Ett manus med många förtjänster

Det känns alltid lite surt när det dimper ner ett refuseringsmail i inkorgen. Speciellt när man precis varit på vårdcentralen och blivit stucken i armvecket (avskyr det) samtidigt som man brottas med en stundande menstruation och en lättare depression. Ja, kanske inte världens bästa kombination.

Detta var ingen standardrefus, utan en fin, positiv sådan från Bonnier Carlsen. Ett av drömförlagen förvisso, men jag blev inte fullt så nedslagen som jag blev förra gången. Ugh. Så nära. Igen. Kom igen nu, förlagen! Jag VET att det finns läsare! vill jag skrika. Tror inte det skulle leda någonvart om jag faktiskt gjorde det, men det är ju lite frustrerande att falla på mållinjen.

Jag hade aldrig vågat hoppas på några positiva svar från förlagen. Jag är så glad och stolt över mig själv som inte vek mig utan fortsatte berättelsen om Love och Melinde. Jag är fortfarande hoppfull. Sju förlag kvar.

Det var ju faktiskt en personlig refusering

Torsdagen var minst sagt märklig. Jag tänkte mest: “fan, jag orkar inte med fler motgångar. Det räcker nu”, men när jag senare gick igenom responsen och hade en liten konversation med förlaget, kändes det mycket bättre. Bara att de håller tummarna för just mitt manus är en helt otrolig känsla 😀

Jag tänker inte röra Stjärnbärarens önskan förrän jag fått svar från alla förlag, men jag kommer absolut ha deras förslag på ändringar i åtanke när det är dags för redigering igen. Visst, det känns ju lite motigt att de tackade nej, men samtidigt finns det fler förlag att pröva lyckan hos. Det är synd att större delen av de renodlade fantasyförlagen har manusstopp.

Det är ändå väldigt intressant hur förlag kan tycka så olika. Först får jag en standardrefusering utan krusiduller, sedan en personlig refusering. Igår kunde jag inte sluta tänka på att jag blivit kallad talangfull av ett förlag. Jag, som aldrig skulle lyckas med något? Jag smakade på ordet som det vore en ljuvlig karamell. Jag är fortfarande tvärsäker på att det kommer gå vägen. Även om det där och då kändes som att det inte var lönt att fortsätta på Stjärnskådartrilogin reste jag mig upp och borstade av mig dammet. Jag kan inte lämna mina prinsar riktigt än. Jag behöver få ur mig berättelsen innan jag börjar på något nytt.

En talang

Idag kom ett refuseringsmail. En positiv sådan, men förslag på ändringar och allt. De ville uppmuntra en talang som jag trots att de tackat nej (de ville till och med läsa fler manus av mig i framtiden). Talang? Jag? Jag hann inte mer än skumma igenom texten innan det brast (fan, jag gråter bara när jag tänker på det…) Säkert inte så konstigt med tanke på vilken helvetesvecka jag har haft (bråk med Sveriges mest hatade kontrollmyndighet och annat blaj), men det kunde ju inte mitt drömförlag veta.

För liten målgrupp och inte lönsam, det är nackdelen med att skriva homoerotisk fantasy. Att skriva om två prinsar som finner varandra under de märkligaste omständigheter och faktiskt har sex. Där män uppskattar manlig skönhet och drottningar styr. Där traditionell fantasy möter modern romance — varför kan jag inte skriva normativ, mainstream litteratur? Vad är det min hjärna inte förstår? Det är väl inte så svårt att göra Love till kvinna och så är saken löst? Så lätt är det inte. Jag har alltid gått min egen väg och skriver sådant som jag själv vill läsa om, även om inte alltid ekvationen går ihop, så att säga.

Jag gillar min fantasyserie så mycket. Det gör ont att bli refuserad, men jag kanske måste finna mig i att skriva något bredare och mer “accepterat” för att över huvud taget ha en chans på den svenska bokmarknaden. Hade ekonomin tillåtit hade jag även skickat in manuset till hybridförlagen också. Kanske rent av gett ut själv via Type & Tell.

