När paniken är ett faktum

Om dramaturgi är en krukväxt så måste deadline vara en grönsak. Min hjärna ger liksom upp. Jag är urusel på det, speciellt när jag sätter upp dem själv. När jag är min egen chef blir inget gjort, sedan när en bokbranschmänniska väl ser fram emot att läsa skiten och vi kommer överens om att nästa mailkonversation ska ske inom ett par veckor, vill jag bara lägga mig i fosterställning. Jag tror inte på mig själv. Allt jag skriver är skit. Mantrat är tydligt. Jag är så pass marinerad i självhat vid det är laget att peppen inte biter på mig.

Min lärare och jag pratade om det igår under textsamtalet. Det viktigaste var förstås att skriva, men att inte hänga upp sig så mycket på småsaker. Att ha en början, en mitt och ett slut. Att det finns en röd tråd. Finliret kommer senare. Problemet med mig är att jag älskar att gå ner på detaljnivå och vrida och vända på ord. Mitt manus liknar just nu ett hafsverk; jag bara skriver och försöker knyta ihop trådarna. Försöker hålla slutet öppet. Och nu börjar karaktärerna visa sina rätta sidor. Har de inte underfundig humor så är någon lite för kinky för manusets bästa. Suck! Är det så här det känns att vara författare vet jag inte om jag vill vara det, fast å andra sidan kan jag inte låta bli.

Idag fortsätter redigerandet, även om det tar emot. Jag vill skriva, men hur? Jag har synopsis och hela köret, ändå fortsätter den där känslan att gnaga i mig, att jag inte borde. Ingen gillar normbrytande fantasy. Romeo och Julia paketerade i två hormonstinna prinsar som längtar efter att få varandra. Och all annan skit runtomkring. Men jag älskar det, konstigt nog.

Snart dags för mässa

Imorgon är det Stockholms litteraturmässa, och jag sitter bokstavligen som på nålar. Det är inte lika illa som den gången jag skulle besöka Bokmässan med stort B. Nu har jag åtminstone ett hotell inom gångavstånd om jag behöver vara ifred (rapport kommer senare). Visitkorten är nerpackade och jag försöker komma ner i varv efter allt semesterskoj. Man har ju liksom vräkt i sig sötsaker på Taxinge slottscafé och traskat runt i Gamla stan tillsammans med bästis, bland annat.

Dilemmat just nu är hur jag ska representera mig själv som författaraspirant. Jag är rätt tråkig. Och skulle jag bära högklackat dagen till ära skulle jag med största sannolikhet stå på örat. Och jag svettas som en gnu på savannen när jag är nervös. Och jag stammar. Och jag tänker bara på snuskigheter när det kommer till mina prinsar. Och jag äger inget färgglatt eller utmärkande, utan kommer vandra omkring som en vilsen skugga bland bokhögar och bord. Och så ska jag få den äran att träffa en debutant också…

Ändå hoppas jag att jag på något vis “tappar” etuiet i golvet så visitkorten flyger all världens väg. Bli avslöjad. Jag avskyr att prata om mig själv och vad jag gör, för i mitt huvud tvivlar jag skarpt på att någon skulle bry sig eller bli intresserad, något som hänger ihop med min sociala fobi. Alla andra är så mycket bättre än vad jag är. Jag ska bara hålla käft. Helst stå i ett hörn och skämmas.

Äsch, jag tänker bara säga att jag skriver fantasy, om någon skulle fråga. Och skulle ett mer utvecklat svar krävas skulle jag nog säga som det var, att det är homoerotiskt och helt jävla awesome.

Alternativt skulle jag något darrhänt räcka över ett visitkort och hoppas på att personen jag pratar med inte blir vit av förfäran och flyr sin väg.

Visst ska det till lite smörigt kärleksdravel också…

… i en annars så smäktande berättelse som för tankarna till Romeo och Julia? Åh, hur ska Melinde få Love att inse att han älskar honom för den han är? Nu ska jag låta dem träffas i smyg en stund 😉

Och på frågan hur det går med skrivandet? Tja, det kunde ha gått lite bättre om man säger så, men det går framåt.

