Där traditionell fantasy möter modern romance

Manuset är kaos.

Kapitel har kastats om. En karaktär har fått en mer framträdande roll. Gestaltningen har setts över och nu klurar på hur jag ska få in lite mer action (utöver de härliga kärleksscenerna, såklart) och dialog mellan karaktärerna. En spännande balansgång, helt klart. Sedan ska manuset fyllas på med nya kapitel och få ett nytt slut 🙂

Fyra månader har passerat. Fick veta att det lilla fantasyförlaget inte hunnit läsa än och att resterande förlag har otroligt mycket att göra. Fullt förståeligt med tanke på hur mycket nytt som släpps nu lagom till Bokmässan och all planering runtomkring. Själv har jag börjat landa lite. Det är inte så fantastiskt att ha mailen öppen i bakgrunden längre. Fokus läggs på annat. Jag har successivt börjat kunna koncentrera mig på att redigera än att vänta. Bara det är en seger i sig, haha. Nu kan jag också visa er hur illustrationen blev:

Är den inte fin? 😀 En smått modifierad scen ur Stjärnbärarens önskan (egentligen skulle de ha varit nakna och “nyälskade”, men Mathia kunde tyvärr inte måla naket på det viset för sin arbetsgivare). Lite Harlequin-feeling (tänk om det ändå kunde släppas romance med undersköna män på omslaget), men jag gillar det.

Blev en rätt kort uppdatering, men jag har faktiskt inte så mycket att skriva om för tillfället. Det är bara redigering och jobbsök som gäller just nu 🙂

Characters © Anna Pettersson/fantasyrealm.se
Illustration © Mathia Arkoniel 

 

Refuserad? Förmodligen

Jag är ganska säker på att de två förlagen som endast svarar vid intresse har förpassat mitt litterära experiment till papperskorgen. Det känns såklart lite motigt då ett av dem var ett renodlat fantasyförlag som jag faktiskt hoppades på. De kan förstås ha haft mycket att göra och inte hunnit ögna igenom manuset än, men det är nog mer troligt att de gått vidare med andra manus.

Annars har jag inte hört något från de övriga förlagen. Kanske kommer standardsvaren trilla in nu såhär efter semestern? Jag försöker hålla förväntningarna nere, men det tycks vara lättare sagt än gjort efter allt fina kommentarer, för när man talar om trollen… det kom faktiskt en refusering nu. Inte riktigt ett standardsvar, kanske. Möjligtvis en sockrad variant. Mitt manus var intressant, men passade inte in i deras kommande utgivning. Surt, minst sagt… 🙁

“Vi hoppas att du snart hittar ett förlag som är rätt för din bok.”

Det var just det. Finns det ens några traditionella förlag som vågar satsa på en bok som vanhelgar fantasyns heliga principer? Skämt åsido, jag bara önskade att någon vågade ge mina prinsar en chans.

Nåja, i väntan på resten av refuseringarna fortsätter jag strukturera om manuset. I skrivande stund har jag bara flyttat runt textsjok och tagit bort onödiga meningar och ord, gått igenom anteckningar och förslag på ändringar samt grinat över den ljuvliga skissen som min illustratör skickade till mig i söndags (finns en liten sneak peek på min instagram @anna.pettersson.forfattare).

Konstigt nog är jag fortfarande hoppfull. Om jag räknar bort de två förlagen som endast svarar vid intresse har jag åtminstone tre förlag kvar att vänta in (det är inte säkert att det fjärde och sista kommer ha tid att svara…) Fast, vem försöker jag lura egentligen? Jag kanske borde skriva på något annat. Något som är mer mainstream. Ignorera det faktum att jag är jäkligt bra på “min” genre. Inte experimentera så mycket. Följa strömmen. Då kanske det går bättre.

Stjärnbärarens önskan 2.0

Då var det dags igen. Peppen, alltså!