Jag är såklart oerhört tacksam över att förlaget tagit sig tid till att ge mitt manus konstruktiv kritik och jag kommer absolut läsa igenom det ordentligare när jag har samlat mig lite 🙂

Det tror jag först när jag ser det

Efter att ha ordat lite om saken på Instagram visade det sig att jag var i gott sällskap. Dock kvarstod känslan att jag kanske skulle ha gjort bättre research från början. Det var snudd på att jag ville be förlaget om ursäkt. Lyckligtvis var det inget av drömförlagen, då hade jag verkligen tagit till lipen 😛

Och jag vrider och vänder på scenariot in i det sista; om en klar majoritet gillar vad de ser, hur kommer det sig att jag aldrig tar mig över tröskeln? Det kan vara mycket som spelar in, förstås: Fel tidpunkt. Fel genre. Redan spikad utgivning. För udda. För unikt. För porrigt. Eller att jag bara är en liten skit med alldeles för stora drömmar som bara är ute efter att förändra den svenska bokmarknaden. Ett manus med ett Ranelidskt språk, intrasslade penisar och en töntig profetia.

“Du är så nära nu”, fick jag veta, men det tror jag först när jag ser det. Och varför är jag så förbannat hoppfull? Istället för att marinera mig i självhat och ge upp mitt författarskap spinner hjärnan vidare på kommande intriger i Stjärnskådartrilogin.

Vi har ett nytt rekord!

Och där damp första refuseringen ner i mailkorgen. Ja, jäklar. Refuserad i expressfart. Modell standard, från AlfaBeta. Jag undrar just hur mycket de läste av Stjärnbärarens önskan, OM de ens läste något. Det bådar ju inte gott för mina prinsar 🙁

Nåja, det är ingen idé att hänga läpp (eh, vem försöker jag lura egentligen…) jag har fortfarande fem förlag kvar på listan. Så, vad sägs om att skruva ner förväntningarna lite och kanske ta en kurs i knyppling?

En riktig bladvändare!

Låt er inte luras av titeln, ty det gick inte riktigt hela vägen denna gång heller, men jag deppar inte. Okej, kanske lite. Det är så klart alltid surt att snubbla på målsnöret, men jag blev fullkomligt överväldigad av den fina responsen:

“[…] Du har skapat en fin värld här. Det har varit en bra läsning. En riktig bladvändare, fint lättillgängligt språk detta trots aningen ‘gammaldags’ dialog som det gärna får vara i fantasy och med deras egna språk inblandade.”

Ja, jäklar. Och de orden kommer från en bokbranschmänniska som tycker det är riktigt kul att jag vågat ta mig an denna typ av genre, för jag gör det tydligen riktigt bra 😮 Och den där underbara känslan som uppstår när:

“[…] Men du beskriver däremot sexscener väldigt bra så det ger en fin kontrast till vad som är äkta kärlek och vad som är hyckleri.”

Detta är det mest positiva utlåtande jag någonsin fått! Är det nu man vågar hoppas på att det kommer att gå vägen, för jag kan ju uppenbarligen skriva? Agenten tyckte absolut att jag skulle fortsätta jobba med manuset och inte ge upp. Utlåtandet gav mig många matnyttiga tips och helt plötsligt kändes trilogin helt genomförbar 😀 Jag är ivrig på att få sätta igång, men jag tänkte låta responsen sjunka in ytterligare och se över utgivningsmöjligheterna. Jag ser nu att majoriteten vill ha mer fokus på Love och Melinde i första boken, och det ska de få 😉


Detta var ju precis vad man behövde…

Inte.

Jag bestämde mig för att skicka in en manuspitch för ett par veckor sedan. Det föll knappast ut till min favör. Svensk fantasy är ingen prioritet. Typ. Berättelser som berör och som förtjänar en egen röst. Pyttsan. Nu ska jag fortsätta fulgråta och avundas de som blivit antagna. För om jag inte byter genre nu så får jag uppenbarligen finna mig att aldrig bli utgiven.


