Förlagsletande

Vad är det egentligen som tagit sådan tid? Jag har nog aldrig spenderat så många timmar på att vaska fram potentiella förlag till mitt litterära experiment. Förra gången gjorde jag allt för att sticka ut och jag tänkte att ett massutskick kanske vore på sin plats. I runda slängar kanske jag spenderade närmare fyrahundra spänn på vadderade, frankerade kuvert. Det var puderrosa följebrev, illustrationer utskrivna på svindyrt akvarellpapper och ett manus som inte var det minsta genomarbetat. För visst skulle de kasta sig över manuset vid blotta åsynen av mina hånglande prinsar? Så här i efterhand garvar jag bara åt det.

Min väg till författarskapet har varit minst sagt snårig. Jag tror inte förlagen var redo för denna typ av litteratur för tio år sedan när jag började utforska “min” genre. Visserligen var kärleksscenerna inte lika grafiska som de är nu; det fanns liksom ingen tillstymmelse till erotik; han knöt upp byxorna — ny scen! I Stjärnbärarens önskan kan man åtminstone förvänta sig lite mer än så 😉

Så, vad har jag för planer inför mitt kommande manusutskick? Jag har ett tydligt koncept, det står liksom i headern, men jag behöver vässa till premissen något; vad går boken/trilogin ut på? Det är lite som att skriva en baksidetext. Och sedan, vem är författaren bakom verket? Jag är urdålig på att presentera mig själv. Jag är så ointressant som man bara kan bli, haha.

Finliret återstår, som sagt. Och om manuset blir klart om en eller fem veckor. Vad gör det? För i slutänden vill jag leverera ett manus som jag är nöjd med. Och det tror jag förlagen håller med om. Det får aldrig bli en tävling, kom ihåg det 🙂

Småfix kvar

Om man nu kan kalla det småfix. Jag har precis blivit bekant med begreppet “kill your darlings” och manuset har krympt ytterligare. Ändå känns det som att manuset innehåller mer av allt. Mer handling, liksom.

Jag är faktiskt mer nervös nu än tidigare. Efter mina femton minuter i Tidningen Skriva känns det mycket verkligare på något vis. Och jag tänker på förlaget med stort F som ska få läsa det (och den där surrealistiska känslan när även det finska och danska kontot följer en). På alla andra förlag som jag valt ut till detta litterära experiment. Jag har aldrig ägnat så mycket tid åt att leta förlag till ett manus som nu, haha. Det känns faktiskt riktigt bra, för jag vill ändå tro att det är nu det händer. Jag vill också skrika ut min glädje på sociala medier och vifta med mitt efterlängtade förlagskontrakt!

Vid årsskiftet går manuset iväg och jag kan äntligen fokusera på del två som har fått arbetstiteln Drömvandrarens hemlighet. Åh, mer intriger, mer sex, mer magi! Jag längtar 😀

Mässigt värre

Det var en mycket trött tjej som klev innanför dörren i fredags kväll. Knapert med sömn och hög på adrenalin. Jag har fortfarande svårt att ta in besöket. Att ha andats samma luft som tusentals andra besökare. Som författare, agenter och förlagsfolk. Det kändes väldigt avlägset, liksom den legendariska räkmackan. Men nästa år, om jag ska tro mina eminenta skrivarkollegor. Då är det jag som sitter i en monter och signerar böcker om prinsar som är löjligt kåta på varandra. Knappast. Jag gick från professionell författaraspirant till gladunsjuk pessimist på stört, haha.

