Lunchmöte

Nu börjar det verkligen hända saker. Herrrrrregud på ren Ranelidska, säger jag bara. Det är fortfarande lite hemligt än vad som är på gång, men det jag kan säga är att det handlar om mitt skrivande 😉 Känslomässigt har det varit en riktig bergochdalbana. Beslut, beslut, beslut. Vad vill jag med mitt författarskap? Att jag nu ska träffa en bokbranschmänniska över en lunch känns oerhört stort. Och om jag är nervös? Så in i helvete, men det ska nog gå bra.

Känslan just nu.

Ett spännande erbjudande

Just nu känner jag mig som en vandrande nervknut. Det är beslut som ska fattas, svar som ska inväntas och motivation som ska hållas uppe. Fick veta nyligen att jag strukits från kursen jag hade sökt på Lunds Författarskola, för att jag saknade matematik A och tre års arbetslivserfarenhet (här trodde jag dock i min enfald att arbetsträning räknades in, men icke. Samma sak med matten, jag har papper som styrker att jag har stora svårigheter i det, men icke. Inga undantag. Jag var inte ens värd att refuseras.) Nåväl, jag får helt enkelt ta nya tag.

Och vad är det då för spännande erbjudande som har dykt upp? Jag kan säga att det finns en liten chans att Stjärnbärarens önskan kan bli bok, men det återstår att se vad agenten säger. Då det inte finns någon tydlighet i vem som ska göra vad blir det mer komplicerat för mig. Hur kommer resurserna att fördelas och hur mycket marknadsföring ska jag som författare stå för? Inte för att jag skulle ligga på latsidan och låta förlaget sköta allt, men jag vill heller inte vara den som drar hela lasset med att hitta potentiella läsare och sälja in boken till bokhandlar. Det är det svåra med mycket små förlag. Att synas och höras i bruset.

Oavsett hur jag gör är jag förstås väldigt tacksam att någon sett så pass mycket potential att det kan bli något av manuset, men det är svårt. Jag märker att jag är mer grinig än vanligt och spänner käkarna. Är jag inte dum som tar chansen är jag smart som tänker igenom beslutet noggrant. Kommer det ens gå runt? Om agenten tackar nej tänker jag prova en annan idé innan jag lämnar besked. Det är väl inte min mest briljanta plan, men provar man inte så får man ju aldrig veta 🙂

En vild chansning

Agenten skulle återkomma inom tre veckor, så jag lät manuset gå iväg till två mindre förlag under tiden. Dels det mycket lilla som jag velat så mycket kring och Ebes förlag. Just Ebes förlag var en vild chansning, för allt hänger på att de antar manuset på traditionellt vis om de är intresserade. Ändå känns det inte helt rätt. Och kanske är jag fortfarande bitter över hur nära det var med drömförlaget.

Annars då? Jo, jag har bokat biljetter till Bokmässan i Göteborg! Äntligen. Förra året blev det aldrig av att jag åkte på grund av ekonomin, men nu så. Det ska bli så kul att träffa alla skrivvänner! 😀

Som synes har bloggen hamnat lite i skymundan på senare tid. Det har varit rätt rörigt på sistone (jag har varit nedstämd och känt mig vilsen, både i det privata och i mitt författarskap) och inspirationen har inte riktigt funnits där. Dock försöker jag uppdatera ofta på mitt Instagramkonto @stjarnskadartrilogin. Jag kommer fortfarande att recensera böcker här. Och som det ser ut just nu kommer det nog bli ett par titlar lagom till hösten 🙂

Vad har hänt sedan sist?

Förutom att min Instagram-plugin bestämde sig för att krascha totalt så har manuset gått iväg till en litterär agent! 😀 I ett tidigare inlägg berättade jag att ett litet förlag hade hört av sig och visat intresse för Stjärnbärarens önskan, men då jag inte kunde gå in ekonomiskt blev det inte av. Surt, förstås. När jag startade upp mitt instagramkonto @stjarnskadartrilogin snubblade jag över en litterär agent. Jag började följa och hen följde mig tillbaka. För ett par veckor sedan bestämde jag mig för att maila hen och presentera mitt manus, och det visade sig att hens intresse hade väckts, tack vare kontot. Jag försöker att inte ha alltför höga förväntningar, men då hen främst är intresserad av redan etablerade författare känns det extra stort att hen vill läsa.

Vad hände då med det mycket lilla förlaget som jag velat så mycket kring? Jag tänker som såhär; jag vill se vart det landar först innan jag går vidare med förlagsutskick. Det finns en oskriven regel att man inte ska skicka till både agenter och förlag samtidigt. Visst vill jag ha snabba svar, men jag tänkte ta ett steg tillbaka den här gången och inte ha för bråttom. Jag har ju en uppföljare att skriva på under tiden.