Nu när jag äntligen fått tillbaka min laptop, ni vet den vars hårddisk kraschade, känner jag mig mer än redo! Den stora frågan är dock, vart börjar man? En överblick kanske vore på sin plats eftersom mitt synopsis försvann i samband med kraschen. Se över karaktärer och större händelser. Fixa en tidslinje. Det finns helt klart en del att göra innan jag sätter igång. Sedan får jag inte förglömma de sexiga delarna. Det sägs att gränsen mellan porr och erotik är hårfin, så jag vill inte dra iväg alltför mycket 😉

Jag försöker att inte tänka så mycket på antalet ord nu. Jag vet att Stjärnbärarens önskan kommer att svälla en del, men jag tänker inte sträva efter ett specifikt mål, mer än att göra manuset ännu bättre. Jag har en hel drös med förbättringsförslag som bara väntar på att få gås igenom på nytt 🙂

Ett manus med många förtjänster

Det känns alltid lite surt när det dimper ner ett refuseringsmail i inkorgen. Speciellt när man precis varit på vårdcentralen och blivit stucken i armvecket (avskyr det) samtidigt som man brottas med en stundande menstruation och en lättare depression. Ja, kanske inte världens bästa kombination.

Detta var ingen standardrefus, utan en fin, positiv sådan från Bonnier Carlsen. Ett av drömförlagen förvisso, men jag blev inte fullt så nedslagen som jag blev förra gången. Ugh. Så nära. Igen. Kom igen nu, förlagen! Jag VET att det finns läsare! vill jag skrika. Tror inte det skulle leda någonvart om jag faktiskt gjorde det, men det är ju lite frustrerande att falla på mållinjen.

Jag hade aldrig vågat hoppas på några positiva svar från förlagen. Jag är så glad och stolt över mig själv som inte vek mig utan fortsatte berättelsen om Love och Melinde. Jag är fortfarande hoppfull. Sju förlag kvar.

Skriv om, skriv nytt

Mitt huvud spinner värre än tekopparna på Grönan. Jag är fullkomligt överväldigad av responsen. Jag har fått förslag på ändringar, väckt intresse, passat in och kommit ett steg närmare författardrömmen, men samtidigt känner jag mig vilsen; vem ska jag lyssna på? Och vad händer om jag blir antagen? Borde jag sluta vara så kräsen och bara köra? Förtjänar mitt manus bättre eller är det bättre att börja smått och leta sig upp?

Manuset har nu fått ligga till sig fem veckor. Jag tänker inte göra vid det förrän jag fått svar från majoriteten av förlagen. Det blev elva stycken totalt. Till och med ett som inte gett ut fantasy tidigare ville läsa mitt litterära experiment, så något rätt måste jag ha gjort när jag presenterade Stjärnbärarens önskan för dem, haha. Jag är inte speciellt glad i att vänta på besked. Det slutar oftast med att jag kollar mailen var femte minut och pendlar mellan hopp och förtvivlan 😛

I skrivande stund har jag kommit igång med en erotisk novell. Vampyrer, undersköna män och rock i en perfekt blandning. Toppad med lite striptease och alternativa stilar. Japp, svårt att kringgå det faktum att jag hellre ser två män hålla på än en heteropar. Så går det när man läser för mycket “gay romance”, haha. Det gäller ju trotsallt att vara sysselsatt under tiden man väntar på svar. Det blir ju lite tråkigt att sitta böjd över inkorgen.

Fast, den här gången är det ingen känsla av “meh, det få gå som det går” utan mer ett “jäklar, det kan faktisk gå” och bara den vetskapen gör mig pirrig som få.

Det var ju faktiskt en personlig refusering

Torsdagen var minst sagt märklig. Jag tänkte mest: “fan, jag orkar inte med fler motgångar. Det räcker nu”, men när jag senare gick igenom responsen och hade en liten konversation med förlaget, kändes det mycket bättre. Bara att de håller tummarna för just mitt manus är en helt otrolig känsla 😀

Jag tänker inte röra Stjärnbärarens önskan förrän jag fått svar från alla förlag, men jag kommer absolut ha deras förslag på ändringar i åtanke när det är dags för redigering igen. Visst, det känns ju lite motigt att de tackade nej, men samtidigt finns det fler förlag att pröva lyckan hos. Det är synd att större delen av de renodlade fantasyförlagen har manusstopp.

