Offline

Det har varit ganska tyst här på bloggen, men jag kände att jag behövde en paus. Det har varit rätt rörigt på sistone och jag har heller inte haft någon motivation till att redigera klart manuset, så det där med att bli klar lagom till Bokmässan kommer nog aldrig att ske. Det får ta den tid det tar helt enkelt. Det viktigaste är att jag kommer ner i varv och börjar ta hand om mig själv. Det har också laborerats en del med medicinen; jag är speedad och slö om vart annat (det börjar dock jämna till sig nu) och jag har så smått börjat träna mediyoga varvat med sjukgymnastik hemma. Jag är som en vandrande nervknut på grund av ångesten.

En sak i taget. Jag kan inte göra mer än mitt bästa utifrån de förutsättningar jag har. Jag är fortfarande oerhört pepp på Bokmässan och ser fram emot att träffa likasinnade! Funderar också på om jag ska gå igenom manuset lite idag. Suget börjar nämligen komma tillbaka 😀

Detta var mest bara en kort uppdatering. Får se om det blir några fler blogginlägg innan Bokmässan, annars så kommer det en rapport efter det 🙂

Stressa lugnt!

Is i magen

Just nu har jag god lust att maila agenturen och vråla hur går det med manuset?! Jag är bokstavligen en vandrande nervknut just nu. Jag vet att det kommer att skita sig som vanligt med en standardrefus och gråt och tandagnisslan, men vad gör man inte för konsten? Här pratar vi liksom om ett nålsöga som i princip är obefintligt. Här gäller det att vara unik. En litterär pionjär. Ett original. Jag tror inte att samkönat alv-sex hör dit även om det står högt i kurs när det kommer till slash fiction.

Snälla, säg att jag har något som åtminstone sticker ut lite grann? Bara lite. Genren är väldigt utbredd i USA. Är det något agenter har koll på? Hade jag bara varit mer effektiv hade säkert inte en klar majoritet av de mindre förlagen haft manusstopp på obestämd tid.

Idag får jag vackert tejpa fast mig i kontorsstolen om jag ska få något gjort. Jag har nämligen inlämning den här veckan och manuset är i en enda stor oreda. Vad har jag då gjort under den här tiden? Gett fjärilen medicin, haft ångest över eventuella biverkningar, fått tillbaka energin (men den kan man absolut inte lägga på skrivandet), unnat mig två par skor på rean (jag sparade 1000 spänn) och skickat efter ett set med polykroma färgpennor (också rabatterat och skonsamt för plånboken).

Det är dags att skärpa till sig lite om jag över huvud taget ska få någonting gjort. Det gills inte att jag har suttit och fantiserat ihop kärleksscener och intriger. Jag måste ju få ner det på papper också. Jag får tänka att för varje nej är jag närmare ett ja. Om inte annat får jag börja knyppla.

Två månader

Fortfarande tyst från agenten. Misstänker att svaret dimper ner i mailkorgen vilken sekund som helst. Har varit lite ur balans på sistone, men nu känner jag för ett riktigt manusrace 🙂 Det kan vara bra att fokusera på annat ett tag. Igår gjorde jag misstaget att googla en massa om fjärilen och problem som kan uppstå. Ingen bra idé när man är lätt hypokondrisk och oroar sig inför framtiden. Fy, jag har nog aldrig gråtit så mycket. Ett tips, avstå från Google i största möjliga mån och googla INTE dina symptom! Kattungar brukar vara ett säkrare kort.

Hur som, jag saknar mina karaktärer och det ska bli kul att få grotta ner sig i deras äventyr igen. Märkligt nog har Love också haft en massiv gråtattack. Sådan författare, sådan karaktär, haha? 😉

Hur går det med ert skrivande?

En liten fjäril att rå om

Jag är ju så äckligt jävla fel och sjuk att ingen någonsin vill ha mig! hann jag tänka innan jag slog numret till min sambo. Tårarna formligen forsade ur mig. Jag var lättad, skamfylld och ångestladdad. Varför just jag? Fy fan, jag skäms över min existens.

Det var ändå lite som jag misstänkte, ändå hävdade jag bestämt att det inte händer mig. Och nu har det gjort det, på sätt och vis. Min sköldkörtel är sannolikt lätt underaktiv. Kanske kan det ändå förklara min ångest, min ovilja, mina problem med magen. Hur min kropp emellanåt rör sig i snigeltakt. Att jag liksom inte bryr mig. Jag orkar inte.

Jag minns hur jag kämpade för min överlevnad i grundskolan. Stressen över att bli mobbad, psykiskt misshandlad och inte uppnå godkänt i alla ämnen. Och senare stressen att inte få något jobb. Hur jag sökte närmare femtio och inte ens fick komma på intervju. Luckor i CV:t. Social fobi. Strul med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Jag gick inte stärkt ur mobbningen på något vis, för någonting inom mig gick sönder. Kanske var det då som min fjäril* stukade sin vinge?

Jag är slut som författare! ville jag skrika i telefonen. För vem fan vill anta någon som är sjuk? Många tankar flög omkring i huvudet på mig, och det värsta var att jag var mest rädd för att inte bli tagen på allvar. Av någon. Att jag vackert fick finna mig i det. Att jag skulle komma att belasta samhället ytterligare och bli kallad lat.

03:07 vaknade jag med en klump i magen. Det kändes fortfarande overkligt. Och jag som ogillar att bli stucken i armvecket. Och all jävla väntan på svar. Papper och remisser och skit. När jag stod där i köket kände jag mig ändå lättad. Det kändes på sätt och vis skönt att veta vad som kan ha försatt min kropp i obalans.

En bild jag fotade för ett tag sedan.

Photo © Anna Pettersson

* Sköldkörteln liknar en fjäril och sitter i halsen, strax under struphuvudet. Funderade på att kalla den Sköldis först, men det lät inte lika fint, haha.