Detta var ju precis vad man behövde…

Inte.

Jag bestämde mig för att skicka in en manuspitch för ett par veckor sedan. Det föll knappast ut till min favör. Svensk fantasy är ingen prioritet. Typ. Berättelser som berör och som förtjänar en egen röst. Pyttsan. Nu ska jag fortsätta fulgråta och avundas de som blivit antagna. För om jag inte byter genre nu så får jag uppenbarligen finna mig att aldrig bli utgiven.


 

 

 

 

Varför gör det så jäkla ont att ständigt misslyckas. Att vara uppe i sjutton refuseringar kanske inte är så mycket, men det kanske säger något om mitt eget skrivande. Detta blir refusering tre av Stjärnbärarens önskan, och jag förväntar mig att det trillar in minst fjorton till.

“Men det är ju jättebra!”

Nämen, hallå! Det var ju faktiskt en positiv refusering, från en litterär agentur! Skärpning fröken! Sådant växer inte på träd.

Nu när jag låtit refuseringen sjunka in lite, inser jag hur stort det faktiskt är. Agenturer och förlag skriver väl inget för att vara snälla, tyckte min sambo, och kanske ligger det något i det. Agenten hade gillat mitt manus, men att det inte passade just dem. Sedan kan man alltid reflektera över det där lilla extra som efterlys; det där unika och innovativa, men jag tror det kommer att falla på plats vartefter jag redigerar Stjärnbärarens önskan. Har man väl börjat utmana en så pass konservativ genre som fantasyn är, är det väldigt svårt att sluta 😉

Jag känner att jag är på rätt väg, och detta jävlar anamma… Jag vill bara bänka mig framför manuset och skriva, skriva, skriva! Kanske var det den lilla knuffen som behövdes? Men det är ju jättebra! tröstade sambon när jag rödgråten förklarade läget i bilen, att jag var sämst på att skriva och ingen någonsin kommer vilja ge ut min fantasyserie. Det är bara att skicka till nästa!

Och fler förlag och agenter lär det bli, men först måste jag bli klar med redigeringen, kosta på mig en lektör och ta hjälp av mina underbara testläsare och klasskompisar på skrivarlinjen. Nu kör vi! 🙂

När förvirringen är total

En känsla av att inte duga. Att inte räcka till. Att vara så svindlande nära för att sedan få dörren i ansiktet. Om jag ens var nära, förstås.

“[…] Det är onekligen en spännande berättelse och ditt tema känns helt rätt i tiden!”

Ändå skulle det komma att krävas något extraordinärt i slutändan. Jag har det inte. Bara en dum jävla dröm om att bli författare och se mina prinsar leva lyckliga i alla sina dagar. Jag visste att det var galenskap att vända sig till en litterär agentur, men för första gången fick jag faktiskt mer än ett standardsvar, på ett manus som jag verkligen tycker om. Jag borde vara tacksam och spika upp skiten på väggen, men istället gråter jag. Hela veckan har varit en enda stor mailvaka. Jag började till slut bli hoppfull.

 

 

 

 

 

Jag vet att jag är överdrivet fånig nu. Jag borde egentligen bara borsta av mig och komma igen, men på något vis känns det rätt avlägset just nu.

På gränsen

Tre månader.

Antingen läser de mitt manus med stort intresse, har otroligt mycket att göra eller så har de helt enkelt glömt bort att refusera mig. Jag tror på det sistnämnda. Varför skulle jag lyckas bättre hos en agentur? Chansen att bli antagen är ju ändå mikroskopisk.

Jag vill inte verka påträngande och maila dem. Jag vågar inte. För tänk om… Nä, fantasygenren är fortfarande rätt så konservativ. Nåde den som börjar rucka på reglerna liksom. Sådan är jag. Går hellre mot strömmen än flyta med den. Gör min egen grej och blir sur när det skiter sig. För sådan är jag. Jag vill ju så gärna.

Det enda jag kan göra nu är att fortsätta vänta och redigera Stjärnbärarens önskan under tiden nerbäddad i soffan. Det ska ju inte vara tråkigt att ha sjukstuga 😉 Om jag känner mig själv rätt kommer jag slå över till Youtube rätt omgående. Det är konstigt hur ynklig man känner sig när man är sjuk. Då tittar man hellre på tecknat och sover.

Alla dessa refuseringar

Okej, så hur började alltsammans? Jag var sjutton år och jävligt bestämd. Typ. Det var på den tiden jag inte hade någon aning om hur det hela funkade. Jag hade skrivit min första roman och tyckte det var dags att bli författare på riktigt. Jag trodde liksom att det bara var att skicka in sitt alster och vips så blev man utgiven. Är dramaturgi en krukväxt? Lite så var det.