Mitt i allt fick jag även för mig att söka till Lunds Författarskola, så vi får se hur det går. Konkurrensen är hög och det är många sökanden. Chansen att jag skulle bli antagen känns försvinnande liten, men jag har samtidigt större chans att komma in där än att få ett ja från ett förlag.

En riktig bladvändare!

Låt er inte luras av titeln, ty det gick inte riktigt hela vägen denna gång heller, men jag deppar inte. Okej, kanske lite. Det är så klart alltid surt att snubbla på målsnöret, men jag blev fullkomligt överväldigad av den fina responsen:

“[…] Du har skapat en fin värld här. Det har varit en bra läsning. En riktig bladvändare, fint lättillgängligt språk detta trots aningen ‘gammaldags’ dialog som det gärna får vara i fantasy och med deras egna språk inblandade.”

Ja, jäklar. Och de orden kommer från en bokbranschmänniska som tycker det är riktigt kul att jag vågat ta mig an denna typ av genre, för jag gör det tydligen riktigt bra 😮 Och den där underbara känslan som uppstår när:

“[…] Men du beskriver däremot sexscener väldigt bra så det ger en fin kontrast till vad som är äkta kärlek och vad som är hyckleri.”

Detta är det mest positiva utlåtande jag någonsin fått! Är det nu man vågar hoppas på att det kommer att gå vägen, för jag kan ju uppenbarligen skriva? Agenten tyckte absolut att jag skulle fortsätta jobba med manuset och inte ge upp. Utlåtandet gav mig många matnyttiga tips och helt plötsligt kändes trilogin helt genomförbar 😀 Jag är ivrig på att få sätta igång, men jag tänkte låta responsen sjunka in ytterligare och se över utgivningsmöjligheterna. Jag ser nu att majoriteten vill ha mer fokus på Love och Melinde i första boken, och det ska de få 😉


Så jäkla dumt det låter

Det finns säkert massvis som kunde ha gjorts bättre. Berättelsen haltade lite mot slutet och kanske flög protagonisten fram och tillbaka onödigt mycket mellan olika scener, fast vem är jag att döma? Jag var bara så jäkla less på manuset att jag inte såg storyn för alla ord. Perfektionisten inom mig primalvrålade och jag ylade ikapp, för jag ska inte tro att jag är en författare bara för att jag har skrivit ett halvdant manus som i princip har krävt tolv års tankeverksamhet. Så jäkla dumt.

Och jag börjar förstås se en ljusning efter allt slit. Att hålla förväntningarna nere går liksom inte längre. Jag tar för givet att agentens vänlighet och nyfikenhet kommer att leda till något annat. Invaggad i någon falsk trygghet går jag med ångesten ringlades våt och kall i magen. Jag tittar till mailen oftare än jag borde och vill bara få det överstökat. Få höra precis som det är, att jag inte duger.

Oavsett vad kommer jag i alla fall få någon form av respons. Jag har nått ytterligare ett delmål på min resa mot utgivning. Innerst inne är jag oerhört tacksam, men känslan av att inte vara tillräckligt bra är svår att tackla. Jag vet att jag kan, ändå sitter det en liten djävel på axeln och talar om för mig att det är lika bra att skita i allt och gå vidare. Varför är det så svårt att ge sig själv en klapp på axeln att man faktiskt försöker? Dramaturgin har varit ett gissel och att plöja skrivhandbok efter skrivhandbok har i slutänden bara lett till tårar. Det är frustrerande när jag inte förstår hur ramverket fungerar, med planteringar, vändpunkter, hjältens resa, karaktärsutvecklingar etcetera.

Men jag kämpar vidare. Någon gång ska det gå, så det så.

Och där gick manuset iväg

Duktigt less på manuset klickade jag på “skicka”. Nu är det i väg, och ångesten kom såklart som ett brev på posten, såsom den brukar göra när jag lämnar ifrån mig något jag jobbat på en längre tid. Det suger till i magen och en massa tankar far omkring i huvudet. Har jag nu förstått hur en roman är uppbyggd, eller har allt nötande varit till ingen nytta?

Det känns ändå bra att få lite distans till manuset. Jag känner för att skriva något nytt. Kanske ta tag i ett gammalt manus. På jobbfronten har jag haft rätt mycket att göra, och med en deadline, som jag fick flytta fram en vecka, höll jag på att bryta ihop. Jag vet att manuset inte är perfekt, men jag kände ändå en viss stolthet mitt i virrvarret av känslor. Det finns, vad jag tror, en början, en mitt och ett slut 🙂

Snart klar

Rubriken var väl en sanning med modifikation, haha. Det finns fortfarande lite småpill kvar att göra och tvivlet är starkare än någonsin. Manuset behöver inte vara tryckfärdigt, men det ska finnas en tydlig idé, att jag har en historia att berätta. En röd tråd.