Hur går det för er andra med skrivandet? 🙂

På gränsen

Tre månader.

Antingen läser de mitt manus med stort intresse, har otroligt mycket att göra eller så har de helt enkelt glömt bort att refusera mig. Jag tror på det sistnämnda. Varför skulle jag lyckas bättre hos en agentur? Chansen att bli antagen är ju ändå mikroskopisk.

Jag vill inte verka påträngande och maila dem. Jag vågar inte. För tänk om… Nä, fantasygenren är fortfarande rätt så konservativ. Nåde den som börjar rucka på reglerna liksom. Sådan är jag. Går hellre mot strömmen än flyta med den. Gör min egen grej och blir sur när det skiter sig. För sådan är jag. Jag vill ju så gärna.

Det enda jag kan göra nu är att fortsätta vänta och redigera Stjärnbärarens önskan under tiden nerbäddad i soffan. Det ska ju inte vara tråkigt att ha sjukstuga 😉 Om jag känner mig själv rätt kommer jag slå över till Youtube rätt omgående. Det är konstigt hur ynklig man känner sig när man är sjuk. Då tittar man hellre på tecknat och sover.

Ett steg fram och två steg tillbaka

Ingen har väl sagt att det ska vara lätt att skriva böcker? Man redigerar och redigerar för att sedan upptäcka att berättelsen har kommit på villovägar och man blir tvungen att radera en massa :/ Tre nya kapitel har tillkommit och jag ska snart sätta tänderna i kapitel 17. Åh, är det inte förälskelse jag förnimmer? Jag vet att det är en urvattnad kliché att drunkna i någons ögon, men Love kan inte låta bli, haha.

Sedan tycks också en förkylning vara på gång. Det är ju inte riktigt vad jag behöver just nu, fast det gör ju å andra sidan mig mindre benägen att kolla mailen var femte minut. Svarstiden var cirka två månader. Mailet borde dimpa ner när som helst i inkorgen.

Nä, nu blir det marsch pannkaka in i arbetsrummet. Ska det vara så svårt att vara produktiv?

Is i magen

Just nu har jag god lust att maila agenturen och vråla hur går det med manuset?! Jag är bokstavligen en vandrande nervknut just nu. Jag vet att det kommer att skita sig som vanligt med en standardrefus och gråt och tandagnisslan, men vad gör man inte för konsten? Här pratar vi liksom om ett nålsöga som i princip är obefintligt. Här gäller det att vara unik. En litterär pionjär. Ett original. Jag tror inte att samkönat alv-sex hör dit även om det står högt i kurs när det kommer till slash fiction.

Snälla, säg att jag har något som åtminstone sticker ut lite grann? Bara lite. Genren är väldigt utbredd i USA. Är det något agenter har koll på? Hade jag bara varit mer effektiv hade säkert inte en klar majoritet av de mindre förlagen haft manusstopp på obestämd tid.

Idag får jag vackert tejpa fast mig i kontorsstolen om jag ska få något gjort. Jag har nämligen inlämning den här veckan och manuset är i en enda stor oreda. Vad har jag då gjort under den här tiden? Gett fjärilen medicin, haft ångest över eventuella biverkningar, fått tillbaka energin (men den kan man absolut inte lägga på skrivandet), unnat mig två par skor på rean (jag sparade 1000 spänn) och skickat efter ett set med polykroma färgpennor (också rabatterat och skonsamt för plånboken).

Det är dags att skärpa till sig lite om jag över huvud taget ska få någonting gjort. Det gills inte att jag har suttit och fantiserat ihop kärleksscener och intriger. Jag måste ju få ner det på papper också. Jag får tänka att för varje nej är jag närmare ett ja. Om inte annat får jag börja knyppla.

