Ska du också på bokmässan?

Sitter och taggar bokmässa för fullt nu. Jag gillar att planera långt i förväg, både outfit och vilken väska som är bäst lämpad för mina inköp, om det blir några, samt vilka montrar jag ska besöka och om det är några intressanta föredrag den dagen jag är där. Det är som en enda lång mental förberedelse. För mig är det en bedrift i sig att resa så långt på egen hand. Och allt folk. Det gläder mig att jag har branschbiljett via jobbet, för när mässan öppnar för allmänheten blir det för mycket. För trångt. För galet. Att ha social fobi och åka till nordens största litteraturfest är inte något jag bara gör. Det enda som gör mig lite halvsned dock är att jag inte hittar någon mässkarta att skriva ut för i år.

Jag försöker fokusera på att ha roligt. Fantastikgränd var otroligt kul och jag funderar nästan på att klä mig mer fantasyinspirerat denna gång. Jag har så mycket smycken och annat krimskrams så det borde inte vara helt omöjligt att få ihop något 🙂 Kanske är jag också mer talför nu tack vare jobbet. Jag vill ju våga säga hej till mina bloggvänner och kanske inleda ett samtal eller två.

Fick något ryck och beställde en egendesignad tygkasse och ett linne. Hej, gerillamarknadsföring! Jag tyckte idén var ascool när jag väl höll på, men nu vette katten. Jag är ju liksom inte där än; utgiven och erkänd, typ. Visitkorten ligger i en låda och samlar damm och jag misstänker det är där mina andra trycksaker också kommer att hamna eftersom jag är så feg av mig, haha 😛 Fast å andra sidan kan det vara en bra övning för mig, för om någon frågar mig vad jag skriver behöver jag bara visa upp kassen.

Hur många av er ska till bokmässan i höst?

Redigerar bok efter mailkorrenspondens

Det känns konstigt att ha ett datum spikat för manusinlämning. Jag brukar många gånger ha alldeles för bråttom, speciellt när jag är ledsen och tycker att jag suger på att skriva. Då är det nästan som jag ber om att bli refuserad, så jag kan bevisa att jag inte är tillräckligt bra på det jag gör. Konstigt, men sant. Trots det suger det alltid till lite extra i magen när en bokbranschmänniska svarar på ens mail.

Och det blev några mail. Frågor. Nyfikenhet väcktes. De ville läsa, och jag satt där med ett halvfärdigt manus. Jag sade som det var, men det var inga problem. Nu fanns det plötsligt en tidsram att förhålla sig till. En överenskommelse. Jag har inga större förväntningar, det är ju trotsallt skitsvårt att bli utgiven, men efter den lite trevande kontakten kunde jag inte låta bli att le. Fy fan, vad har jag gett mig in på? Ångest! Det var bara att ta på sig glasögonen och sätta fart. Idag hade jag flyt. Imorgon blir det till att caféskriva.

Ugh, när en bokbranschmänniska säger att denne ser fram emot att läsa ens manus tror man inte att det är sant. Det var väl inget speciellt med min presentation? Av alla dessa förfrågningar ville de ändå se vad jag hade. Det finns inga garantier, men jag har gett mig fan på att skriva klart Stjärnbärarens önskan. Jag får helt enkelt ha mitt eget NaNoWriMo.


Detta var ju precis vad man behövde…

Inte.

Jag bestämde mig för att skicka in en manuspitch för ett par veckor sedan. Det föll knappast ut till min favör. Svensk fantasy är ingen prioritet. Typ. Berättelser som berör och som förtjänar en egen röst. Pyttsan. Nu ska jag fortsätta fulgråta och avundas de som blivit antagna. För om jag inte byter genre nu så får jag uppenbarligen finna mig att aldrig bli utgiven.


 

 

 

 

Varför gör det så jäkla ont att ständigt misslyckas. Att vara uppe i sjutton refuseringar kanske inte är så mycket, men det kanske säger något om mitt eget skrivande. Detta blir refusering tre av Stjärnbärarens önskan, och jag förväntar mig att det trillar in minst fjorton till.