Det känns fortfarande surrealistiskt när jag tänker på det. Det liksom knyter sig i magen på en, som det kan göra när man är nervös. Jag gillar inte meningen ser fram emot att läsa, det inger falska förhoppningar, och det triggar också igång tankarna, att jag kanske har en mikroskopisk chans att få ett ja.

Suck, ska det vara så jäkla svårt att ta till sig den fina responsen som manuset fick när jag gick på skrivarlinjen? Varför vältrar jag mig så mycket i gammalt skit? Mår jag bättre av det? Att intala mig själv om hur mycket jag suger på det jag gör? Det kan inte bli mer än en självuppfyllande profetia. Manuset är bra och kan säkerligen bli ännu bättre. Jag har hittat min nisch, min författarröst, min genre. Vad väntar jag på?

Ett nej.

Det var just det. Jag förtjänar det inte. Vad händer om jag lyckas? Det är väl lite det som är grejen med att vara neurotisk. När jag inget vet sätter jag mig på tvären och får ett ångestpåslag. Då är det lika bra att låta bli. Ändå är min stora dröm att bli författare. Ska min funktionsvariation få hindra mig? Troligtvis inte. Jag vet att jag inte kan låta bli.

Tre veckor

Inlämning om tre veckor. Ingen stress. Ta dig tid. Happ. Mailkorrenspondens två avslutad. Mycket trevligt bemötande. Check på den. Det är nu jag börjar bli medveten om att en bokbranschmänniska ska läsa mitt manus, och lämna respons. Scheiße. Det känns bra, faktiskt. Nu gäller det bara att ta vara på skrivtiden. Jag har hamnat i en, vad jag tror, intensiv period på jobbet. Nu gäller det att vara disciplinerad om jag ska få något gjort.

Det är egentligen galet, för att uttrycka det milt. En del av mig vill så gärna tro att det är nu det händer, men jag försöker ha is i magen och fjärma mig från förväntningarna. Jag kommer inte att vara tillräckligt innovativ den här gången heller, även om de verkar sakna en fantasyförfattare som kan sin grej. Kan. Jag har viljan, men räcker det? Jag har skrivit fantasy i fjorton år. Hur var det nu med 10 000-timmarsregeln? Är jag tillräckligt bra? Oavsett vad som sker framöver med Stjärnbärarens önskan hoppas jag att responsen från agenten kan ge mig ett hum om berättelsen har något värt att satsa på.

Jag misstänker att bloggen kommer hamna lite i skymundan nu under slutspurten av redigeringen. Nu är det fullt fokus som gäller 🙂

Att skriva som en ofärdig författare

“Skicka inte in ett manus som är färdigt i deras ögon, det skulle bara bevisa att du som författare inte har något mer att ge. Visa att manuset har potential att utvecklas istället, för visst har du väl en början, en mitt och ett slut?”

Jag hänger ofta upp mig på antalet ord. En fantasy ska vara lång och episk, med drakar, alver, dvärgar och annat jox i sann Tolkienanda. En utvald, en mentor och mörka krafter. Mitt nuvarande manus skiljer sig ganska markant från det gamla. Det är som en mischmasch av psykisk ohälsa, erotik och rågmjölsgröt, för fan vad det äts gröt hela tiden! Det måste väl ändå finnas något mer att skriva om än älskog, främlingsfientlighet och mörka hemligheter, och gröt?

Tydligen inte.

Jag är kort och koncis i både tal och skrift. Varför ska jag då ge mig på att skriva en tegelsten? Är det förväntningarna som säger att jag borde det, eller är det bara jag som har fått för mig att det är mer klädsamt med en fantasyroman på 600 sidor? Att det visar på ett litterärt hantverkskunnande? Jag vet ju att det finns korta fantasyböcker, som Dragonlance-serierna av Margaret Weis och Tracy Hickman. De var sällan längre än 300 sidor och mitt tonårsjag slukade dem.

Visst ligger största fokus nu på att bli så klar jag bara kan med manuset innan jag skickar in det, men jag vill ändå ta i beaktande att jag är en ofärdig författare och att jag kommer att få redigera skiten ur mitt manus den dagen jag blir antagen. Det kommer jag inte undan ifrån. Just nu ska några lösa trådar knytas ihop och sedan resterande text snyggas till. Jag kan säga att jag är något neurotisk och ångestladdad. Word fick för sig att strula igår. Jag började hyperventilera och skrika på min sambo, just för att jag snart ska skicka in mitt alster till den litterära agenten som jag har kontakt med. Vem blir inte hispig av den tanken? Jag vet inte ens om jag hinner bli klar. Jag tvivlar så fruktansvärt mycket på mig själv just nu.

Och jag är känslig och gråtmild och ingen riktig författare. Punkt.