 

 

 

 

Varför gör det så jäkla ont att ständigt misslyckas. Att vara uppe i sjutton refuseringar kanske inte är så mycket, men det kanske säger något om mitt eget skrivande. Detta blir refusering tre av Stjärnbärarens önskan, och jag förväntar mig att det trillar in minst fjorton till.

“Men det är ju jättebra!”

Nämen, hallå! Det var ju faktiskt en positiv refusering, från en litterär agentur! Skärpning fröken! Sådant växer inte på träd.

Nu när jag låtit refuseringen sjunka in lite, inser jag hur stort det faktiskt är. Agenturer och förlag skriver väl inget för att vara snälla, tyckte min sambo, och kanske ligger det något i det. Agenten hade gillat mitt manus, men att det inte passade just dem. Sedan kan man alltid reflektera över det där lilla extra som efterlys; det där unika och innovativa, men jag tror det kommer att falla på plats vartefter jag redigerar Stjärnbärarens önskan. Har man väl börjat utmana en så pass konservativ genre som fantasyn är, är det väldigt svårt att sluta 😉

Jag känner att jag är på rätt väg, och detta jävlar anamma… Jag vill bara bänka mig framför manuset och skriva, skriva, skriva! Kanske var det den lilla knuffen som behövdes? Men det är ju jättebra! tröstade sambon när jag rödgråten förklarade läget i bilen, att jag var sämst på att skriva och ingen någonsin kommer vilja ge ut min fantasyserie. Det är bara att skicka till nästa!

Och fler förlag och agenter lär det bli, men först måste jag bli klar med redigeringen, kosta på mig en lektör och ta hjälp av mina underbara testläsare och klasskompisar på skrivarlinjen. Nu kör vi! 🙂

När förvirringen är total

En känsla av att inte duga. Att inte räcka till. Att vara så svindlande nära för att sedan få dörren i ansiktet. Om jag ens var nära, förstås.

“[…] Det är onekligen en spännande berättelse och ditt tema känns helt rätt i tiden!”

Ändå skulle det komma att krävas något extraordinärt i slutändan. Jag har det inte. Bara en dum jävla dröm om att bli författare och se mina prinsar leva lyckliga i alla sina dagar. Jag visste att det var galenskap att vända sig till en litterär agentur, men för första gången fick jag faktiskt mer än ett standardsvar, på ett manus som jag verkligen tycker om. Jag borde vara tacksam och spika upp skiten på väggen, men istället gråter jag. Hela veckan har varit en enda stor mailvaka. Jag började till slut bli hoppfull.

 

 

 

 

 

Jag vet att jag är överdrivet fånig nu. Jag borde egentligen bara borsta av mig och komma igen, men på något vis känns det rätt avlägset just nu.

På gränsen

Tre månader.

Antingen läser de mitt manus med stort intresse, har otroligt mycket att göra eller så har de helt enkelt glömt bort att refusera mig. Jag tror på det sistnämnda. Varför skulle jag lyckas bättre hos en agentur? Chansen att bli antagen är ju ändå mikroskopisk.

Jag vill inte verka påträngande och maila dem. Jag vågar inte. För tänk om… Nä, fantasygenren är fortfarande rätt så konservativ. Nåde den som börjar rucka på reglerna liksom. Sådan är jag. Går hellre mot strömmen än flyta med den. Gör min egen grej och blir sur när det skiter sig. För sådan är jag. Jag vill ju så gärna.

Det enda jag kan göra nu är att fortsätta vänta och redigera Stjärnbärarens önskan under tiden nerbäddad i soffan. Det ska ju inte vara tråkigt att ha sjukstuga 😉 Om jag känner mig själv rätt kommer jag slå över till Youtube rätt omgående. Det är konstigt hur ynklig man känner sig när man är sjuk. Då tittar man hellre på tecknat och sover.