Vad har jag då lärt mig av alla dessa refuseringar? Att jag inte riktigt är där än som debutant. Möjligtvis att jag suger, men vem har inte brottats med tvivlet någon gång? Här kommer några vanliga frågor:

När fick du din första refusering?
2004 om jag inte minns fel. Det var faktiskt en snäll refusering från Bonnier Carlsen som tyckte jag skulle fortsätta med mitt skrivande.

Hur snabbt har du blivit refuserad?
Nordstedts (tre veckor). Salomonssons Agency på andra plats (fyra veckor).

Fast, hur länge har du fått vänta på en refusering?
Sju månader.

Hur många manus har du fått refuserade?
Tre.

Hur många refuseringar är du uppe i nu?
Femton. Kan vi slå det? 😉

Hur hanterar du en refusering?
Vanligtvis med frustration…

Vad är din drömrefusering?
En sådan där positiv sak som ger någon form av konstruktiv kritik. Något som formligen skriker: vi vill se en omarbetad version av skiten! Fast där råder det väl delade uppfattningar om man kan polera en bajskorv eller ej.

Vad gör du om du blir antagen?
Då har jag verkligen gjort mig förtjänt av ett glas finlir och en gourmetburgare med extra allt.

Och där kom den

Den första refuseringen trillade precis in, men jag är konstigt nog inte speciellt ledsen. Kunde dock inte låta bli att le lite i mjugg när jag läste följande:

[…] för att det ska ske krävs det ett verk så pass starkt och originellt att det är omöjligt för oss att tacka nej, och där upplever vi inte att “Stjärnbärarens hemlighet” når ända fram.

Så var det med den originaliteten. Ja, jäklar. Inte bemödade de sig med att få till rätt titel i refuseringsmailet. Det var lite snopet. Nu ska jag göra mig en kopp choklad och hänga tvätten.

Överskuggad av tvivel

Som med allt annat kommer det perioder där man tycker att man suger, hårt. Jag kan inte förstå vad som är bra med just mitt manus. Har jag verkligen gjort mig förtjänt av peppen och den positiva responsen? Jag tog en liten paus från redigerandet igår. Bara för att reflektera lite över berättelsen. Det tillhör ovanligheterna att debutera med en bokserie. Det skrivs sällan flerbokskontrakt eftersom förlagen först vill se vad debutanten går för. Ändå sitter jag här och bygger upp en historia som lätt hade kunnat sträcka sig över tre, fyra böcker.

Och vad är egentligen förlagens syn på svensk fantasy? Är mitt manus redan utdömt, en berättelse som bara skulle locka ett fåtal läsare? Jag tvekar och undrar hur jag kunde komma på den här idén från första början. Jag, som då var en hormonstinn tonåring som läste yaoi och slashfiction, började själv leka med idén att låta män vara löjligt kåta på varandra och älska under stjärnorna. Och jag blev förstås fast. Och så fortsätter man att bli nedslagen av refuseringar när man bara har sig själv att skylla. Snyggt jobbat tjejen.

Det har gått en månad sedan jag skickade in delar av manuset till agenterna. Jag är tack och lov inte ensam om att pröva lyckan hos en agentur i redigeringsstadiet. Mitt i all jävlar anamma fanns också spår av ovisshet; var passar jag in? Vet agenterna om att min genre finns utomlands? Kanske får jag äntligen svar på frågan som jag länge brottats med, men till dess hoppas jag att motivationen kommer tillbaka.

När jag ser tillbaka på mitt skrivande är jag fascinerad över att jag inte har gett upp. I närmare tio år försökte jag förädla min berättelse innan den slutligen föll på plats. Vad har egentligen tagit sådan tid och vad har jag lärt mig? Att jag är envis som synden och gråter när jag blir refuserad? Japp. Att jag tidigare inte haft någon koll på vare sig dramaturgi eller gestaltning? Absolut. Att jag verkligen vill skriva den här berättelsen? Högst troligt. Att jag kanske skulle ha lagt mina pengar på någonting annat än att starta en misslyckad insamling? Prata inte om det…

Skrivandets vedermödor i ett nötskal. Det är bara att borsta av sig och komma igen. Författandets toppar och dalar är en del av processen.

Characters © Anna Pettersson
Sketch © Mathia Arkoniel

Varför satsar du inte på att ge ut själv?

