickade in manuset till förlag (blev åtta den här gången) och jag är fortfarande sådär idiotiskt hoppfull. Det känns i magen att det kommer gå vägen, eller så är det snacket runtomkring som har präglat mig: “Klart att boken kommer att bli utgiven!” “Man ska aldrig säga aldrig. Tänk om du blir en ny J K Rowling?” “Men hallå? Du skriver ju bra! Boken kommer definitivt bli utgiven.” “Det är så nära nu!” “Jag ser potential.”

Jag är förstås väldigt tacksam över allt stöd och peppande som jag fått från bokbranschmänniskor, författare, skrivarvänner, lärare och klasskamrater från skrivarlinjen, lektörer och familj. Jag kan fortfarande inte fatta att jag blev publicerad i Tidningen Skriva, men jag tänker också att det kan vara lite vanskligt att inge alltför stora förhoppningar. Varje refusering gör så förbannat ont, för jag tar det personligt. Det blir som ett kvitto på att jag inte nått hela vägen fram, och att jag har svikit de som tror på mig.

Så, vad ska jag göra med uppföljaren? Skriva som om inget hänt eller vänta? Jag tror mer på det förstnämnda, för jag vet att jag inte kan låta bli.