Jag hade innan besökt förlaget med stort F och var genomsvettig. Mina stackars nerver, alltså. Nog för att jobbet har gjort mig mer talför, men detta var något alldeles särskilt. Jag har nu satt upp en deadline för inskickning av manus. Skit också. Way to go, författarwannabe! De kommer att avsky det…

Frukostminglet blev heller inte som jag hade tänkt mig. Jag bubblade helt enkelt över av alla synintryck och ljud, vilket i sin tur triggade igång min ångest. Ett odefinierat obehag. Ett illamående som levde runt i min kropp. Kallsvettig. Jag var färdig med mässan, tyckte jag då. Vem fan vill prata med en sådan som jag? Och i förvirringen krockade jag nästan med gastronomen Edward Blom på vägen ut. Gråtfärdig gick jag till närmaste café på mässan och köpte mig en svindyr lunch. Inte ett dugg duktig. Bara till besvär. Kämpade med att få i mig smoothie och smörgås. Jag kände mig ensammast i världen, även om jag skulle hänga med Lovisa och hennes fästman senare.

Men jag höll ut. Trött och lite småskakis mötte jag upp dem i Whip Medias monter och sedan flöt resten av vistelsen på. Det var betydligt mer folk ute på mässgolvet och jag började reflektera över mina ouppnåeliga författardrömmar under tiden som vi kryssade mellan besökare och utställare; har jag kraft som debutant att hålla en signering i detta gytter av människor? Kanske om jag tillämpar öronproppar och Ipren, men annars? Att synas? Och jag tänkte hur fantastiskt det skulle vara att få se sin egen bok i en monter. Jag föreställde min en inbunden bok med silverglittrig papperskant. Kanske med mina prinsar på à la Harlequin. Bara tanken fick mig att flina som en idiot.

Det bästa med Bokmässan var förstås Fantastikgränden. Och att få träffa andra fantastikförfattare, skrivarvänner och bloggläsare. Det är alltid roligt att höra att min blogg fortfarande läses! Överlag hade jag det väldigt trevligt, även om jag fick gå undan en stund för att hämta andan. Och när jag tänker på det så har jag gjort otroliga framsteg. Detta hade inte varit möjligt för ett par år sedan och jag längtar redan till nästa gång. Då får vi se om de har rätt 😉

Stockholms litteraturmässa

Så, hur var det då på mässan? Föll det den skraja skiten i smaken? Kan med en gång säga att det blev en mycket intressant upplevelse. Timmarna innan var jag helt uppe i varv och tyckte jag såg ut som skit; kjolen förstärkte bara min litenhet och stupbyxorna hade korvat sig vid ljumskarna. Jag skulle ju ändå möta upp debutanten Lovisa med sällskap utanför kulturhuset där mässan skulle hållas. Fan, och parfymen doftade inte alls som jag trodde. Sambons uppmuntran bet inte heller något nämnvärt på mig.

Något darrig traskade jag iväg till Sergels torg. Visitkorten kändes som bly i axelväskan. I foaljé 3 skulle marknaden finnas; representanter från förlag, egenutgivare, hybridförlag, tidskrifter och mer därtill. Näe, att börja langa ut visitkort kändes inte det minsta lockande. Vem skulle bry sig? Jag gungade fram och tillbaka på stället i mina MBT-skor. Det var som att jag hade förträngt hur jag gjorde på Bokmässan i Göteborg. Då gömde jag mig i och för sig i Fantastikgränden, men ändå. Här var allt litet och gemytligt. De såg mig. Och jag såg dem. Det fanns ingenstans att gömma sig. Jag försökte hålla rösten stadig. Inte stamma. Inte göra bort mig. Jag står snart på örat. Nu skiter jag i detta och går tillbaka till hotellrummet.

Vi gick några rundor bland bokborden. Jag kände mig inte alls som någon författare. Bara en wannabe med alltför stora drömmar. Jag fick då syn på en tjej, Nina J. Lux, som gav ut sina böcker själv (YA urban fantasy), och någonstans där släppte spärren och orden vågade sig försiktigt ut, och utan någon större panik räckte jag över första visitkortet. Fick fin respons på mitt val av genre, vilket gjorde att jag kunde slappna av något.

Näst på tur var Modernistas bord. Och där kände jag svetten bryta fram. De gav ut fantasy, och jag var välkommen att skicka in, men kanske skulle jag berätta lite kortfattat vad det är för fantasy jag skriver. Bara för att, liksom. Äsch, jag låter mina prinsar sköta snacket. Darrhänt ger jag tjejen på andra sidan mitt visitkort och håller bokstavligen på att sjunka igenom golvet.