Jag får oftast frågan om jag någonsin övervägt egentutgivning. Det har jag, många gånger. Ändå blir jag lite beklämd varje gång någon utbrister “Ge ut boken själv och skit i förlagen!” För mig är hela debatten och egenutgivningens vara och icke vara en hel vetenskap. Är det verkligen så lätt som det sägs? För mig som är psykiskt funktionsnedsatt blir det lite som att bestiga ett berg; att vara sin egen chef och kunna bestämma vartenda liten detalj skulle ge mig svindel. Kapital, marknadsföring och upplagor. Redaktör, formgivare och lektör. Och ovanpå allt, skriva en uppföljare.

Idag har det aldrig varit så lätt att publicera texter. Jag skulle med lätthet kunna lägga ut hela mitt alster här på bloggen, gratis. I all sin enkelhet. Bara klistra in och klicka på “publicera”.

Min stora dröm är att passera genom det berömda nålsögat och bli med förlag. Att någon har sett något i min text som är värt att satsa på. Dessvärre har många innovativa mindre förlag manusstopp på obestämd tid och jag är fortfarande lite osäker på om jag vågar ge mig i kast med de större förlagen igen. Varför gör en standardrefusering så ont?

Jag erkänner att jag är något avis på de som lyckas, kanske “gladunsjuk” som Charlotte uttryckte det i kommentarerna när hon blev antagen. Jag känner stressen och pressen. Vill inte vara sist på bollen. Vill också vara med. Vill inte hamna utanför. De gör det omöjliga medan jag sitter här och regisserar en kärleksscen som är som hämtad ur Brokeback Mountain. Gah! Ångest!

Det är rätt mycket tankar som snurrar i mitt huvud just nu. Jag hade kunnat skita i förlagen och gå min egen väg, men jag har inte riktigt vad som krävs för att göra det bra. Pengar är inte det viktigaste för mig, men jag behöver ha någon som hjälper mig att nå ut.

Tokigheter som jag gjort vid inskickning av manus

Många förlag brukar skriva på sin hemsida hur de vill ha manusen. Som regel vill de ha ett läsvänligt typsnitt (föreslaget Times New Roman) i storlek 12pt med 1½ eller dubbelt radavstånd och breda marginaler. Det underlättar läsningen och anteckningar kan göras om det behövs.

Om jag ska vara ärlig så har jag inte alla gånger följt förlagets rekommendationer utan gjort allt för att sticka ut ur mängden, för var det inte så man skulle göra för att fånga deras intresse?

Nja, kanske inte riktigt så.

Första gången jag skickade in manus var jag sjutton år. Jag hade ingen större aning om hur det hela fungerade och kände mig allmänt vilsen, men efter en kort mailkonversation med förlaget stoppade jag mitt avstavade, klottriga manus i ett brunt kuvert och tejpade kanterna så inte det skulle gå sönder av postens hantering. Jag kom senare på att jag glömt följebrevet så jag tog första bästa papper jag kunde hitta. Det var halvblankt och nerfläckat, troligtvis av smuts, sedan en blyertspenna och berättade vad jag hette, vad jag gjorde och lät manuset tala för sig själv. Tre månader senare fick jag tillbaka manusbunten med en snäll refusering på nästan en hel A4. Jag kände mig stolt och stärkt av de snälla orden. De tyckte absolut att jag skulle fortsätta och utveckla mitt skrivande.

Jag fortsatte skicka in manus till olika förlag och var noga med att följa deras rekommendationer i hopp om att få fler, positiva refuseringar. Tänkte igenom följebrevet ordentligt och var självfallet tvungen att poängtera att protagonisten var gay och helt jäkla awesome, typ. Här började standardrefuseringarna välla in. Ett par av dem var till och med kyliga i tonen. Jag tyckte givetvis att förlagen var trångsynta som inte vågade ge mitt manus en chans, men jag tänkte aldrig på att det kunde vara berättelsens upplägg som det hela föll på (avsaknad av dramaturgi, gestaltning, världsbygge etc.) och inte för att huvudpersonen älskade en man.

Senaste gången jag skickade in manus satsade jag stort. Nu ville jag verkligen synas i manusfloden. Jag skrev ut följebrevet på rosa papper och fick hjälp av sambon att skriva ut några illustrationer på akvarellpapper som jag stoppade ner i de fodrade gröna kuverten. Jag kan med en gång säga att det inte gick bättre. Bilderna kunde aldrig fylla luckorna mitt manus hade.

Vad kan vi då lära oss av dessa tokigheter? För det första, se till så att manuset är genomarbetat och ta gärna hjälp av testläsare och lektörer innan du skickar in det till förlagen. Det gjorde aldrig jag. Undvik färgat papper och måla hellre med ord. Håll följebrevet kort, max en halv A4, där du berättar lite om dig själv, vad du gör och vad boken handlar om. Håll det rent och snyggt utan krusiduller. Och till sist, skriv inte med blyerts på halvblankt papper.

22580