Det är ändå väldigt intressant hur förlag kan tycka så olika. Först får jag en standardrefusering utan krusiduller, sedan en personlig refusering. Igår kunde jag inte sluta tänka på att jag blivit kallad talangfull av ett förlag. Jag, som aldrig skulle lyckas med något? Jag smakade på ordet som det vore en ljuvlig karamell. Jag är fortfarande tvärsäker på att det kommer gå vägen. Även om det där och då kändes som att det inte var lönt att fortsätta på Stjärnskådartrilogin reste jag mig upp och borstade av mig dammet. Jag kan inte lämna mina prinsar riktigt än. Jag behöver få ur mig berättelsen innan jag börjar på något nytt.

En talang

Idag kom ett refuseringsmail. En positiv sådan, men förslag på ändringar och allt. De ville uppmuntra en talang som jag trots att de tackat nej (de ville till och med läsa fler manus av mig i framtiden). Talang? Jag? Jag hann inte mer än skumma igenom texten innan det brast (fan, jag gråter bara när jag tänker på det…) Säkert inte så konstigt med tanke på vilken helvetesvecka jag har haft (bråk med Sveriges mest hatade kontrollmyndighet och annat blaj), men det kunde ju inte mitt drömförlag veta.

För liten målgrupp och inte lönsam, det är nackdelen med att skriva homoerotisk fantasy. Att skriva om två prinsar som finner varandra under de märkligaste omständigheter och faktiskt har sex. Där män uppskattar manlig skönhet och drottningar styr. Där traditionell fantasy möter modern romance — varför kan jag inte skriva normativ, mainstream litteratur? Vad är det min hjärna inte förstår? Det är väl inte så svårt att göra Love till kvinna och så är saken löst? Så lätt är det inte. Jag har alltid gått min egen väg och skriver sådant som jag själv vill läsa om, även om inte alltid ekvationen går ihop, så att säga.

Jag gillar min fantasyserie så mycket. Det gör ont att bli refuserad, men jag kanske måste finna mig i att skriva något bredare och mer “accepterat” för att över huvud taget ha en chans på den svenska bokmarknaden. Hade ekonomin tillåtit hade jag även skickat in manuset till hybridförlagen också. Kanske rent av gett ut själv via Type & Tell.

Jag är såklart oerhört tacksam över att förlaget tagit sig tid till att ge mitt manus konstruktiv kritik och jag kommer absolut läsa igenom det ordentligare när jag har samlat mig lite 🙂

Att skriva på uppföljaren

Det kliar i fingrarna. Än så länge finns bara prolog och anteckningar, något som i slutänden ska bli uppföljaren. Jag känner att jag tvekar, för jag vet hur det slutade förra gången. Då hade jag förvisso helt andra krav på mig själv. Jag skulle erövra den svenska bokmarknaden och bevisa för mina plågoris att jag minsann också kunde lyckas! Jag visste åt vilket håll det barkade åt, men det krävdes en blackout på Författarkliniken i Stockholm (2015) för att jag skulle komma till insikt. Och den insikten var inte trevlig. Fy fan, vad dåligt jag mådde. Aldrig mer…

Idag är jag mer försiktig. Jag ligger lågt. Låter saker och ting få ta sin tid. Jag VILL skriva om Love och Melinde, men samtidigt är jag rädd för att bli besviken. För tänk om ingen vill ha Stjärnbärarens önskan? Har jag inte då skrivit på Drömvandrarens hemlighet helt i onödan? Jag var på väg att ta tag i ett äldre manus för unga vuxna när tankarna började vandra igen; det där och det där hade passat så bra i uppföljaren; blodmagi, hamnskiftare, smakfull erotik, avslöjanden och det eviga kämpandet mot sina inre demoner. Ja, där har vi något!

Jag slits mellan att skriva klart och vänta på besked. Det har gått en månad nu sedan jag skickade in manuset till förlag (blev åtta den här gången) och jag är fortfarande sådär idiotiskt hoppfull. Det känns i magen att det kommer gå vägen, eller så är det snacket runtomkring som har präglat mig: “Klart att boken kommer att bli utgiven!” “Man ska aldrig säga aldrig. Tänk om du blir en ny J K Rowling?” “Men hallå? Du skriver ju bra! Boken kommer definitivt bli utgiven.” “Det är så nära nu!” “Jag ser potential.”