“Okej, jag vidarebefordrar detta till manusgruppen.”

Du skulle göra vad?! Där och då ville jag nästan ha tillbaka visitkortet och glömma att jag ens frågade. För jag har ju i alla fall ingen chans. Min kropp darrade så mycket att jag hade svårt att hålla balansen. Fy fan, vad jag är löjlig! Jag måste väl ändå kunna stå för skiten jag skriver? Sedan bekantade vi oss med Novellix, som jag förstått är ett förlag som ger ut klassiska noveller, bland annat. Där kunde jag givetvis inte låta bli att plocka på mig lite böcker eftersom tjejerna var så trevliga. Utbytte också några meningar med företaget BoD, för visst har tanken funnit på att ge ut boken själv. De tyckte förstås att det var enklare att bli egenutgivare och utnyttja deras tjänster, men eftersom jag är knäpp tänker jag fortsätta leta förlag och agenturer.

Så, vad fick jag då ut av dagen? Jag fick träffa en mycket trevlig skrivarvän som jag hoppas få träffa igen. Jag lyckades prata med folk jag inte känner. Jag delade ut två visitkort. Jag gick trött och belåten tillbaka till hotellet och började planera inför kommande mässor. Och då blir det ännu bättre.

Detta var ju precis vad man behövde…

Inte.

Jag bestämde mig för att skicka in en manuspitch för ett par veckor sedan. Det föll knappast ut till min favör. Svensk fantasy är ingen prioritet. Typ. Berättelser som berör och som förtjänar en egen röst. Pyttsan. Nu ska jag fortsätta fulgråta och avundas de som blivit antagna. För om jag inte byter genre nu så får jag uppenbarligen finna mig att aldrig bli utgiven.


 

 

 

 

Varför gör det så jäkla ont att ständigt misslyckas. Att vara uppe i sjutton refuseringar kanske inte är så mycket, men det kanske säger något om mitt eget skrivande. Detta blir refusering tre av Stjärnbärarens önskan, och jag förväntar mig att det trillar in minst fjorton till.

Börja smått och leta sig upp?

Tyvärr tar vi inte emot fler manus för bedömning…

Jag tror jag har finkammat Google nu efter mindre förlag som ger ut fantasy. Ordet manusstopp lyser mot mig som ett ilsket trafikljus; tji fick du som inte skyndade dig! Visserligen fanns där några förlag som fortfarande tar emot manus under olika perioder, men de känns inte helt rätt för mig och mitt manus. Är jag dum som är så kräsen? Uppenbarligen. Chansen att bli antagen är antagligen större, speciellt bland de förlag som erbjuder betallösningar, men vill jag verkligen “köpa” mig till ett bokkontrakt? På det planet är jag nog rätt gammalmodig av mig när det kommer till utgivning. Jag drömmer om det där telefonsamtalet. Jag vill höra någon säga vi älskar ditt manus och vill ge ut det! Därför kommer vägen till min debut förmodligen bli en utmaning.

Det enklaste hade varit att maila intressanta förlag och presentera mig själv. Göra som en liten manuspitch. Bespara mig den ångestfyllda väntan vid ett spontanutskick. Föra en dialog. Låter det helknäppt? Kanske, men jag känner att jag inte har något att förlora på det. Möjligtvis min nyfunna självkänsla, men jag är rätt van vid att den är körd i botten, haha.

Börja smått och leta sig upp har varit ett hett tips. Det har ju hänt att utgivna böcker på mindre förlag plockats upp av de större, när de sett att boken sålt bra. Nu tror jag inte att Stjärnbärarens önskan kommer att sälja i några jätteupplagor om den någonsin blir antaget, men jag kanske hittar ut till mina läsare som längtar efter något mer än trollkarlar och eldsprutande drakar. Där kärleken är fri och ingen gör någon grej av det. Jag önskar att förlagen kunde förstå det.