Ny vecka

Det är svårt att vara produktiv när man samtidigt håller på att gå upp i atomer. Jag vet inte vad som är annorlunda denna gång, mer än att det är en agent som bläddrar i mitt icke originella manus? Detta är förstås ett självvalt självplågeri och jag ska njuta varje sekund av det! För vad gör man inte för kärleken — ahem — att bli antagen? Man väntar. Och väntar. Och väntar lite till. Beredd på att bli besviken som fan för senare gråta ut på bloggen om hur jäkla värdelös man är som aspirerande författare.

Samtidigt som jag går omkring med konstant sug i magen och kollar mailen var femte minut försöker jag ta tag i manuset. Tvivel till trots lyckas jag ändå tjuta av lycka när jag upptäcker hur jäkla bra en del scener är samtidigt som jag tycker i mig salta nötter och russin och klappar katten. Ändå tycks YouTube vara mer lockande än att skriva om hur oborstade sjöbusar och annat slödder röjer omkring nere i hamnen och försätter Love i fara. Fint.

Det är nytt. Det är spännande. Praktiskt taget omöjligt. Ändå kastar man sig in i det utan någon tanke på vart man kommer att landa någonstans (i mitt fall papperskorgen). Jag får nog räkna med att anlita lektör och ta hjälp av mina eminenta testläsare i fortsättningen. Jag tror mycket på personlig kontakt denna gång. Jag tänker inte skicka in Stjärnbärarens önskan på vinst och förlust igen. Visst kan det vara kul att överraska, men samtidigt vill jag vara öppen med vilken genre jag skriver i. 2017 känns dock som ett mycket bra skrivarår för mig. Jag är supertaggad trots skrivkramp och begåvade ursäkter 🙂

Mina nerver just nu.

Dags att fatta pennan

Tog en liten paus från skrivandet under julledigheten. Nu känner jag hur det börjar klia i fingrarna. Jag har suttit och klurat på en del scener som jag tror kommer göra en del för storyn. Jag ser inte alls fram emot att vända upp och ner på Loves liv, men det kommer vara en mycket viktig vändpunkt för berättelsen, och för honom.

Sedan väntar jag fortfarande på svar från andra agenten. Kanske är det yttepyttelite hoppfullhet jag känner i skrivande stund. Trots att nålsögat är betydligt mindre sitter jag ändå och håller tummarna. Någon gång ska det väl vara min tur att landa ett fett bokkontrakt, inte sant? 😉

I år tänker jag bara skriva på. Göra min grej, och göra det jävligt bra. Jag har alltid gått min egen väg, och det är dags att jag gör det samma med mitt manus. Hur vill jag berätta den här historian?

Vad har ni för skrivplaner i år? 🙂

Och där kom den

Den första refuseringen trillade precis in, men jag är konstigt nog inte speciellt ledsen. Kunde dock inte låta bli att le lite i mjugg när jag läste följande:

[…] för att det ska ske krävs det ett verk så pass starkt och originellt att det är omöjligt för oss att tacka nej, och där upplever vi inte att “Stjärnbärarens hemlighet” når ända fram.

Så var det med den originaliteten. Ja, jäklar. Inte bemödade de sig med att få till rätt titel i refuseringsmailet. Det var lite snopet. Nu ska jag göra mig en kopp choklad och hänga tvätten.

Men skriv då, för bövelen!

Nae, det kommer inte bli någon författare av mig det är ett som är säkert. Ska det vara så jäkla svårt att skriva på boken. Vad är det jag sitter och väntar på, förutom svar från agenterna? Jag tvivlar på att inspirationen kommer landa i knät på mig.

Igår tröskade jag igenom mitt synopsis och gjorde en del förändringar. Med ett ständigt närvarande tvivel kändes det mesta som värdelöst dravel, men det finns en del scener som jag ser fram emot att skriva. Jag kommer garanterat fulgrina.

Förutom att jag är på god väg att slå knut på mig själv och fnyser åt folks framgångar försöker jag intala mig själv att det bara är en fas. Kanske också en bekräftelse på att jag vill detta så otroligt mycket, även om jag inte hunnit inse allvaret med författarskapet. Behöver jag verkligen någons godkännande innan jag kan ta tag i boken? Jag har ju egentligen allt stöd jag kan få.