Jag är förstås väldigt tacksam över allt stöd och peppande som jag fått från bokbranschmänniskor, författare, skrivarvänner, lärare och klasskamrater från skrivarlinjen, lektörer och familj. Jag kan fortfarande inte fatta att jag blev publicerad i Tidningen Skriva, men jag tänker också att det kan vara lite vanskligt att inge alltför stora förhoppningar. Varje refusering gör så förbannat ont, för jag tar det personligt. Det blir som ett kvitto på att jag inte nått hela vägen fram, och att jag har svikit de som tror på mig.

Så, vad ska jag göra med uppföljaren? Skriva som om inget hänt eller vänta? Jag tror mer på det förstnämnda, för jag vet att jag inte kan låta bli.

Recension: Entertaining the Sombrevilles

Raphael has looks, charm and money. His mother adores him, his brother wishes to be him, and his sister fixes all his problems. Men want him, and he wants them. What he doesn’t want is a long, boring summer on his mother’s old family estate. But when they arrive, what greets him is a house packed with handsome strangers. While his sister struggles between duty and dreams, and his brother makes one wrong move after another, Raphael focuses on seducing the beautiful twins living at the estate. His plans are somewhat impeded, however, by a man who stirs feelings Raphael wants no part of, but finds increasingly difficult to avoid.

Jag vill på förhand be Elvira om ursäkt som fått vänta i evigheter på en recension.

Entertaining the Sombrevilles är en historisk berättelse förlagd i 20-talets England. Jag märkte rätt fort att denna bok kanske inte är som vilken “gay romance” som helst. Visst, det förekommer en hel del sex, men jag ser också problematiken med att vara en playboy och bjuda ut sig till okända män. Jag känner mig dock inte riktigt bekväm med tanken på att det hintas om att Raphael och Lucas haft sex med äldre män som minderåriga (kan vara min egen tolkning då det inte framgår hur gamla de var när de började utforska sin sexualitet) och att jag får lite pedofili-vibbar, men gillar man ageplay, eller tvivelaktigt samtycke för den delen, borde detta inte vara några problem.

Det har inte varit helt lätt att recensera den här boken. En del sexscener var verkligen top notch och jag fastnade verkligen för systern Charmaine, som jag gärna hade sett mer av då hennes partier i boken kändes rätt svaga i jämförelse, men som med de flesta “gay romance”-böcker är det ofta stort fokus på sex mellan män och att bikaraktärer oftast hamnar i skymundan.

Jag hade så gärna velat tycka mer om den här boken, för den hade sina bra stunder, men det blev för mycket kaka på kaka när det kommer till Raphaels och Lucas bravader i sänghalmen. Till och med jag som gillar sex tyckte det blev lite too much.

Jag ser dock fram emot att läsa fler böcker av författaren, för jag vet att Elvira har en pirathistoria som verkar mycket lovande 😉

Betyg: 3/5

Det tror jag först när jag ser det

Efter att ha ordat lite om saken på Instagram visade det sig att jag var i gott sällskap. Dock kvarstod känslan att jag kanske skulle ha gjort bättre research från början. Det var snudd på att jag ville be förlaget om ursäkt. Lyckligtvis var det inget av drömförlagen, då hade jag verkligen tagit till lipen 😛

Och jag vrider och vänder på scenariot in i det sista; om en klar majoritet gillar vad de ser, hur kommer det sig att jag aldrig tar mig över tröskeln? Det kan vara mycket som spelar in, förstås: Fel tidpunkt. Fel genre. Redan spikad utgivning. För udda. För unikt. För porrigt. Eller att jag bara är en liten skit med alldeles för stora drömmar som bara är ute efter att förändra den svenska bokmarknaden. Ett manus med ett Ranelidskt språk, intrasslade penisar och en töntig profetia.

“Du är så nära nu”, fick jag veta, men det tror jag först när jag ser det. Och varför är jag så förbannat hoppfull? Istället för att marinera mig i självhat och ge upp mitt författarskap spinner hjärnan vidare på kommande intriger i Stjärnskådartrilogin.